Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Industriafdelningen med tillhörande grupper - Andra delen - LIII. Skeppsbyggen och sjöfart, af E. A. Smith
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fullgodt skick, det vill säga, att prickarna stå på rätta platser och hafva
reglemente-radt utseende.
Detta är dock endast de s. k. skärgårdsprickarna. Större remmare i öppna
liafvet, äfvensom bojar inomskärs, äro numera allt för tunga, för att lotsarne skulle
kunna utsätta och intaga dem; detta sker därför genom lotskaptenernas försorg och
med de af dem disponerade lotsångarna.
Prickningsskyldigheten ålades först genom Kongl. förordningen den 19
September 1696 lotsarne, som dock då egde att påräkna hjelp af skärgårdsbönderna, och
senare stadgades j em väl högt vite för uraktlåten prickning. Numera åligger, såsom
nämnts, prickningsskyldigheten uteslutande lotsverket. Lotsarne åtnjuta visserligen en
skälig ersättning härför, men prickarnas utsättande och underhåll betraktas dock i
allmänhet af dem såsom ett orms. Bestämmelserna rörande de flytande sjömärkenas
utsättning, vård och underhåll, liksom om deras utseende, äro nu noggranna och helt
olika mot i forna tider. En väsentlig skilnad i sjelfva principen för de flytande
sjömärkenas placering vid farlederna är numera införd, i det att man utgått från den
åsigten, att det icke är grunden, som skola utmärkas med olika prickar å sina olika
sidor, utan dessa i förhållande till farlederna, så att man i samma farled alltid
lem-nar prickar af samma slag å den ena sidan. I öppna liafvet och utanför farled
prickas befintliga grund däremot med fyra olika slags sjömärken, på det man alltid må
veta, i hvilken rigtning grundet befinner sig. De fasta ocli flytande sjömärkena i
Sverige äro numera 4,657 st.
Fyrarna vid de svenska kusterna äro numera både många och moderna, och
fast de ej kunna räkna sin ålder i lika många sekler som sjömärkena, så har dock
sjöfarten här i norden alltid varit en så vigtig faktor i nationalförvärfvet, att landet
rörande säkerhetsanstalterna för de sjöfarande stått väl så högt som andra nationer.
Det är dock klart, att, så länge hansestädernas fartyg voro så godt som
monopoliserade å våra kuster, intresset för sjöfarten å såväl regeringens som städernas och
kommunernas sida varit mindre och offervilligheten ej heller så stor som sedan, när
vi började skaffa oss egna flottor. Därför märker man äfven, att, när detta började
blifva fallet i högre grad, eller under Gustaf I:s regering, så utvecklades de maritima
säkerhetsanstalterna ganska snabbt.
Fyrapparaterna, sådana de nu, såsom resultat af vetenskapliga teorier och
experiment, visa sitt sken för de sjöfarande, hafva haft många utvecklingsstadier
att genomgå. I äldsta tider brukade man under mörka nätter tända eldar å höga
berg vid inloppen eller lederna, såsom för ej så länge sedan ännu brukats af vår
fiskarebefolkning, för att finna vägen till hemmet. Detta var emellertid ett ganska
opålitligt sätt, och i storm och regn, när fyren bäst behöfdes, är det troligt, att den
var nästan omöjlig att hålla lysande. Man insåg därför snart nog, att elden måste
skyddas för att ej släckas, och grep därför till mekaniska inrättningar och ett annat
slags bränsle eller kol.
Af alla nuvarande fyrar i Sverige är Kullens fyr den äldsta. Konung Fredrik
II i Danmark befalde nämligen år 1560, att vid norra öppningen af Öresund å Kullen
skulle upprättas en Fyrpande, och 1581, att denna skulle flyttas till ett bättre ställe. På
Kristian IY:s befallning uppsattes en lykta vid Falsterbo och tvenne lyktor å
Ni-dingen. Därnäst torde Landsorts och Orskärs fyrar vara de äldsta. Den förra
inrättades år 1669 och den senare år 1687. Båda bygdes först af trä, men 1672
uppfördes vid Landsort det fyrtorn af sten, som därstädes ännu begagnas. Trätornet vid
Orskär antändes af åska och nedbrann 1738, livarefter det nuvarande höga stentornet
bygdes. När fyrtornen först uppfördes, var det i allmänhet enskilda personer, som
egde dem. Detta var exempelvis fallet såväl med Landsorts som Korsö fyr, hvil ka
båda vigtiga inrättningar belyste södra och östra inloppen till Stockholm. Fyrarnas
uppsättande skedde då oftast fullkomligt frivilligt, stundom såsom en tacksamhetsgärd
för en lycklig bergning undan sjönöd, eller emedan någon filantropisk strandegare
erhållit kännedom om, att sjöfolk ej sällan brukade förlisa där. De enskilda egarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
