- Project Runeberg -  Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Officiel berättelse /
750

(1899-1900) [MARC] With: Ludvig Looström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Industriafdelningen med tillhörande grupper - Andra delen - XLIV. Trämasse- och pappersindustrien, af V. Folin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sortera densamma. Den senare åtgärden sker på s. k. knutsilar, hvilka bestå
af plana eller i cylinderform böjda plåtar, försedda med fina springor,
hvar-igenom de fina fibrerna, som äro uppslammade i vatten, kunna gå igenom,
men som tillbakahålla flis och andra större partiklar, hvilka blott skulle
förorena massan och åstadkomma fläckar i det papper, hvartill den skulle
användas. Sedan nu vattnet aflägsnats, samt massan blifvit pressad, torkad och
emballerad, är älven den färdig för marknaden.

Vid sulfitmassetillverkningen är det förenadt med stora svårigheter att
få kokarna att stå emot inverkan af den sura, svafvelsyrliga kalklösningen,
hvarför dessa måste invändigt beklädas med blyplåt, eller muras med
liård-brändt, ej poröst tegel och cement, eller ock medels båda sätten i förening.
Ett nyare sätt består uti all använda kokare med dubbla väggar, där ångan
för kokningen insläppes i mellanrummet. Koklösningen utfäller då på
kokarens insida svafvelsyrlig kalk (monosulfit), bvilken bildar en tät skorpa, som
skyddar jernet för anfrätning.

I de olika kokningssätten, beredningen af de kemiska koklösningarna
samt massans därefter skeende behandling skilja sig de många olika system,
som finnas, men hvilka alla afse att af träet framställa en för
pappersfabrikationen i allmänhet lämplig massa, hvart och ett på sitt sätt syftande till
erhållande af de mest långfibriga, hvita och rena fabrikat med minsta
förbrukning af material och med lägsta arbetskostnad. Till 1,000 kg. cellulosa åtgå
i regel c:a 8 km. granved eller furu, hvaraf den förra otvifvelaktigt gifver den
bästa massan.

Natronmassa framstäldes i Amerika redan på 1860-talet, men här i
Sverige först 1872, då en ganska dyrbar fabrik efter engelsk metod anlades
vid Tidabolm. Efter en kort tid nedlades den dock till följd af för dryga
produktionskostnader. Liknande öde rönte en vid Kymsberg anlagd
natron-fabrik. I allmänhet kan man säga, att sådana fabriker arbetade med stora
svårigheter, tills det slutligen lyckades dem att ur den från kokarna afgående,
förut värdelösa luten återvinna större delen af det använda kemikaliet, och
bar denna procedur numera uppdrifvits så, att ända till 90 procent återvinnas.
Men först genom ingeniör Dabls i Danzig uppfinning, att i stället för
kol-syradt natron använda det billigare svafvelsyrade natronet till koklutens
beredning (hvarigenom namnet sullätmassa uppstod), blef denna fabrikation bragt
in på rätt väg och gaf sina utöfvare goda ekonomiska resultat. För att
ytterligare kunna nedbringa tillverkningskostnaden inom sulfatfabrikationen hafva
hittills tvenne fabriker försökt sig på — såsom synes med god framgång
alt använda sågafiäll i stället för från skogen nyhuggen ved. Då vid
cellulosafabriker i allmänhet jemförelsevis ringa drifkrafl behöfves, kunna dessa fabriker

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 22 20:21:44 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/akisoff/0790.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free