Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jorden; när han lämnat Torvenoja gårdar, voro
de utplånade från jorden för alla tider. Verop
och jämmer, klagan och skri hördes före honom,
falaska, svartnade bränder och döda karelare
utvisade den väg han färdats fram.
Så drog han upp till Merikoski gård odh borg,
härden och hemmet för Karelens blåaste blod.
Här väntade han sig ett energiskt motstånd, men
där var tyst som i graven, icke en tupp gol, icke
en hund skällde i hela byn. Dyster red Rörik
mellan stugorna upp till det största huset, steg
av hästen och gick in den stora stugan. Uppe i
högsätet såg han en gammal blind man med en
kantele på sina knän och vid hans sida en
vithårig, ståtlig kvinna i karelsk dräkt.
— Vem är du, tandlöse gamle, som icke dragit
hän med din hustru och som vågar mana ut
Rörik Grimsons vrede?
Kvinnan reste sig och svarade på varägiskt
språk:
— Osmo heter han, sångare är han, och snart
hundraårig; jag är Orvos, karelarnas hövdings,
maka Disa, Sune Haraldsons dotter från
Novgo-rod, vad vill du mig, Rörik Grimson, Karelens
gissel?
— Vad säger du, frågade Rörik, och hans
dystra anlete lyste upp ett ögonblick, är du Sune
Haraldsons sköna dotter Disa?
— Jag var det en gång, nu är jag en karelsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
