Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
bondens harf, o. s. v., så får äfvenledes jordbruket från hafvet ganska
rika gåfvor, nemligen den mängd släke eller sjötång, hvilken
stormen lösrycker från bottenstenarna i djupet och kastar upp på
stränderna så att der hopa sig mäktiga släkodyor, och som användes
till gödning på de steniga magra strand-åkrarna. Dessa äro
minsann ej mylduga, ty man kan visserligen sällan der hitta ett
mullkorn, då de bestå ofta af bara klappersten, men genom kraften af
denna växt gifva de stundom goda rågskördar samt det hvitaste
mjöl. Släke är dess allmänna namn, men deraf finnes fyra arter:
ylle (på Fårö) eller lye (i Sudret), Polysiph. violac. som är det
fetaste gödningsämnet, aautr (Fuc. vesicul.), det vanligaste, kräkul
(Furcell. fastig.), hvilket är sämre och tang (tång, zost. marina)’),
som är det alrasämsta att köra på åkern, hvarutom ock somligståds
finnes slejma eller lejva, som är en gul, slemmig och oduglig
slåke-väzt. Detta allt har jordegaren rätt att taga långs stranden, till
lika bredd som hans uppför liggande egor, och hvilket han efter
hand samlar i släko-hopar, för att der brinna samman och ruttna.
Men, som släken rifves lös från hafsbotten af vågornas kraft och
går i land isynnerhet under de stora höst- och vinterstormarna, år
det ett hårdt arbete, helst för kvinfdlken, att då sno upp släken; ty
om stranden är långsluttande, måste folket, just under stormens våld,
barbenta och högt uppskörtade, springa i kapp med böljorna och
med ansträngande skyndsamhet medelst räfsor och räkor undanrycka
hafvet dess skatter, den dyrbara släken, som är tung som bly att
häfva på, hvaunder vattnet af vrede sväller högt kring de djerfva
öboarna: hvarken storm, köld eller yrväder får hindra dem från
detta tunga värf. Också är bonden, sedan han mången vinternatt
förgäfves gått till strand för att se efter om land-sjoen satt upp
släke, genast färdig att, när något är att fås, helgdag eller
söckendag sno hafstången upp på land; ty gör han ej detta straxt och
under stormen, får han ofta intet, d. v. s. intet bröd för sig och
de sina. Derföre anse strandboarne ofta släke-dyn vara gårdens
bästa egendom, och om några alnar mer eller mindre deraf ha’ ej
*) C. v. Linné Gothl. Bes. sid. 201.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
