Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
ni mm as något om landtbygdens enfald och arbetsminnen: jordens
och bondens anor äro väl dunkla, men lika ädla som urgamla.
Derföre, sedan all verlden så länge häpnat vid de idrotter, som alla
slags herrar utfört med svärd eller bok, se här en kort saga om
några män af folket och deras mödor för landets odling.
tf
De talrika på Ön funna tors-kilarne visa att stenålderns vildar
här en gång lefvat i tidens morgondunkel. Vildmannens lust var
krig och plundring, ty grundlynnet dref till det våldsamma, ovissa
och äfventyrliga, under det att lifsbehofven nödtvungo honom till
fisket ocb jagten; och orsaken att han stundom deijämte fördrog den
stillsammare herdelefnaden var icke minst nöjet af striden mot
odjuren under skallgångarna samt de ständiga flyttningarne med
boskapshjordarna mellan de spridda sätervallarna under tdjta-hdmets
dån i urskogen’). Men då fisket och jagten ej mer gåfvo nog för
de många munnarna och icke heller boskapsskötseln lemnade
tillräcklig föda, så att vildfolket under långa tider led hårdt af hunger
och elände, jagade ungdomen ut för att söka land och bergning och
de hemmavarande nöddes att gripa till åtskilliga slag af växtföda.
Denna bestod antagligen i vildmarkens örter, skogsbär, saftiga rötter
och frön af hvarjehanda gräs, eller också, liksom ännu i mansminne,
surribbor’), som grönt, med frö och allt, skållades, hässla-knupp eller
mjèl af aldars), äfvensom nyta-kärnur samt mark-äplar af den
vildväxande apalden, hvarjemte i löfträdens digra stammar ej sällan
hittades den läckra skatten skogs-bejarnes honajg; men hvilket allt
utan odling och blott tillfälligtvis togs på marken eller från träden,
och hvaraf väl något gömdes till förråd för den långa hårda vintern.
Af så usel biandföda, som ofta åts rå men väl också kokad eller
stekt, lefde vildfolken under långa åldrar, då de icke sällan öddes
l) Om detta uråldrigs herdelif påminna ännu mänga egonamn, såsom Sètraskogar
i Etelhem, Sètru uti Gulddrupe, Ransäter i Vamlingbo och hemmanen Qètor
(af det gamla gäta, vakta), Skällhorns, Vallbys, m. fl., liksom de mänga
gårdsnamnen Kvie, som betyder boskapsf&lla eller fäbod; hvarjemte flera bomärken
härleda sig derifrån, såsom gajt-uk, naut-buge, sadul, hOste-sleo, hdj-krok o. a.
*) ribbade (afrepade) blad och frön af raudbom (Bumex crisput) eller ock af
ängssyra (Rumex Acetosa).
’) mjöl af ållon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>