Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Industriafdelningen med tillhörande grupper - Andra delen - LIII. Skeppsbyggen och sjöfart, af E. A. Smith
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjelpa lotsverket och införde äfven lotspligtighet, hvarigenom det ålåg fartyg,
kommande från öppen sjö, att taga lots, men någon väsentlig förbättring förspordes
knappast härigenom.
Bättre hade lotsarne då under 1500-talet, ty Kalmar stads- och
slottsräken-skaper för 154 4—76 visa, att det särskilda skeppareskrå eller gille, som från äldre
tider fans i nämnda stad och betjenade fartyg med lotsning, såväl inomskärs som
till utrikes orter, eller såväl till Stockholm, Upsala och Elfsborg m. fl. platser som
till Köpenhamn, Lubeck, Bostock, Danzig o. s. v., hade efter dåvarande förhållanden
bra betaldt. Så erhölls t. ex. för lotsning af kronans fartyg till Stockholm 8 å 13
mark, och då 1 mark efter den tidens varuvärde motsvarar omkring 8 kronor, så
erhöllo lotsarne då för en lotsning mellan Kalmar och Stockholm 70 å 100 kronor,
och troligt är, att de i allmänhet kunde påräkna en returlotsning tillbaka med
snarlikt belopp.
Genom taxa utfärdad 1642 för lotsning från Stockholm och norröfver samt till
Finland bestämdes lotsafgiften för hvarje »veckesjö eller mil» för kronans fartyg till
6 öre s. m. inomskärs och 8 öre s. m. utomskärs, eller resp. 3/, 6 och !/4 riksdaler
specie. Således erhölls för lotsning från Stockholm till Furusund, eller för 9 mil,
1 riksdaler och 22 öre s. m. = 4 kronor 69 öre.
Taxorna ändrades eller ersattes med nya flere gånger, till dess 1858 de taxor
utarbetades, som i allmänhet gält sedan dess, dock med modifikationer. Lotsafgifterna,
som intill den 1 Mars 1897 beräknats efter fartygets djupgående och den lotsade
vägens längd, ändrades nämnda dag (enligt kungörelsen den 27 November 1896) så
till vida, att de sedan dess beräknats i förhållande till fartygets afgiftspligtiga
dräg-tighet och den lotsade vägens längd. Denna omkastning i principen för
lotspennin-garnas utgående var länge påtänkt af det skäl, att många fartyg af äldre
konstruktion och i synnerhet segelfartyg lågo ganska djupt och fingo sålunda betala dryga
lotspenningar under det att i allmänhet stora ångare, lastande flere gånger så mycket,
blefvo relativt lindrigt beskattade i detta hänseende. Då ett fartygs förmåga att
för-tjena och således äfven att betala sina driftkostnader står i direkt förhållande till
tonnaget, så är det klart, att den enda rigtiga beräkningsgrunden för lotspenningar
såväl som för andra fartygstaxeringar bör göras beroende däraf. Men det var ingen
lätt sak att uppgöra alldeles nya taxor, då den nya beräkningsgrunden ej stod i något
slags förhållande till den gamla. Man måste härvid noga tillse, att sjöfarten ej
betungades med för stora pålagor, på samma gång som lotsarne, hvilka i allmänhet
numera uteslutande lefva af lotspenningarna, ej finge beröfvas sitt uppehälle.
Det svåra arbetet med de nya taxornas uppgörande öfverlemnades åt
byråchefen i Kongl. lotsstyrelsen, Anton Granlund, och det utmärkta sätt, hvarpå han
lyckades lösa denna mellan två så olika intressen balanserande fråga, förtjenar det
amplaste erkännande.
Lotsafgifterna, liksom fyr- och båkmedlen, hvila numera obligatoriskt på den
utrikes sjöfarten från och till Sverige, som 1897 till 35,G proc. bedrefs med svenskt
tonnage, om både lastade och barlastade fartyg medräknas. Det vill med andra ord
säga, att utländingarne betala något öfver 64 proc. af fyr- och båkmedlen, som
utgöra lotsverkets enda näringskälla.* Hvad lotspenningarna, eller lotspersonalens
förnämsta inkomstkälla, vidkommer, torde förhållandet ej blifva detsamma, emedan äfven
en del svenska fartyg, som ej obligatoriskt äro bundna att taga lots, likväl anlita
sådan. Man torde efter af mig verkstälda beräkningar komma sanningen närmast,
om man antager, att hälften af lotspenningarna betalas af svenska rederier och den
andra hälften af utländska.
Jag nämnde, att lotsarnes hufvudsakliga inkomst utgöres af den direkta
frukten af deras arbete eller lotspenningarna. Emellertid äro dessa vid olika lotsplatser
* I sjelfva verket är dock utländingarnes andel i fyr- och båkmedel något större genom
vissa reguliera svenska tradare pä utlandet medgifna friheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
