Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försagda och outvecklade funderingar i den vägen till en mer
eller mindre aflägsen och oviss framtid.
Köpenhamnsutställningen kom, som vi veta, till stånd 1888 och gick med glans,
ej blott i så måtto, att den erkändes vara en storartad och i
representativt hänseende förträfflig utställning, utan äfven i den
meningen, att den lockade en massa människor till den danska
hufvudstaden, något som våra praktiska vänner på andra sidan
Sundet vid flere tillfällen visat sig uppskatta bättre än vi svenskar
i allmänhet kunna förmå oss till, ehuru vi nog lika väl som
danskarne veta, att en sådan gästfrihet är guld värd.
Betecknande för den danska uppfattningen härvidlag var det jubel,
som vid sista Köpenhamnsutställningen höjdes, då siffran af
besökande främlingar uppnått millionen — det var som hade
det varit en nationel märkedag.
Först efter denna Köpenhamnsutställning började man i
Sverige på fullt allvar diskutera möjligheten af en
Stockholmsutställning. De, som togo till orda för planen, gjorde det i
början tveksamt, men det märktes snart, att tiden ändtligen var
mogen, med andra ord: att opinionen var stämd för ett sådant
företag, och i samma mån blefvo yrkandena allt bestämdare
och kraftigare. Men från tanke till verklighet är ett långt steg
— en lös plan, diskuterad i tidningarna eller man och man
emellan, är icke detsamma som ett beslut med officiel kraft
och prägel. Och återigen skulle det besannas, att »svenska
nationen är ett trögt folk, fullt af hetsigheter». Månad efter
månad, år efter år gick, utan att utställningstanken ryckte ett
steg närmare förverkligandet. Man pratade om saken, man
hoppades, man önskade, tidningarna framkommo med
påminnelser och förslag, men initiativet, det lifgifvande initiativet lät
vänta på sig.
Måhända skulle saken ännu i närvarande stund stått på
samma punkt, framtidsönskningarnas, om icke tillfället
åstadkommit en lycklig kombination. Året 1897 befanns vara konung
Oscar II:s tjugofemte regeringsår. Detta jubileum, så pass
sällsynt i vår historia, att allt sedan reformationstidehvarfvets början
endast tre svenska konungar upplefvat så lång regeringstid,
måste gifvetvis utgöra anledning till särskilda högtidligheter,
och då låg det ju nära till hands att illustrera den fridsälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
