- Project Runeberg -  Är världsfred möjlig? /
135

(1890) [MARC] Author: Klas Pontus Arnoldson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fältet vidgas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sådana förslag, som enligt kongressens mening
bäst kunde främja alla staternas välfärd.

Imellertid ha de flesta styrelserna sedan
bundit sig vid kongressens beslut. Redan en
vecka innan församlingen åtskildes, voro
vederbörande ministrar för Brasilien, Bolivia,
Columbia, Ecuador, Guatemala, Haiti,
Honduras, Nicaragua och Salvador bemyndigade att
i Washington underteckna den af panamerikanska
kongressen antagna skiljedomstraktaten,
och de andra regeringarna ha sedan på
enahanda sätt godkänt den samma.[1]


[1] Traktatens innehåll:

»De till konferens samlade delegerade från Norra,
Mellersta och Södra Amerika;

som tro, att krig är det grymmaste, fruktlösaste
och förderfligaste medel för biläggande af
mellanfolkliga tvister;

som anse, att framgången af de sedliga grundsatser,
som styra politiska samhällen, har skapat en den
allvarligaste önskan att fredligt afgöra dylika tvister;

som känt sig uppmuntrade af de stora andliga och
timliga välgärningar, freden skänker mänskligheten;

som, genom det vänskapliga och hjärtliga
sammanträffandet å denna konferens, känna sig öfvertygade
om att de amerikanska republikerna, lika bundna af
folkstyrelsens grundsatser, pligter och ansvar, och
förenade genom stora och växande ömsesidiga intressen,
kunna upprätthålla freden på kontinenten och välvilja
bland alla dess invånare;

och hvilka betrakta det såsom sin pligt att lemna
sitt bifall till de upphöjda fredsgrundsatser, som det
mest upplysta allmänna tänkesätt i världen gillar;

mana härmed högtidligen alla regeringar, för hvilka
de äro ombud, att antaga ett likformigt fördrag i
följande artiklar:

Artikel I. — Norra, Mellersta och Södra Amerikas
republiker antaga härmed skiljedom såsom en
grundsats i amerikansk mellanfolklig lag för biläggande af
alla skiljaktigheter, tvister och stridigheter, som kunna
uppstå mellan dem.

Artikel II. — Skiljedom skall vara ovilkorlig i alla
tvister rörande diplomatiska och konsulära rättigheter,
gränser, områden, skadestånd, sjöfartsrätt samt
giltighet, ingående och bekräftande af fördrag.

Artikel III. — Skiljedom skall vara lika ovilkorlig
i alla andra fall än i föregående artikel nämda,
hvilken deras uppkomst, natur eller anledning än må vara,
med det enda undantag, som nämnes i näst följande
artikel.

Artikel IV. — De enda frågor, som äro
undantagna från bestämmelsen i föregående artikel, äro de,
som, enligt en hvar af de i tvisten invecklade
nationernas uppfattning, kan sätta i fara dess oberoende.
I detta fall skall skiljedom för sådan nation vara valfri,
men den skall vara ovilkorlig för den anfallande makten.

Artikel V. — Alla tvister eller skiljaktigheter, med
det undantag, som bestämts i Artikel IV, vare sig för
handen varande eller härefter uppstående, skola
underkastas skiljedom, äfven om de hafva sitt ursprung i
händelser före detta fördrag.

Artikel VI. — Ingen fråga får upplifvas i kraft af
detta fördrag, då beträffande henne en bestämd
öfverenskommelse redan blifvit ingången. I sådana fall skall
skiljedom tillämpas endast för afgörandet af frågor,
som röra giltigheten, tolkningen eller bekräftandet af
sådana öfverenskommelser.

Artikel VII. — Som skiljedomare må tjena hvarje
regering, som underhåller vänskapliga förbindelser med
den väljande nationens motpart.
Skiljedomsuppdraget kan också anförtros åt domstolar, vetenskapliga
samfund, offentliga domare eller enskilda personer,
vare sig de äro medborgare eller ej i de stater, som
välja dem.

Artikel VIII. — Skiljedomstolen kan bestå af en
eller flere personer. Om den skall bestå af en person,
skall denna väljas gemensamt af de tvistande staterna.
Om den skall bestå af flere personer, må deras val
göras gemensamt af staterna i fråga. Skulle intet val
ega rum, så skall hvarje stat, som gör anspråk på ett
bestämdt intresse i frågans lösning, hafva rätt att utse
en skiljedomare för egen räkning.

Artikel IX. — När domstolen skall bestå af ett
jämt antal skiljedomare, skola de tvistande staterna
utse en utslagsdomare, som skall afgöra alla frågor,
om hvilka skiljedomarne ej kunna blifva ense. Om
de intresserade makterna vägra sitt samtycke till val
af en utslagsdomare, så skall en sådan utslagsdomare
väljas af de redan utsedde skiljedomarne.

Artikel X. — Valet af en utslagsdomare och hans
antagande skola ega rum, innan skiljedomarne börja
taga del af tvistefrågorna.

Artikel XI. — Utslagsdomaren skall icke handla
som medlem af domstolen, utan hans åligganden och
myndighet skola inskränkas till afgörandet af frågor,
om hvilka skiljedomarne icke äro i stånd att enas.

Artikel XII. — Skulle en skiljedomare eller en
utslagsdomare blifva hindrad genom död, afskedsanhållan
eller annan orsak, skall sådan skiljedomare eller
utslagsdomare ersättas af en förtroendeman, som väljes
på samma sätt som den ursprunglige skiljedomaren
eller utslagsdomaren blifvit vald.

Artikel XIII. — Domstolen skall hålla
sammankomster på sådant ställe, hvarom parterna komma
öfverens, och i händelse af oenighet eller svårighet att utse
en plats, må domstolen själf bestämma sin vistelseort.

Artikel XIV. — När domstolen skall bestå af
flere skiljedomare, må majoriteten af hela antalet handla
oafsedt minoritetens frånvaro eller afträdande. I
sådant fall skall majoriteten fortfara att utöfva sina
åligganden, tills den kommit till ett slutligt afgörande af
de frågor, som understälts dess granskning.

Artikel XV. — Hvad samtlige skiljedomarnes flertal
afgör skall ega slutlig giltighet både rörande
hufvudsak och bisak, därest i skiljedomsöfverenskommelsen
icke blifvit uttryckligen förbehållet, att full enighet i
beslutet erfordras.

Artikel XVI. — De allmänna utgifterna för
skiljedomssammanträdena skola bestridas i lika delar af de
deltagande regeringarna; men utgifter, som göras af en
part vid förberedandet och värkställandet af dess sak,
skola betalas af denna ensamt.

Artikel XVII. — Närhälst tvister uppstå, skola de
i dem invecklade staterna utse skiljedomstolar enligt
föregående artiklars bestämmelser. Endast genom
ömsesidigt och frivilligt samtycke af sådana stater må
dessa bestämmelser lemnas å sido och skiljedomstolar
utses efter olika anordningar.

Artikel XVIII. — Detta fördrag skall fortvara i
gällande kraft i tjugu år från den dag, då det vunnit
ömsesidig stadfästelse. Efter utgången af denna
tidrymd, skall det fortfara att gälla, till dess någon af de
kontraherande parterna underrättat alla de andra om
sin önskan att höra upp därmed. I händelse af ett
sådant meddelande skall fördraget vara bindande för
kontrahenterna åtminstone ett år därefter, men en eller
flere staters tillbakaträdande skall icke försvaga
fördraget beträffande de öfriga staterna.

Artikel XIX. — Detta fördrag skall stadfästas af
alla stater, som gilla det i öfverensstämmelse med deras
olika konstitutionella styrelsesätt; och stadfästelserna
skola växlas i staden Washington innan kl. 12 på
dagen den första maj 1891. Hvarje främmande stat kan
antaga detta fördrag och sluta sig till det, genom att
göra en afskrift däraf och inlemna den till Förenta
Staternas regering; hvarpå denna regering skall
meddela detta till de andra kontraherande parterna.

Som ett vittnesbörd hvarom undertecknade
fullmäktige härunder satt sina namn och sigill.

Gifvet i staden Washington, på den nittonde
dagen af månaden april, ett tusen åtta hundrade och
nitio.

*



Tillägg.

Då den mellanfolkliga amerikanska konferensen
enligt sina fredliga och broderliga tänkesätt vill främja
det nationella oberoendet och på samma gång trygga
förbindelserna mellan folken,

Må det vara beslutet: att hon hos de regeringar,
som äro representerade i den samma, allvarligt
förordar antagandet af dessa förklaringar:

1. — Att eröfringsgrundsatsen under
skiljedomsfördragets fortvaro icke skall anses tillåten under
amerikansk allmän lag.

2. — Att all landafträdelse, som gjorts under
skiljedomsfördragets fortvaro, skall upphäfvas, om den
blifvit gjord under hot af krig eller genom närvaro af en
väpnad styrka.

3. — Hvarje stat, som tvungits till sådana
afträdelser, kan fordra, att giltigheten af sålunda gjorda
afträdelser skall underställas skiljedom.

4. — Hvarje afsägelse af rätt till skiljedom, som
blifvit gjord under de i andra punkten nämda vilkor,
skall vara ogiltig och kraftlös.

Washington den 18 april 1890.

*



Ytterligare tillägg.

Den mellanfolkliga amerikanska konferensen
besluter:

Att denna konferens, efter tillstyrkan af skiljedom
för biläggande af tvister mellan Amerikas republiker,
torde få uttrycka den önskan, att tvister mellan dem
och Europas nationer må blifva bilagda på samma
fredliga sätt.

Det tillstyrkes vidare, att hvarje häri representerad
nations regering behagade meddela denna önskan till
alla vänskapliga makter.

Washington den 18 april 1890.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 17:59:40 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/akpvfred/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free