Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Landshöfdingetiden (1869-1874)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I början af juni återvände jag till Stockholm för
att öfvervara de vackra och högtidliga fester,
som derstädes egde rum med anledning af femtionde
årsdagen utaf enkedrottning Josefinas ankomst till
Sverige den 13 juni 1823, fester, hvilka inom alla
klasser af svenska folket väckte det lifligaste
deltagande och som äfven i yttre måtto ådagalades
genom de storartade bidrag, hvilka då stäldes till
den älskade och vördade enkedrottningens förfogande,
för att af henne till välgörande ändamål användas.
Under detta mitt vistande i hufvudstaden afslutade
jag bouppteckning och arfskifte efter min aflidne
broder, hvilken, med afdrag af åtskilliga bortgifna
summor, till mig testamenterat sin efterlemnade
förmögenhet. Härigenom, likasom genom andra arf
hade jag blifvit försatt i den oberoende ekonomiska
ställning, att jag kunde, utan allt för stor afsaknad,
afstå från de inkomster, som åtföljde den mig så
kära landshöfdingebefattningen. För denna tjensts
utöfning på ett sätt, som kunde gagna Malmöhus län,
hade jag lefvat och verkat i 22 år, och för att åt den
fortfarande kunna egna mina krafter hade jag förkastat
många, eljest för fåfängan smickrande anbud. Ingen
under då, om tanken att
skilja mig vid densamma var ur flere synpunkter
påkostande. Men jag kände, att jag började
tröttna vid de resor och yttre förrättningar,
som äro oskiljaktiga från en dylik befattning,
om den skall verksamt skötas. Jag hade alltid högt
uttalat den åsigt, att statens tjenster icke äro att
anse såsom sinekurer, tillskapade för innehafvarnes
beqvämlighet; och med tillämpning deraf hade jag
sökt tillhålla underhafvande att taga afsked, då de
ej längre mäktade att, såsom sig borde, uppfylla
sina pligter. Det var derför min skyldighet att i
främsta rummet sjelf ställa mig denna regel till
efterrättelse nu, då de 69 åren ådagalade, att
jag icke längre var densamme som förr; och mer och
mer mognade af sådan anledning hos mig det beslut,
att under inga vilkor qvarstanna i tjensten längre
än till fylda 70 år. Men dertill förefunnos äfven
andra anledningar. Hvar och en, som länge utöfvat en
sjelfständig högre embetsmannaverksamhet, inser utan
tvifvel att, likasom i naturen, så finnes det äfven
i tjensten en vår, en sommar och en höst. Under den
första är tjenstemannen i sin fulla kraft: han uppgör
sina planer, bereder sin jord och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
