Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och aldrig söka sig till de fiskevatten, där
Meri-koski folket höll till.
Så slutade den första striden vid Forschen, och
för den striden blev Urho, så ung han var, högt
prisad av männen, ty den var snabbt uttänkt och
väl ledd. Den, som dock var mest glad däråt,
var Orvo. Nu tyckte han sig för första gången
finna, att där var gry i gossen, om han också
icke, och detta var Orvos stora sorg, kunde dikta
och sjunga. Ty sångens gåva tycktes vara hans
son förmenad. Emellanåt trodde Orvo, att
gudarna straffat honom med denna oförmåga
hos sonen, därför att han låtit honom från
barndomen tala tvenne tungomål, sin moders och sin
faders. Hans öra, så trodde Orvo, hade därför
förlorat förmågan att fatta språkets finaste
tonfall, dess skäraste ljud och dess kraftigaste klang.
Hans tunga hade stelnat och sökte förgäves att
uttala de stora heliga orden på det rätta sättet, det
som gick in i karelarens hjärta. Hans minne var
ypperligt, tusentals verser kunde han återgiva när
som helst, och när hans fader endast en gång
sjöng för honom gamle Väinös sånger, voro de
hos Urho som inristade i koppar, men icke ett
ord, icke en vers hade någon hört springa fram
ur hans eget unga hjärta, fastän han kunde
tusende dikter av andra.
Dessa och dylika tankar ruvade Orvo ofta på,
särskilt i afton kommo de över honom, medan
han låg vaken i pörtet. Just då sömnens gud om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
