Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plats vara så godt som en vildmark, ett tillhåll för hvarjehanda
löst folk. Skansen hade i början af vårt århundrade en
glansperiod, då rike Burgman här uppbyggde sin s. k. fåfänga, just
samma byggnad, där vi nu befinna oss; men efter några
årtionden lämnades allt att förfalla, och då Hazelius år 1891
för-värfvade platsen, var den, som sagdt, ett mellanting mellan
vildmark och skräphög. Det följande år inköpta området
närmast kring utsiktstornet eller, som det den tiden kallades,
Bel-vedéren var visserligen såsom en inhägnad park bättre hållet
och någorlunda ordnadt, men äfven där ha sådana
förändringar och omgestaltningar försiggått, att man har mer än svårt
att känna igen sig. Det är, kort och godt, ett jättearbete,
som utförts här uppe på den korta tiden af föga mer än fem
år, ett bevis på hvad fosterländsk offervillighet och fosterländskt
nit förmått i förening. Skansen har på samma gång blifvit en
folkpark och ett friluftsmuseum, en i sitt slag enastående
anläggning, som väcker främlingens beundran och hvarje svensks
stolthet.
Vederbörligen styrkta och vederkvickta till kropp och själ
begifva vi oss nu ut för att kasta oss in i det brusande
folk-lifvet och taga del af Skansens nöjen och lustbarheter.
Vi ha icke tagit många steg förr än vi möta den
hederlige brandvakten, som, klädd i sin egendomliga kostym,
gravi-tetiskt spatserar omkring och skramlar med sin sax, med
hvilken han griper arge skälmar om nacken utan krus. Ju
längre uppåt vi komma, desto lifligare blir folkvimlet, och
utanför Bollnässtugan råder formlig trängsel, så att skjutsbönderna
ideligen måste hojta och skrika för att få rum att komma
fram. Och än värre är det kring Jöddes sten •— där är det
formligen svart af folk, som packat ihop sig tätare än man
packar sill. Uppe på stenen synes också den hederlige Jödde
i sin vanliga skrud och med kaschetten på det burriga håret,
sysselsatt med att för menigheten berätta den lustiga historien
om »såna här talminetrar å barinetrar å tockna där manicker»,
gång på gång afbruten af ljudliga skrattsalvor. Jödde är en
högst populär person, och hans af en äkta burlesk bondkomik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
