Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvinna, som stått mig nära. När jag blev
munke-präst och eremit, gav jag ringen åt din fader,
som lärt mig varägiskt tungomål och som hjälpt
mig i stor fara, det var för många år sedan i
Miklagård, det stolta. Se’n dess ha många
vintrar snögat, men därom en annan gång, nu bör du
försöka att sova.
— Urho, sade Thora, jag skall aldrig glömma
den tjänst du gjort mig med så mycken — och
hon rodnade, medan hon sökte ordet —
grann-lagenhet. Tag min armring, lämna den åt
possad-niken och säg, att jag är utan alla fara, och bed
honom, om det så behövs, att för Thoras skull stå
dig till tjänst i dina förehavanden.
Urho hörde ljudet av hennes tal, men förstod
knappast orden, han såg på henne och tyckte sig
aldrig ha sett en vänare kvinna.
— Knäpp lös min armring och tag den, sade
hon leende och smickrad av denna ordlösa
beundran. Han lydde henne brådskande och med ett:
Helgonen bevare dig! nästan tumlade han ut ur
hyddan, kastade sig på sin häst och for i
skarpaste trav genom skogen fram mot Aldogaborg.
Så upptagen var han av sina tankar och ibilder,
att han intet såg, intet hörde. Thoras vackra bild
hägrade för hans ögon, hennes veka, vänliga tal
ljöd i hans öron, han hade glömt till och med
sitt folks allvarliga läge och sin faders budskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
