Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och majoren vaknade. — Vad nu, vad betyder
det? frågade den förre utan några ceremonier.
— Det är väl en av våra torpedbåtar, som
åter spelat turkarna ett spratt, sade majoren. I
detsamma sågo de en av de små ångare, som
gjort turkarna så mycken skada, i utomordentlig
fart ila nedför floden. Den kom från en av
Donaus små biftoder och sökte sig ned till
Dobrud-scha, där den övriga ryska flottiljen låg
förankrad.
— Åh, de präktiga gossarna, sade majoren.
Herran skydde dem och hålle sin hand över dem.
Vet ni, min unge vän, att man känner sig lugn
och upplyftad till sinnes, när man ser våra
gossar ute i batalj. Man har den tr ös terika
övertygelsen, att den kraft och den styrka, som
finnes hos vårt folk, är oövervinnelig. Allt vad
de göra, dessa grå gossar, går så enkelt, lätt och
naturligt för sig, att man känner sig övertygad
om att de skulle kunna uträtta hundra gånger
så mycket, ja allt, om så behövdes. Man förstår,
när man ser dem där i detta nötskal till fartyg,
att det inte är denna småsinthet, fåfänglighet,
detta ögonblickliga bortseende från faran man
erfarit hos sig själv, som driver dem till vad de
göra, utan en annan känsla, mycket starkare,
som så fullkomligt omgestaltat dem, att fastän
de äro mycket mera utsatta för döden än vi
andra, de känna sig säkra och trygga i Guds
hand. Och ’huru uthärda de inte möda, nattvak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
