Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Industriafdelningen med tillhörande grupper - Andra delen - XL. Textilindustrien, af Gustaf Sellergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
relativt sämre än de gröfre eller medelfina, hvilka senare hade vidsträcktare
användning.
På 1840-talet funnos här i landet stamscliäferier å följande ställen:
Mälsåker i Södermanland (Southdownras), Mellingsholm i Upland, Degeberg
och Månstorp i Vestergötland, Ottenby på Öland, Visborg, Hallfreda och
o
Skattehagen på Gotland (alla med Southdownras), Arup i Kristianstads län
(oblandad ras från Möglin), Djursholm i Roslagen samt Barkestorp vid Kalmar.
Jonas Alströmers framtidsdröm om en fårstam af 2 mill. merinosfår i
Sverige och Finland, tillförande dessa länder en årlig ökning i inkomster af
5 mill. daler sant, gick dock ej i fullbordan. Tvärtom visade det sig, att,
trots alla ansträngningar från statens och enskildas sida, merinosrasen allt
mera minskades, så att, under det de äkta merinosfårens antal 1704 uppgick
till nära 90,000, de för närvarande knappast uppgå lill ett tusental. Och dock
torde anledningen härtill ingalunda fä sökas i klimatiska förhållanden eller i
svårigheten att få denna ras att trifvas eller bibehålla sig ren i vårt land.
Anledningen får nog sökas i särskilda, för Sverige egna förhållanden, som
åstadkomma, att mycket finulliga fårrasers odlande måste anses såsom mindre
välbetänkt. Visserligen hör man stundom vårt klimat och jordmånens
beskaffenhet anföras emot den finulliga fårafveln i vårt land, och framstående
klädesfabrikanter hafva uttalat den åsigt, att denna ras vanslägtas härstädes
i följd af köld i förening med fuktighet. Men å andra sidan hafva i
fårskötseln kunniga personer bestämdi uttalat, att, om fåren blott erhålla nödig vård
och skötsel, den ädlaste merinosras kan trifvas fullt lika bra i vårt land som
annorstädes. De skäl, som Rawert i sitt ofvannämnda arbete anför emot
produktion af fin ull här i landet, äro följande:
1) Fåren kunna ej, såsom korna, födas öfver vintern med vanlig halm
eller hållas friska af draf och halm.
2) Sjukdom och svaghet hafva ett mera menligt inflytande, såväl på
ullens beskaffenhet som på lammen, än livad fallet är hos nötkreatur, t. ex.
hos kor, hvilkas hår och kalfvar hafva relativt mindre värde.
3) Otjenligt och osundt bete frambringar lättare sjukdom bland fåren
än bland nötkreaturen, och mången för de förra otjenlig betesmark kan med
fördel användas för fodring af de senare.
4) Landtmannen kan bereda sig större inkomster genom
mejeriprodukter än genom ull, hvarför han hellre använder sitt foder för uppfödande af
kor än af får.
5) De finulliga fåren äro ej köttfår, d. v. s. de äro mindre lämpliga
till slagt än exempelvis de engelska raserna.
Man finner ur Kongl. Maj Is befallningshafvandes femårsberättelser,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
