Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kväll kom fram och frågade på bruten finska,
vad hon önskade.
— Jag vill tala i enrum med min broder. Se
till att ingen kommer in i stugan. Håll vakt vid
dörren; ropar jag, så kommer du ensam in.
Då Kväll gått, började Elka:
— Jag är gammal.
— Det är intet nytt.
— Jag är trött.
— Nå, det är nytt; om Merikoski husmor säges,
att hon rår med allt, hinner med allt, tröttnar
aldrig och alltid driver igenom vad hon vill.
Elka tycktes icke höra broderns tal. Hon såg
djupsinnigt framför sig. Plötsligt, som när en
damm brister och lämnar fritt lopp åt det
skummande vattnet, bröt den ordkarga, stolta kvinnan
tystnaden och vad hon grundat och burit på i
många år kom klart och tydligt fram.
— Så långt man minnes, har Merikoskifolket
bott här vid Svirflodens utlopp. Dess husbönder
ägde ensamrätten till tull och fiske i Svir. Son
efter fader ha de värnat denna rätt, och så skall
det fortfarande bliva. Jag vill ej, att Elka
Merikoskis son Orvo skall taga mot ett delat välde
över floden, ty så ser det ut att gå. De där
fattiga, svarthåriga tavasterna, som under min
mans livstid trängde sig upp till Onegasjön,
lämnade vi av medömkan i ro. Vi tålde dem, hade
fördrag med dem, till dess vi i det sista tåget mot
mererna togo dem med som hjälp. Och nu tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
