Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Industriafdelningen med tillhörande grupper - Andra delen - LIII. Skeppsbyggen och sjöfart, af E. A. Smith
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall särskildt vara egnadt att frammana djerft och vaket sjöfolk samt
dugliga lotsar. Härtill bidrager äfven vårt hårda klimat, med sina långa vårar
och höstar, då tjockan är en ofta återkommande gäst, och sina vintrar, med
dc ännu farligare snöstormarna.
Det har ofta framhållits, att Sverige eger i sin geografiska skapnad sitt
förnämsta värn mot fiendtliga invasioner, och detta påstående torde än i dag
ega full giltighet. Men det är ej allenast tienden, som har svårt att taga sig
fram i våra farvatten; det är äfven förhållandet med våra egna sjömän, hvilka
ej kunna besitta en fullständig specialkännedom om alla våra leder. Därför
är det, som den svenske lotsen sedan urminnes tider varit en nödvändig och
aktad länk i statsmaskineriet, och därför kan man redan så långt tillbaka som
i midten af 1300-talet finna föreskrifter och lagar, som bestämma lotsarnes
skyldigheter och vilkor.
Jag meddelar här nedan, hufvudsakligen med stöd af lotsstyrelsens
årsberättelser, en öfversigt af
4. Lots- och fyrinrättningens uppkomst och utveckling.
Af de i gamla stadslagar från tretton- och fjortonhundratalen intagna
stadganden om ansvar å dem, som åtogo sig att lotsa fartyg men satte dem
pä grund eller visade sig okunniga om vägen, synes, att på dessa tider
ut-öfvades ledsagareyrket af enskilda personer sålunda, att de, efter
öfverenskom-melse om någon viss ersättning för sitt besvär och ansvar, förbundo sig att
under fartygets resor leda eller lotsa detsamma.
Den äldsta stadslagen eller Björköarätten, som i slutet af 1200- eller
början af 1300-talet utarbetades, innehåller intet stadgande rörande fartygs
lotsning. Men i den yngre mellan 1350—57 utarbetade allmänna stadslagens
14:de flock af Skipmåla balken förekommer deremot följande stadgande: »Nu
leger man ledsagare, som skall säga dem led (segelled). Säger han sig vilja
låta dem utan någon skada segla öfver sjön, dit resan är bestämd, och sätter
han sedan på grund och de få skada däraf, då ega de makt öfver hans lif,
likväl först efter det sex män inför domstol vitnat, att han med skepparen
och besättningen ingått sådan förbindelse (som sagd är); öfverfaller dem
sjögång och våldsam storm, då är han ansvarsfri från all skada.»
Det var i midten af 1300-talet man stiftade sådana lagar, och andra
tider hafva sedan dess ändrat menniskans uppfattning om förhållandet mellan
brott och straff, men säkert är, all livad våra lotsar och deras förseelser i
tjensten vidkommer, har närvarande lid ej för dessa visat samma mildhet i
lagstiftningen som i många andra fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
