Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmänna Konst- och Industriutställningen i Stockholm 1897
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gens utsträckning väster om vägen på »Gärdet» voro föreslagna. Denna plan ansågs
kunna realiseras för en kostnad af 2,438,000 kr. Dock uppställde sig åtskilliga hinder,
hufvudsakligen på grund af den eventuella utställningsplatsens närhet intill
militär-etablissementet, hvilka utskottet ansåg vara oöfverstigliga.
Det meranämda arbetsutskottet bestod af följande ledamöter: öfverståthållaren,
frih. Tamm, ordförande, hrr O. Almgren, R. Almström, O. Björck, A. Leffler, F.
Lindskog, C. Möller, T. Odelberg, Th. Pilgren och K. Wallenberg. Vid ett sammanträde
i början af oktober 1894 förstärktes detta utskott med d:r C. Herslow i Malmö.
Utskottets flertal lutade åt den meningen, att Lejonslätten vore den lämpligaste
platsen för den blifvande utställningen och detta af många skäl. Hufvudskälet var
dock det ypperliga läget, hvilket med hänsyn till de många och olikartade
kommunikationerna kan anses så godt som centralt, åtminstone i jämförelse med de öfriga
föreslagna platserna. Dessutom erbjöd terrängen tillfälle till en mängd pittoreska och
pikanta arrangement, naturen räckte här osökt handen åt konsten, sjö, trädplanteringar
eller lundar kunde åt anläggningarna förläna stor liflighet och omväxling, och så hade
man det halffärdiga Nordiska museet. Om än den sistnämda faktorn icke hade någon
förhärskande ställning i den argumentation, som dikterade flertalets mening, så voro
de andra skälen så mycket mera talande. Utskottet lät äfven redan vid sitt
septembersammanträde fantasien få fria tyglar att sväfva ut öfver det projekterade
utställnings-området, och i en liflig beskrifning öfver dess blifvande utseende sökte det stämma
den allmänna opinionen för sin åsikt.
Pressen och allmänheten voro dock ej fullt så hänförda och sangviniska. I
tidningarna kritiserades utskottets förslag och i synnerhet den ekonomiska sidan af det
samma. Afven den föreslagna platsen blef föremål för åtskilliga anmärkningar, men
dessa voro af den art, att de knappast förmådde uppvisa några positiva fördelar hos
de öfriga ifrågasatta områdena, hvilka skulle bättre än Lejonslätten kvalificera dem för
utställningen.
.Så mycket torde dock kritiken i pressen ha uträttat, att den stora
utställnings-komitén, sedan den under ett par dagar tagit de olika föreslagna platserna i
skärskådande, vid sitt sammanträde den 5 oktober återremitterade frågan till arbetsutskottet
för närmare utredning med särskildt påpekande af nödvändigheten af en reduktion
såväl i fråga om utställningsområdets utsträckning som med afseende på kostnaderna.
Dessa senare hade i ej oväsentlig grad uppdrifvits genom de ersättningsanspråk,
hvilka framställts af Nordiska museets styrelse för rätten att disponera öfver den färdiga
delen af dess byggnad jämte tillhörande område. Äfven hade det varit tal om att
indraga Skansen i utställningsområdet och förbinda denna med främre Djurgården genom
en bro med elevator, ett projekt som visade sig synnerligen kostbart. Museets styrelse
hade äfven med frågan om öfverlåtelse af sin halffärdiga byggnad jämte område
kombinerat begäran om ett handtag i och för lösande af den kinkiga byggnadsfrågan i
form af alternativt ett stående lån å 100,000 kr. eller ett af regeringen sanktioneradt
premieobligationslån eller lotteri. Härigenom invecklades saken än ytterligare, och
underhandlingarna mellan utställningskomitén och Nordiska museets styrelse blefvo
både omfattande och spännande. Museets styrelse ville emellertid mot dessa villkor
upplåta åt utställningen äfven det för densamma så betydelsefulla Framnäsområdet,
denna originella bild af det Stockholm som gått med de små blåhvita träbyggnaderna
vid viken, hvilka gamla stockholmare så väl kände till och erinrade sig som
»sommarnöjen» för äfven rätt burgna familjer, och där äfven den en gång så afgudade Emelie
Högqvist haft sitt sommarresidens.
Saken tålde sålunda att tänka på, och underhandlingarna fortsattes. Allt jämt
stod pänningefrågan i teten. 1881 års utställningskomité hade förutsatt ett anslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
