Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
oulredd omständighet, men det synes emellertid så vara, emedan
vid härvarande åar, hvilka alla äro malmförande, äfvensom i gran-
skapet af mineralkällor, naltfroster alltid äro skarpare än annor-
städes. Mossarnas skoglösa beskaffenhet gör naturligtvis att vin-
terkölden friare verkar derpå och kälen blifver så mycket dju-
pare deruti. Samma orsak i förening, med deras egen naturliga
kyla, verkar äfven derhän, alt vårsolens värma blir mindre verk-
sam på dessa stora kala ytor och kälens sena upplösning deraf
blifva en naturlig följd. Sumparnas kyliga utdunstning, äfven
utan dimma, märkes både tydligt och lätt. På en högre punkt
på något alfstånd från dessa sumpar, omgifven af den an-
genämaste vårluft, behöfver man blott vandra hundrade alnar
utföre till brädden af ett kärr, om än aldrig så litet, för alt er-
fara den obehagligaste höstkyla.
Den kyla som utgår från sumparna är alltid åtföljd af dimma.
Iärtill fordras att vinden är alldeles stilla och himlen fullkomligt
klar. Straxt vid solens nedgång begynnar en hvit dimma upp-
stiga utur en mosse, hvilken dimma drar sig åt det häll hon tro-
ligen af en omärklig luftström föres. Olycklig är den öfver hvars
nyss upplupna såd och andra växter hon framtågar. Här för-
derfvas allt. Morgonen derpå får man se kornbrodden gulnad
nedfallen, alldeles som vore sönderskuren halm utströdd öfver
åkerfältet. Hafrebrodden gulnar icke, eller helt och hållet ned-
faller till jorden, men han blir blå och öfra halfdelen af strået
är nedhängande. Med förundran har författaren sett hurusom
dimstoden till lika bredd slingrande framstrukit öfver ett bygär-
de. På den väg dimstoden tagit är allt förderfvadt, under det alt
på sidorna om densamma, den derstädes upplupna säpesbrodden
stär lika frisk och grön som dagen förut. Potatesplantan och
bönan svartnar. Hampan vissnar i toppen och blir lutande. Li-
net skadas. Åfvensom ceklöfvet, det enda likväl som lider al
nattfroster. Inträffar regn om en dag eller något, så reser sig
väl hafren åter, kornet till någon del, men en så full skörd som
utom detta hade varit att förvänta, erhålles icke. Fortsätter
torkan, blir skörden ingen. Potatan och bönan äro och förblil-
va borta. Hvarje jordegare som i mossarnas granskap har ny-
ligen upplupen säd, blickar således hvarje lugn afton med bäl-
van kring horisonten och utöfver mosstrakten, under den tid
nattfroster äro att frukta. Han känner, att med den sista moln-
fläck som försvinner från fästet och en från mossen börjad anledning
till dimma, hans hopp på en kommande god skörd i och med
detsamma kan göras till intet. Ett något högre läge eller en
sjö, oj mossjöl, äro de säkraste väruen mot dylika faror. Vork-
liga vinlerfroster, eller sådana som gifva sig tillkänna utom moss-
trakterna, äro af en hel annan art. Dessa äro icke åtföljda al
dimmor, men de skada här så mycket mera, som kylan från mos-
sarna ökar köldens skärpa. Med öfriga riket har Västbo i flera är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
