Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oljud drunkna alla böner och välsignelser. När
tåget omsider stannar, är allt slut.
— Nous sommes chez nous, ropar den
svartklädda damen och faller högt gråtande över den
döde. Prästen kallar på sjuksköterskorna; den
svartklädda damen föres ’bort av tvenne läkare;
den döde lägges på en bår och bäres ut. Där ute
från perrongen höres polskt tungomål; man
bjuder ut polska tidningar, polska psalmböcker och
testamenten.
— Vem var den döde? frågar Karl Alexander.
— Den siste markis Wielopolski, svarar
prästen, och hon som låg vid hans bädd i bön var
hans syster.
Åter visslar tåget; det rycker i vagnarna, och
de rullande hospitalen, som föra med sig så
mycken smärta och lidande, draga upp mot norden,
allt längre bort från krig och blod och död, genom
en natt, ändlös för dem som lida, för dem som
vaka och för dem som ängsligt fråga sig själva,
om de skola se ännu en dag, om ock nordens
korta vinterdag, gry i öster.
Tåget lämnade Brest och for upp mot det
polska landet över vida fält och moras, genom
djupa skogar, där vinden rasslar i det torra lövet,
som ännu sitter kvar i ekarna.
Karl Alexander kastar ¡sig av och an på sin
bädd. Just då han vid midnatt tycker sig känna
den barmhärtiga sömnen s-luta hans ögon, väckes
han upp. En annan sårad ledes in. Sakta, nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
