Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Possadnikens röda anlete blev en nyans
mörkare än vanligt, men han svarade intet. Olga
hade i tjugo år på ett listigt sätt lett honom dit
hon ville, men till vigsel hade hon aldrig kunnat
förmå honom, och nu, sedan hans kvinnliga
anförvant, den sköna Thora Röriksdotter, kommit i
granngården, var hon mera avlägsen från sitt livs
stora mål än någonsin, och detta grämde henne
djupt. Hon var färdig att säga ännu ett par
giftiga ord, men i detsamma hördes hästtrav, och
någon bultade häftigt på porten. Hon lade bort
sitt arbete och gick för att öppna. Urho red in
på gården, hans häst var löddrig och flåsade
häftigt gång på gång. Possadniken reste sig.
— Har någon olycka hänt henne? frågade han
snabbt och gjorde korstecknet.
— Nej ingen olycka, blott ett missöde, och
Urho hoppade av hästen, men oss karelare har
hänt en olycka, merer och slaver ha anfallit oss
vid forsen, dödat fyra män och––––––-
— Ja, det vet jag redan, men Thora —
Urho visade Thoras ring, framförde hennes och
eremitens hälsning samt berättade vad som
tilldragit sig.
— Jungfru Maria och helgonen vare tack, att
intet värre skett — men vem är du?
— Jag är Urho, Orvos son.
— Orvos son, Olga, tag hit en stennika med öl,
av det välsignade ölet, vad gör min gamle vän
Orvo?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
