Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flodens bana, där den i stora linjer drog sig
mellan hasseldungarna till Aldoga, som likt en
gnistrande ädelsten lyste därborta vid horisonten.
Rökpelarna, som rosiga och vita stego upp där
borta till vänster, visade honom platsen för
varägernas stad.
Närmast honom slöt sig skogen samman, en
gammal furuskog, som endast därför, att den var
tvenne stammars offerlund, skonats för elden och
yxan. Mot söder såg man en enda väldig
slätt med ättehög vid ättehög, där tusentals tappre
krigare, kloke härförare och sjökonungar vilade
under mullen. Nu gjorde landskapet ett vilt,
ödsligt intryck, ty högarna stodo svarta och nakna
upp ur det tunna snötäcket. Mellan gravhögarna
dallrade och skimrade vårluften som om den levat,
och solljuset smög sig smekande utefter deras
mörknade sidor, som om den velat väcka dem
åter till vårens ljuva lekar. Där satt han hela
kvällen och sinnade efter de ord han hört, men
nej, han mindes intet. Gång på gång sade han
för sig själv: — Urho, Merikoskis unge hjälte,
men utan att finna fortsättningen.
Om aftonen, när männen sutto vid elden,
började man för nykomlingarna berätta forsens och
gravarnas sagor, så kom en kantele fram, och
vid det första ackordet, som från dess strängar
klang genom pörtet, föll bördan från Urhos sinne,
nu mindes han sången, som han hört under
natten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
