Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stenkast åt sidan, här satte han sig i skyddet av
några nedrasade skanskorgar och blottade sin
arm.
Medan underofficeren haistigt förband honom,
hördes en dånande knall, marken under dem
darrade som om en mina sprungit, en salva
avlossades, underofficeren föll död ned över
honom. Karl Alexander ville stiga upp, men han
var som bedövad, och först småningom kom han
till sans.
— Jag måiste vara sårad, sade han, men var?
Nu kände han en olidlig smärta i foten. Han
kastade häftigt undan den döde och försökte att
Tesa sig, men det var honom omöjligt. Kulornas
vissel, kanonernas grova skrällar fyllde honom,
omgiven som han var av lik och sårade — och
dem märkte han egentligen först nu — med fasa.
En fasa som tog till, då han märkte, att himlen
tycktes klarna upp, och han icke ens skulle ha
skyddet av dimman. Den känsla av lust och
spänning, denna stridens njutning, som han nyss
erfarit, förrann, det var som om den runnit bort
med hans blod.
Han såg, att ryssarna veko, han ropade an
några soldater, men i det allmänna dånet hördes
ej hans röst. Han beslöt, att så länge han hade
krafter, krypa nedåt, för att komma så långt som
möjligt från den fientliga redutten och de efter
striden helt säkert maroderande turkarna.
Man talar om dödens skördar. Som sädes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
