Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vår till höst i Novgorod, och nu är jag här, som
ni ser.
Possadniken blev förvirrad av detta svar.
— Vår till höst, vår till höst, sade han och
gick till bordet, där han tog sig en klunk ur en
hög silverstånka, varpå han förargad utbrast: —
Vid alla helgon och ärkeänglar, jag tror att hela
världen svurit sig samman mot Novgorod.
Wladimir och Susdal vilja för pengar försvara oss;
Kiew vill för pengar vara vår skyddsherre.
Polackerna vilja taga oss i sitt hägn. Hansan och
gutar taga sig gårdar hos oss och vilja gå ut och
in i vår stad som i eget hus. — Han retade upp
sig av sitt eget tal och av larmet därutanför, som
tycktes taga till allt mer och mer. Till slut slog
han näven i bordet. Du är här nu, jag ser det.
Nå, vad vill du vidare?
Sune Haraldson tog fram skinnlappen och
sade:
— Jag skulle endast anhålla om Herr
Stor-Novgorods sigill på denna befallning för Trifon
tenngjutaren och Boris lagläsaren att intyga det
sigillet på gutarnas kyrka är obrutet.
— Beviljas ej, svarade possadniken.
Sunes skarpa ögon började blixtra:
— Mig kan det då egentligen vara likgiltigt,
sade han. Det är för att skydda mig mot
klagomål av mina landsmän, gutarna, jag själv infört
seden, att Novgorods borgare intyga det sigillet
är obrutet. För sexton år sedan, då jag ännu inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
