Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
storhertiginnan, som för em stab av läkare och
generaler lade sig ut för sina sjuka. De gingo
från säng till säng, och Ekarna redogjorde sakta
i lärda termer för varje fall.
Den ene efter den andre av de sjuka föres, allt
efter som de vakna, till operationsrummet.
Omsider blir det Karl Alexandens tur. — Mina
herrar, säger han, jag tillåter ingen amputation;
jag dör hellre än drager mig fram som en
krympling genom livet. Kulan sitter i vristen, kan ni
taga ut den, så må gå, men ingen amputation.
En hänsynslös, ibrutal läkare med cigarrett i
mungipan och blodig till armbågen, tvättar sig i
ett bäcken och motsäger honom häftigt. Men
Karl Alexander svarar lugnt: — Det blir som
jag sagt, jag har rätt att dö. <Han vill ej bli
kloroformerad och går som en man sitt öde till
mötes.
Från denna dag minnes han intet, vill intet
minnas och talar aldrig därom med någon. Mera
död än levande föres han åter till sin bädd, och
nu börjar för honom en ny lidandets tid. Han
minnes dagar och nätter med anifall av feber och
frossa, långa mörka dagar och ännu längre
sömnlösa nätter, men ständigt, vare sig att
december-solen sprider sitt blekgula isken eller att månen
kastar sitt blåbleka ljus in över de förgyllda
stuckornamenten och de bleka
temperamålnin-garna på salens väggar, ser han ett par ljusbruna
vänliga ögon, ett silvervitt hår och ett gammalt
Vår landsman — 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
