Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alexaroder vaknade, kejsaren satt vid hans sida.
Han såg starkt upprörd ut. . Då och då skälvde
hans ansiktsmuskler ofrivilligt till, de milda, goda
ögonen voro tårfyllda.
— Tack, du tappre finne. Du — och kejsaren
sökte i sitt minne — du var med vid Donau i min
ponton. Kan jag göra något för dig, dina
föräldrar, dina syskon, din fästmö?
Karl Alexander svarade med darrande röst:
— Jag står ensam i världen, jag har en gammal
faster, hon är den enda, som frågar efter mig.
Dessa ord, uttalade i denna stund, läto honom
själv känna, huru ensam han var.
— Stackars gosse, svarade kejsaren. Furst
Dschingis-Khan, sade han, sätt upp ett telegram
från mig, kejsaren, till den gamla damen, skriv,
att hennes brorson vid Grivitza höljt sig och sitt
land med ära, att han är svårt sårad, men med
Guds hjälp skall kunna räddas.
— Ers majestät... Jag tackar. Förlåt Ers
majestät, en fråga. Lever flygeladjutanten, furst
Alexander Davidovitsch Sasdanadsche, till
honom ville jag hava ett bud framfört.
Kejsaren såg villrådig på sitt följe.
En ung officer med armen i band trädde fram.
— Furst Sasdanadsche, sade han, stupade vid
Skobeleffs sida vid det sista anfallet.
Nu greps Karl Alexander av en så djup sorg,
att han borrade huvudet i kudden och högt
snyftande sade: — Han var min ende vän, för alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
