Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstutställningen II. af Uno L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mest som bäst representerade. Öfver deras arbeten hvilar en viss poetisk sagodoft,
som tilltalar en, om man också ej alltid kan följa konstnärernas fantasi. Så är t. ex.
fallet med G. F. Watts’ målningar: Evas skapelse och Efter syndafallet. De utgöra ett
par mäktiga fantasiskapelser dessa båda, hvarandra mycket liknande taflor, på samma
gång som de äro innerligt vackra färgkompositioner, men inte kan man vid ett första
påseende sluta sig till deras innehåll. En djup, kraftig poesi innebära de dock. I den
första tycker man sig rent af kunna höra den jublande hymn, som med de uppsvingande
genierna stiger mot höjden, och i den andra kan man omöjligen missta sig på den
mörka, förbannande kraften. En annan tafla, Paolo och Francesca, ger oss en bild ur
Dantes’ Inferno och skildrar dessa båda älskandes eviga omfamning, huru de äfven
efter döden lösrycka sig från allt annat för att som aldrig fallande löf hvirfla omkring
i ständig förening, till på samma gång sällhet och smärta för deras just på grund
däraf öfverallt utstötta själar. Af de fyra porträtt Watts utställer fäster sig hans
Sjelfporträtt kanske mest i minnet med sitt ovanligt fina och själfulla men fjärrskådande
och inåtvända uttryck. Gå vi vidare, finna vi ej långt från dessa målningar en poetisk
sagoframställning af J. N. Waterhouse, kallad »La Belle Dame sans merci*. I ett
drömmande landskap af mycket mild färg se vi här tvenne figurer, en man och en
kvinna. Han är en stor, kraftig riddare med senor och vilja af stål, hon är en fin,
eterisk varelse men full af tjusande behag, en skogsnymf eller hvilken annan sagofigur
man vill, och inför hennes förförelsekonster smälter riddarens hjärta, all hans
motståndskraft är förgäfves, han ger sig på nåd och onåd i den sköna sirenens våld. Och hon
tar också utan nåd och förbarmande sitt eröfrade byte, hvilket hon till yttermera visso
fängslar med sitt hår. J. J. Shannon har i sin tafla På trappan målat en utmärkt
tilltalande kvinnobild med ett intelligent, själfullt anlete och en kropp så spröd och
fin, att den knappast synes kunna bära en lefvande varelse.
Kraftigare och mera realistiska former bjuder A. Stanhope Forbes på i sin tafla
På väg från stenbrottet, där han visar ett par stora, präktigt tecknade arbetshästar
förspända ett väldigt stenlass och af en allvarlig man körda på en bred väg genom
ett skumt aftonlandskap. Ypperligt utförda landskapsmålningar visar Henry Davis,
och vilja vi af dessa särskildt framhålla Tidig somtnar med det vackra blommande
äppelträdet, i hvars skugga fåren girigt beta ängens saftiga grönska. Denna tafla är
synnerligt väl utförd och färgerna äro varma och vackra. Den märkvärdigaste taflan
inom denna afdelning är Sir Edward Burne-Jones’ »Lucifers fall», på hvilken man ej
upptäcker annat än ett långt, ringlande tåg af mystiska figurer, föreställande Af
grundsfurstens skaror. Det är här ganska svårt att sätta sig in i kompositörens tankegång,
men man torde ej kunna förneka, att det hvilar ett gripande allvar öfver den underligt
kyliga målningen.
Amerika företrädes af endast sex målare och deras arbeten väcka ej mycken
uppmärksamhet. Man betraktar John M. Alexanders dam i Hvila utan att rätt fatta
sammanhanget mellan hennes uttryck och rubriken; man stannar en stund framför
Jolm Sargents Damporträtt, som onekligen verkar mycket bra, men det är ju
fullkomligt obekant, och man går vidare för att beundra den sydländska färgprakten i
Alexander Harrisons Floden och upptäcker så nedanför denna en annan nattstämning,
hvilken först fängslar blicken genom sitt ogenomträngliga mörker, men när ögat väl
hunnit vänja sig vid detta, ser man hur en djuplå himmel hvälfver sig öfver en stad,
där tusentals menniskor äro i rörelse för att åskåda ett fyrverkeri. Taflan kallas också
Fyrverkeri och är målad af James Whi stier.
Salarne äro nu genomgångna, och vi måste gå. Mycket af det utställda tillåter
oss ej utrymmet i denna revy att nämna, och mycket däraf har lemnat oss oberörde
men det är likväl med saknad och vemod vi lemna den vackra konsthallen, där en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
