Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstutställningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man sträfvar helt långt borta från fosterlandet att vara nationell, och det är i sanning
märkvärdigt, att man under de starka inflytelserna af tysk bildning och en skola, som
i visst hänseende kan kallas internationell, kunde bevara så mycken själfständighet som
var fallet med flera af våra svenska diisseldorfare.
Den diisseldorfska målareskolan daterar sig från den store Cornelius, hvilken i
början af århundradet där härskade enväldigt med sina neoklassiska idéer och sin
förkärlek för det stora helgonmåleriet. Men i och med mästarens förflyttning till Munchen
bryter romantiken in i den lilla stadens konst, men den ideella andan från Cornelius’
monumentala måleri öfvergår i den mera anspråkslösa genreriktning, hvilken snart blef
förhärskande i Dusseldorf.
För den svenska konsten blifva särskildt två i Dusseldorf bosatta norske målare,
Tidemand och Gude, af stor betydelse, och deras uppfattning af lif och natur
återspeglar sig i hela den skandinaviska koloniens konstalstring på mera direkt eller blott
indirekt sätt. Ofta är det folklifsskildringen i en idealiserad framställning, bondenovellen,
som återkommer under olika gestalter, och i allmänhet utmärkes den diisseldorfska
riktningen af ett starkt berättande drag. Det borgerliga elementet är hos somliga
förhärskande, och äfven om målaren endast berättar en enkel anekdot, lägger han gärna
idyllens stämning in i sin berättelse. Känsla och ofta äfven sentimentalitet måste
enligt diisseldorfsskolans doktriner alltid finnas i denna berättelse i färger, och vanligtvis
ha målarne hunnit ganska långt uti att komponera skilda känslostämningar, så att de
gifva en harmonisk totalverkan och göra äfven den alldagligaste situation intressant.
Detta slags berättande måleri hade den fördelen att vara populärt, åled dessa
framställningar ur en idealiserad verklighet trängde konsten in bland den stora massan
och gjorde henne mottaglig för inflytelser från en värld, hvilken dittills betraktats som
ett tillslutet område för endast några få invigda. Denna diisseldorfsskolans mission
tillförsäkrar henne en hedrande plats i vårt demokratiska århundrades konsthistoria.
Vi ha så utförligt sysselsatt oss med denna skola och den riktning i tidens konst
som den representerar, därför att den vid början af den epok, från hvilken vår
återblick utgår, utöfvat ett mycket större inflytande och lämnat märkligare spår efter sig
än de andra samtidiga riktningarne. Man behöfver blott kasta en blick på den s. k.
svenska skolan inom vårt Nationalmuseums målerisamling för att finna detta. T. o. m.
de målare, som i Paris studerat under Couture eller Coignet och tillegnat sig deras
teknik, röna starkt inflytande af åtminstone den ämnessfär, som behandlas af
dtissel-dorfarne.
Paris är ett andra konstcentrum under denna epok, och snart intager det
den första platsen, eröfrar de största sympatierna och blir målet för de på
vandring stadda nordiska konstnärerna. Själfva konstakademien begynner förorda Paris
framför Rom, alla akademikers forna ideal, och resestipendiaterna beordras att
be-gifva sig till Seinestaden. Där ha också vid 1855 års internationella utställning
skandinaverna blifvit mycket observerade, ja föremål för belöningar, och en svensk, Höckert,
har fått en guldmedalj. Där finns också en mängd af mästare att välja på. De som
älska den stora stilen ha där Horace Vernet och Couture, de som föredraga den
genre-artade framställningen af historiska motiv, finna redan nu Meisonnier i blomstringen at
sin första alstring, och de mest oppositionella kunna hämta näring för sina
omstörtnings-idéer i Courbets revolutionära konst. Det realistiska stämningslandskapet med ett drag
af naturfilosofens kontemplation är redan ute i världen genom Rousseaus taflor, och
Fontainebleauskolan låter redan tala om sig.
Men de svenskar, som komma till Paris under denna tid, komma sig ännu icke
för att blifva kosmopoliter. Där hemma råda inom konstlifvet allt för starka makter,
som draga konstnärerna inom en nationell sfär. Vi ha här ofvan antydt den rikt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
