Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig en ung, vitklädd karelare, det är Urho. Han
sitter på sin svarta häst och leder hennes egen vid
tygeln.
Ivrigt frågar hon: — Var är Isblink, min falk,
gutens vackra, vita falk? O, vad jag gjort mig
illa! Och hon tar sig om högra armen. Isblink
måste jag hava tillbaka, där, åt det där hållet,
hörde jag haren skrika, hjälp mig att få falken
tillbaka — kalla honom vänligt, men — du är en
karelare; du talar ej vårt språk!
— Det gör jag visst, sade Urho. Mig tyckes,
att du själv är i behov av hjälp odh vård mera än
din falk, men jag vill ej göra dig emot! Vänta här,
jag kommer strax.
Han skyndade in i skogen åt det håll, dit Thora
pekat och fann endast ett stenkast från henne en
död hare, ur vars ögon blodet! rann och vars buk
var uppriven.
Isblink hade förtärt dess lever och hjärta.
—• Isblink, ropade Urho, döljande remmen och
huvan, Isblink! Nu hörde han högt över sitt
huvud en silverklockas klang, han såg upp. Med
blodig näbb och blodiga klor satt falken uppe på
en torr gren och putsade sig. — Kom, lilla vackra
falk, kom, vita Isblink! lockade han. Falken sänkte
sig i vacker flykt ned mot jägarens hand men
snuddade i detsamma vid den fängslande remmen
och höjde sig åter blixtsnabbt på mäktiga vingars
par. Skimrande, vid klang från silverklockan
Med styrkans rätt — io
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
