Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstutställningen II. af Uno L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
båda nöja oss med det härofvan sagda för att i stället öfvergå till dem, hvilka ännu
ej lyckats uppnå samma lyckliga ställning och kanske heller aldrig nå den.
Vi hålla ej någon som helst ordning utan gå omkring på måfå för att söka
de arbeten, som af en eller annan anledning frappera oss. Därvid kunna vi ej undgå
att fästa oss vid Anders Zorns färglysande målning Natteffekt, i hvilken han på sitt
utpräglade sätt ger en i hvarje linie karaktäristisk bild af ett bland samhällets sorgligaste
olycksbarn. Denna är verkligen en tafla af effekt, hvilket väl äfven kan sägas om
hans ypperliga sjelfporträtt, fastän han däri helt naturligt rör sig med lugnare medel.
Hans öfriga arbeten göra ej på betraktaren samma intryck, som dessa båda, ehuru
hans porträtt af Brukspatron Aspciin visar konstnärens beundransvärda förmåga i
aqvarellbehandlingen och hans oljemålning Midsommardans i Dalarne, när man i den
disiga nattbelysningen lyckats urskilja figurerna, ger en både liflig och sann bild af
uppsvenskt allmogelif. Ernst Josephson är en annan konstnär, hvars arbeten äfven
fästa sig i ens minne. Få ha kunnat gå förbi hans Strömkarl utan att egna den sin
uppmärksamhet, om det också varit endast för att förarga sig öfver densamma. Xästan
frånstötande kall och hård verkar den äfven vid ett första påseende, men kommer
man igen till en fördomsfri granskning, skall man snart finna, hvilken gripande stämning
det hvilar öfver denna tafla och huru, hvad som först syntes en omotiveradt hårdt och
kallt, står i den innerligaste harmoni just med denna stämning. Sin styrka i
karaktärens framställande visar han i sina Spanska smeder, hvilka verka nästan förskräckande
i sin lidelsefulla kraft, och som god porträttmålare framträder han med artisten Skånbergs
trygga bild.
Vi stanna så framför en annan tafla, hvilken först drar ögat till sig genom en
i högröd färg hållen, väldig plym, som småningom synes utgå från en medeltidsriddares
stålhjälm. Framför riddarens kraftiga gestalt synes en ung flicka med stora, svärmiska
ögon och en ytterst bräcklig och smärt figur, det omgifvande landskapet visar en
sommaraftons varma, yppiga färgprakt. Vi slå upp katalogen och läsa n:o 49 Riddaren
och jungfrun af Richard Berg men höra i detsamma från en obekant granne utropet:
»Så fånigt» och veta till en början icke, hvad vi skola tro. Så se vi på taflan än en
gång. Ängen står full af kavaljersparoller, och en af dessa har flickan brutit samt
plockar nu drömmande dess lätta fjun, hvilka sakta kringströs af vinden. Hon drömmer,
den svärmiska flickan, unga, barnsliga drömmar, sagan och riddarromanen ge hennes
drömmar gestalt, och så formas han hög och ståtlig, hennes riddare, en hugstor och
ädel hjälte i lysande, stålblank rustning med vajande plymer från hjälmen. Stolt men
vördnadsfull närmar han sig och bjuder sin ros åt sitt hjärtas dam, hvilkens färger han
framgent vill bära.. .. Allt detta se vi så småningom, äfven det på samma gång fina
och öfverspända uttrycket i jungfruns barnsliga anlete, men riddarens drag se vi ej.
Han är en drömfigur utan bestämda ansiktslinier, det är endast det öfverdrifvet ståtliga
och lysande, som hägrar för en öfverspänd flickas själ. Taflan blir nu för oss af vacker,
tilltalande sagoverkan, hvari det fåniga helt lemnar rum för en älskligt fin humor. I
samma sal finna vi ett par större dukar af Bruno Liljefors, hans Haf sörnar och Svanor.
Dessa såväl som hans Uf, Tjäderspel och Ejdrar visa denne konstnärs oomtvistliga
förmåga som kraftig djurmålare, men de skulle möjligen alla vunnit på en bättre
behandling af landskapet. I hans Hafsörnar t. ex. är hafvet allt för stelt och verkar
därigenom äfvensom genom sin färg mera klipphäll än vatten. Hans Jägare däremot
är af en ypperlig verkan, och de små Studiertia i ram äfvensom hans Sångtrast visa
ett lif och en kraft, som lemnar ingenting öfrigt att önska.
Vi fortsätta och stöta på åtskilliga arbeten af Karl Nordström, lätta att finna
genom sin tydliga frändskap och det sätt, hvarpå de skilja sig från de öfriga. Men
de äro svårare att förstå, och deras mästare synes ej vara en af de karaktärer, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
