Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Revy i bild och ord / 80 (1897) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstutställningen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfrigt står så fjärran från hans lifsgärning, och i hvilken han älskar att hvila ut från
de bekymmer, med hvilka hans lynne och temperament hindra honom att göra sig
fullt förtrogen. Kung Carl blir visserligen aldrig mer än en dilettant, men hans håg
for konsten är brinnande, och under andra lefnadsvillkor skulle han helt visst ha
kunnat utveckla sig till en aktningsvärd konstnär. För sina målningar hämtade han
motiven uteslutande från den nordiska naturen. Förhållandena tilläto honom aldrig att
utveckla sig till någon större själfständighet. Hans lärare var Boklund, under hvilkens
uppsikt han stundom arbetade ganska flitigt. Afven af Wahlberg mottog han
undervisning, och Malmström lämnade honom sina råd, hufvudsakligen i afseende på
staffaget. Det var sålunda Malmström som plägade insätta figurerna i kung Carls senaste
taflor, och somliga voro t. o. m. signerade af bägge.

St. Kopparbergs bärgslags paviljong.

Johan Kristoffer Boklund, kungens vän, intog vid denna tid en ledande plats i
den svenska konstnärsvärlden. Visserligen satt Qvarnström ännu vid 1866 års
konstutställning som akademiens direktör, men Boklund intar redan nu en framskjuten plats
både på grund af sin begåfning och sin ställning till kungen och inom akademien.
Året efter utställningen, eller 1867, blir han äfven akademiens direktör efter
Ovarn-ström, som aflidit.

Efter slutade studier i Miinchen och Paris hade han återvändt till Stockholm
i slutet af 1855. Redan följande år blef han professor efter den gamle Krafft och satte
genast nytt lif i målareskolan, från hvilken började utgå en mängd konstnärer, som i en
framtid blefvo berömda namn. Sedan han blifvit lärare och ännu mer efter det
direk-törskapet blifvit honom anförtrodt, domnade hans skapande kraft under de otaliga
praktiska bestyren, under organisations- och administrationsbekymmer och, offrande sig själf
för andra, hade han ej mycket öfrigt af sin personlighet att skänka konsten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>