Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förmådde föga mer än skilja mellan natt och dag,
hans övriga sinnen däremot voro utomordentligt
starkt utvecklade. Han hörde som en falk och
hans fingrar voro så känsliga, att han plägade
säga, att de gjorde honom bättre tjänst än
ögonen gjorde åt de seende.
Redan på långt håll ropade han :
— I, som nalkens, sen till att edra hästar ej
skygga för min tama björn.
Varningen var välbehövlig, ty knappast var den
given, än de båda hästarna började vädra och
syntes oroliga. Urho steg genast av och knöt
hästarna fast vid en rönn, tog den sjuka flickan
i sina armar och bar henne varsamt ned till bäcken
och över densamma. Thora höll suckande av
smärta den friska armen om Urhos hals och
tryckte sig fast intill honom.
— Helige fader Nikeforus, sade Urho, jag
bringar dig en sjuk kvinna, som jag funnit i
skogen, hennes högra arm är skadad genom ett fall
från hästen.
— Bär henne varsamt, min son, lägg henne på
sävbädden utanför min hydda och lös upp hennes
dräkt, jag skall under tiden stänga in min lilla
honungstass. En halvvuxen, lurvig björn,
självsvåldig *som en bortskämd barnunge, (luffade vid
hans sida.
— Andronicus, du lilla honungstass, lockade
eremiten sin favorit, kom in, lilla skogskung, du,
den gamles fröjd. Men Andronicus tycktes ej vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
