Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grundsfärd, endast ett besök i stenkolsgrufvan. En
stenkols-grufva får man ju icke se alla dagar, och nöjet kan ju vara
värdt en femtiöring, inte sant?
Vi stiga in i hissen, dörren stänges igen och vi känna
hur det bär nedåt. Genom glasrutorna se vi ytterväggarne
skymta förbi i rask fart, hvaraf vi sluta att vi sjunka med ej
obetydlig hastighet, ehuru hissen går märkvärdigt jämnt. Det
dröjer bortåt en minut, så är man nere och konduktören
öppnar dörren. Kanske vi, innan vi stiga ur, fråga honom för
säkerhets skull, huru djupt under jordytan vi befinna oss. »Hundra
meter», svarar han med orubbligt lugn, och vi känna kanske
en rysning genomila oss vid tanken på att öfver 300 fot
skiljer oss från Guds klara sol och utställningens fröjder.
Men när vi en gång vågat oss in i detta hiskliga
äfven-tyr, skola vi åtminstone begagna tillfället att se oss omkring.
Vi lämna hissen och fördjupa oss i en mörk, endast af ett par
lyktor upplyst grufgång. Vi titta på väggarne och se lager
af lera och andra jordarter, i hvilka här och där »de svarta
diamanterna» blänka. Minnsann börja vi inte tro, att det är en
riktig stenkolsgrufva, vi kommit ned i, ehuru vårt förnuft säger
oss, att så icke kan vara fallet, alldenstund Djurgårdsbergen
omöjligen kunna bestå af annat än gråsten ens på hundra
meters djup. Besynnerligt ser det ut i alla händelser.
Rätt som det är komma vi in i ett ljusschakt, d. v. s. ett
schakt med öppning i taket i och för luftväxling. Vi titta
uppåt och se ett som det tycks ofantligt långt cirkelrundt rör,
en slags skorsten, genom hvars mynning en bit af den blå
himlen ler mot vårt öga. Vi måtte allt vara betydligt djupt
under jorden, ser det ut.
Gångar slingra af och an, och den ena öfverraskningen
följer på den andra. Här se vi ett litet stall med ett par
hästar, som ha till uppgift att köra stenkolsvagnarne fram till
hisskorgen. Märkvärdigt nog äro de lifslefvande och synas
trifvas förträffligt. I en annan gång, som vi gå förbi, se vi
en annan häst komma dragande med en fullastad vagn, körd
af en grufpojke, men den här gången äro både häst och pojke
konstgjorda sådana, liksom den grufarbetare, som vi varsna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
