Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vad säger du! och min dotter, min Thora,
har hon ...?
— Hon har lyckats rädda sig, en karelsk
man...
— Gud i våld, skrek Rörik, det skall komma
att stå dem dyrt, icke en spåna av karelarnas hus
skall bliva kvar, icke ett liv skall jag skona, icke
ett, det svär jag. Slaver till häst, Novgorods män
till häst! Och innan Nikeforus hann säga ett
ord, försvunno ryttarna under vilda eder vid
rassel och klang av vapen och mundering in i
skogens mörker.
— Barmhärtighet, barmhärtighet, ropade
Nikeforus efter dem, men ropet förklingade ohört i
natten. Och mi kom slavernas tur att med
styrkans rätt straffa och härska.
Sorgsen gick eremiten in.
— Urho, du har hört hans ord, förstår du nu
vad styrkans rätt är? Och du, Thora, när du
älskar en karelsk man och vill skänka dig åt
honom, så gömmer du dig hos skogens vilddjur för
din fader. Förstår du nu, att de två folken ej
ännu äro jämbördiga?
Lampan tändes åter och Urho och Thora
kommo ut ur björnens håla och satte sig tysta
på bänken.
— Och dock, sade eremiten, älskar jag dessa
unga folk, dessa folk i sitt vardande; de småstjäla
sig ej till de smulor av lycka, som livet bjuder.
Enkla, hela, storslagna taga de med våld det som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
