| I:47 |
Afresa till Tyskland. Tjenstgöring hos Karl Johan under 1813 års fälttåg.
Den s. k. 1812 års politik, mycket prisad och ännu mer klandrad, tycktes komma att framträda i handling. Simulacren mot England var lyckligen utspelad och krigsförklaringen mot detta land utbytt mot en allianstraktat; kronprinsens löftesrika möte med ryske kejsaren i Åbo hade försiggått, och förbundet dem emellan blifvit afslutadt. En landstigning på Seeland sades här vara beslutad; 3:ne armékårer organiserades och höllos redo till uppbrott; befälhafvare och staber tillsattes o. s. v.
Genom general v. Schultzenheim erhöll jag en helsning från general Sandels, åt hvilken befälet öfver 3:dje arméfördelningen var uppdraget, med tillbud att blifva anstäld såsom öfveradjutant vid hans stab. Anbudet antogs, förnämligast på tillrådan af tit. Schultzenheim, men med mycken tvekan å min sida, i följd af bland annat misstroende mot hans förut varande öfveradjutant, major v. Fiandt, som egde generalens (knappast någon annans) odelade förtroende. Jag hade ej orätt bedömt förhållandet. Fiandt kunde ej lida min anställning, desto mindre som min äldre majorsfullmakt möjligen kunde vid tjensteärendenas fördelning oss emellan gifva mig någon fördel eller något inflytande som han ensam ville ha sig förbehållet. Vårt ömsesidiga misstroende hann likväl icke till utbrott, ty efter några veckor upphörde de krigiska förberedelserna, staberna upplöstes tills vidare, och jag fick återtaga min vanliga tjenstgöring vid krigsakademien. Vid min afskedsuppvaktning hos general Sandels förklarade dock denne, att han ansåg mig fortfarande tillhöra hans stab och således vara disponibel så fort något allvarsamt skulle inträffa.
| I:48 |
Redan i början af mars månad 1813 erhöll ock general Sandels order att med sin fördelning afgå till Pommern. Enligt generalens eget förklarande, borde jag äfven vänta hans befallning att medfölja; men då ingen sådan hördes af, förstod jag rätt väl att major v. Fiandt lyckats bli mig qvitt, ansåg mig likväl skyldig att af generalen sjelf derom begära underrättelse. Han förklarade också -- med ledsnad, det förstås -- att kronprinsen placerat hos honom så många officerare att staben redan var öfvertalig, men bad mig likväl att sjelf hos högst densamme anhålla om fortfarande anställning. Mitt svar var: att jag aldrig ämnade söka en befattning hvartill befälhafvarens eget val icke berättigade mig. "Ni vill då nödvändigt att jag skall begära er?" "Nej, icke numera; jag blott anhåller att få veta om herr generalen har något vidare att befalla." Vi åtskildes rätt förbittrade mot hvarandra.
Några dagar derefter fick jag befallning att inställa mig hos general Adlercreutz, som underrättade mig att jag var anstäld såsom öfveradjutant vid h. k. h. kronprinsens generalstab, hvilken då organiserades. Denna upprättelse bör likväl icke tillskrifvas min förtjenst eller någon välvilja af general Adlercreutz af hvilken jag var föga känd, utan blott min morbror Lagerheims mäktiga förord, samt måhända både hans och general Adlercreutz ovilja mot general Sandels.
Efter erhållna order afreste jag den 12 april i sällskap med en stabskamrat, kapten Stjernskantz (kompaniofficer vid Karlberg) och ankom till Karlskrona den 18. Från Kristianstad for jag till Beckaskog för att uppvakta h. ex. fältmarskalken grefve Toll, som genast efter min ankomst började examinera mig rörande förloppet vid vår tvist året förut om general Tibells porträtt. På mitt försök att framställa saken som en obetydlighet, svarade ex. Toll: "Om så varit, hvarför drog ni då blankt?" hvarefter han sjelf beskref hela uppträdet med en noggrannhet och fullständighet som hade han sjelf varit närvarande, samt, till min stora tillfredsställelse förklarade sitt fullkomliga gillande af mitt förhållande vid det afhandlade tillfället.
Att skilsmessan från hustru och barn var högst påkostande behöfver ej sägas; och den obehagliga resan i regn och snöglopp var ej heller egnad att stämma till munterhet.
| I:49 |
Öfverfarten, som skedde på fregatten Camilla, var rätt besvärlig och räckte 2 1/2 dygn, under ganska hård storm. Första dygnet var jag alldeles förintad af sjösjuka, och debarkeringen från den öppna redden vid Perth var verkligen vådlig i anseende till den höga sjön. Väl komna i land, började ett muntert och för mig nytt lif. Mycket bråk och löjliga uppträden innan alla effekter kommo i land; de upptogo 13 fyrspända bondvagnar. Sjelfva måste vi tåga till fots de 3 milen till Bergen. Våra generaler hade rest förut, men lyckligtvis qvarlemnat sina väl försedda kantiner, å hvilka vi gjorde en stor förödelse. Vid ankomsten till Bergen sent på aftonen, hvilket bråk att få reda på sina saker, hvilka löjliga trätor emellan betjenter och forbönder hvilka icke förstodo hvarandra! I qvarteret emottogs jag med största välvilja af en ämabel värdinna, men som nära nog kunnat döda mig med sin språksamhet och sina frågor. Obegripligt var det att hon förstod mina högst lakoniska svar, ty icke kunde jag uppfatta hennes ordsvall och ännu mindre besvara dem på tyska, ehuru hon, för att uppmuntra mig, försäkrade att jag talade ganska god tyska.
Efter en uppvaktning hos furst Putbus på det sköna godset Putbus och der intagen dejeuner, ankommo vi den 23 april till Stralsund, der 3:ne arméfördelningar under general Sandels redan befunno sig, och dit trupper af de öfriga fördelningarna nästan dagligen ankommo.
Vid ankomsten till Stralsund bestod svenska arméns generalstab af chefen, general Adlercreutz, souschef general Lagerbring, öfveradjutanter öfverste Ulfsparre, öfverstelöjtnant Peyron, majorerne Akrell och Petré; stabsadjutanter kaptenerna v. Arbin, v. Hohenhausen och Heijkensköld, löjtnanterna grefve Magn. Rosen och Hedenstjerna samt fältsektern Dægner. Alla hade fritt bord hos chefen. Der lefdes kräsligt, en mängd bjudna hvarje dag då ej andra bjudningar minst ett par gånger i veckan förekommo, både i och utom staden. Hvar dag kalasering upptagande en stor del af vår tid.
I öfrigt, och sedan göromålen hunnit behörigen fördelas, voro dessa temligen enformiga, ehuru trägna, och endast aftnarna kunde disponeras till s. k. nöjen, till det mesta bestående i ridning, för att motverka inflytandet af den myckna vällefnaden. Den tråkiga enformigheten blef ändtligen bruten då kronprinsen
| I:50 |
Kronprinsens intåg i Stralsund var briljant, under kanondunder, parad af 8,000 man, dånande hurrarop och hviftande i alla fönster. Vid uppfarten till slottet en hop hvitklädda flickor som blomsterströdde hans väg. Jag kunde ej undgå att inom mig göra den önskan att inga törnen måtte uppstå ur dessa blommor, hvarken för den höge herrn eller de många hit öfverkomna, och att de trupper som nu med förtjusning hurrade måtte finnas i lika sinnesstämning och fulltaliga, vid vårt blifvande återtåg. Tio år förut bevistade jag ett lika entusiastiskt emottagande då Gustaf Adolf ankom till Stralsund!
Efter allt detta: uppvaktningar, presentation, baler och kalaser; utländska prinsar, fältmarskalkar i parti, ända till kronprinsens afresa, jag mins ej hvart. Kom så någon tid af dödande enformighet tills dagarne efter midsommar, då svenska armén sammandrogs till 2:ne öfningsläger, det ena i Rostock, det andra i Greifswald, dit jag beordrades att afresa för att, innan truppernas inryckning, utstaka de särskilda truppslagens kampementsplatser.
Utbytet af Greifswald mot Straslund var för mig högst välkommet: den förra en ganska treflig stad med godt umgängeslif -- den senare odräglig i alla afseenden. De s. k. öfningarna och krigslekarna -- såsom alla sådana, tråkiga, tröttsamma: immer ordres, contraordres, desordres, fjesk, snäsor o. s. v. Bjudningar och kalaser, små rus af champagne hvarje dag underhållna af nya. Den 8 juli återtåg till Stralsund, fortsatt ovisshet hvad komma skulle af allt detta bråk.
Ändtligen återkom kronprinsen från sin resa till Schlesien och der hållna för följande tilldragelser afgörande möte med kejsare och kungar, då på generalorder kungjordes att svenska armén skulle i trakten af Berlin sammanträffa med en rysk och en preussisk armé, och att dessa 3 under namn af förenade norra tyska armén skulle ställas under kronprinsens af Sverige öfverbefäl. Det speciella befälet öfver svenska armén uppdrogs åt h. ex. fältmarskalken grefve Stedingk.
| I:51 |
Nu blef bland oss ett gissande om hvilka som skulle anställas på förenade arméns stab, och således få åtfölja general Adlercreutz, eller qvarstanna vid svenska generalstaben under general Lagerbring. Denne förkunnade mig att general Adlercreutz velat hafva mig med sig men att han (Lagerbring) utverkat att jag skulle qvarblifva vid svenska staben, jemte flera af kamraterna som då nämdes. Men ett par dager derefter var allt förändradt. Den nya staben bestod af: chef general Adlercreutz; souschefer generalerna Tawast och Löwenhjelm; öfveradjutanter öfverstelöjtnant Peyron, major Akrell; stabsadjutanter ryttmästaren baron v. Engeström, kapten Heijkenskjöld, löjtnanten grefve Magnus Rosen, och snart derefter dennes bror Karl Rosen, jemte flera ryska och preussiska stabsofficerare.
Våra generaler hade åtföljt kronprinsen till Berlin och äfven medtagit Peyron, så att jag för tillfället var chef för staben och expeditionen, och fick emottaga rapporter från våra i marsch varande trupper och efter olika beskaffenhet dem besvara eller till kronprinsen afsända. Jemte de af staben qvarvarande voro också flera af kronprinsens ordonnansofficerare, hvaribland en comte de Monrichard, samt flere ryssar och preussare. Jag var högligen besvärad af att såsom chef göra les honneurs för denna olikartade samling; men ändtligen erhölls order till uppbrott, och i Demmin skulle vi träffa general Adlercreutz m. fl., hvilket dock slog felt, ty han hade åtföljt kronprinsen på återresa till Stralsund, för att der möta den namnkunnige f. d. franske generalen Moreau.
Skilda från våra höga förmän och från kommissariatet, kommo vi i stor förlägenhet för penningar, och alla ansatte mig att anskaffa sådana. Det lyckades mig ock att i det briljanta köpmanshus der jag var inqvarterad få låna det nödvändiga.
Tågandet från Demmin gick genom Neue Brandenburg, Strelitz och Grausee och ankomst till Oranienburg skedde den 11 augusti. Efter några dagar åter uppbrott till Potsdam, och ankomst till Charlottenburg, der högqvarteret samlades.
Redan den 16 eller samma dag som stilleståndet gick tillända, hade några förpostfäktningar egt rum, och nu blef lif och verksamhet i alla riktningar. Svenska armén, sammandragen mellan Charlottenburg och Berlin, vann allmänt bifall för sitt
| I:52 |
Inom högqvarteret ett oupphörligt skrifveri; intet biträde af preussiska och ryska s. k. kamrater, blott hinder, prat och skryt. För mig var likväl tjenstgöringen rätt angenäm och omvexlande, dels genom dagligen förnyade uppdrag till preussiska befälhafvare i och utanför Berlin, dels genom den befattning jag erhöll att ständigt hålla kronprinsen tillhanda carte-croquier och korta uppsatser rörande de särskilda armékårernas ställningar och rörelser. Genom denna befattning kom jag i stundlig beröring med h. k. h. kronprinsen och sattes i tillfälle att någorlunda öfverskåda sammanhanget af de stora händelserna, och deröfver göra temligen fullständiga anteckningar, hvilka hemsändes till guvernören grefve Cronstedt. De kommo sedan rätt väl till gagn, då några år derefter, jag, på kronprinsens befallning, måste sammanskrifva en berättelse om fälttåget, införd i krigsakademiens handlingar för 1817. Jag förbigår också i det följande de stora krigshändelserna, och håller mig uteslutande vid hvad mig enskildt rörer och som i minnet kunnat bevaras.
Den 19 förlades högqvarteret åter till Potsdam. Förra gången hade vi varit inqvarterade i det praktfulla Neu-Palais, bygdt af Fredrik den Store för att visa verlden att han ännu egde pengar efter 7-åriga krigets slut; nu åter fingo vi bo i den sköna staden. Som vanligt blefvo vi der särdeles gästvänligt emottagna; men glädjen deraf blef ej lång; ånyo uppbrott tidigt på morgonen den 21. Magnus Rosen och jag hade qvällen förut varit på visiter och funno vid hemkomsten våra effekter, jemte hela stabstrossen, afsända till förvar i fästningen Spandau. Vi båda hade således det missödet att visitklädda få aftaga, och sedermera under nästan oupphörligt regndusk flera nätter ligga på bivuak, utan öfverplagg eller möjlighet till ombyte af de våta kläderna. Och likväl sof jag då bättre på den uppblötta marken, än nu mången gång i min goda säng. Kronprinsen sjelf logerade i väderqvarnen vid byn Ruhlsdorf, framför den lilla staden Teltow, som betäcktes af förenade arméns
| I:53 |
Franska armén under marskalk Oudinot angrep våra förposter den 21 om aftonen, men lyckades ej framtränga till vår uppställningslinie förr än den 23 augusti, då venstra flygeln deraf, betäckande vägen till Berlin, med häftighet angreps. Striden varade till aftonen och afgjordes då, till seger för de allierade, genom ett bajonettanfall af preussiska trupper. Flera tyska militärförfattare tillskrifva general Bülow beslutet om detta anfall och tillegna honom äran om segern. Verkliga förhållandet var att order mn denna manöver gafs af kronprinsen till general Bülows stabschef öfverste v. Boijen, som kom för att på generalens vägnar begära undsättning af svenska trupper, hvilka med undantag af ridande artilleri och något jägare, icke deltagit i striden. Jag kan med desto större säkerhet intyga detta, som jag stod helt nära tit. v. Boijen, då kronprinsen, efter ett högst lifligt och elektriserande tal om preussarnes skyldighet att uppbjuda allt till försvar af sin hufvudstad, sina hem m. m., utgaf den i så många skrifter sedan omtvistade ordern, hvilken strax derefter under kronprinsens diktering på stället nedskrefs: först af mig och sedan fortsattes af grefve G. Löwenhjelm, under det jag, i anseende till regnet, höll min hatt öfver papperet.
Vid denna batalj -- benämd efter sin centralpunkt byn Gross Beeren -- hade jag jemte några kamrater, åtföljande general Adlercreutz, tillfälle att för första gången pröfva oss i elden och höra musiken af fiendtliga kulor. Vi helsades först af några granater, hvaraf två kreverade tätt framför oss, utan att göra skada, derefter och då vår general tog miste om riktningen underrättades vi derom af några, lyckligtvis illa riktade, handgevärssalfvor från franska linien, hvilken vi närmat oss i stället för det framryckta svenska artilleriet.
Vid återkomsten till lägret, eller rättare qvarnen, fick general Adlercreutz uppbära en temligen allvarsam -- och visserligen förtjent -- förebråelse för det han, utan behof hade vågat sitt och flere officerares lif, hvarpå han, eget nog, svarade: att han gjort det för att se dessa officerares kontenans i elden och att han nu var dermed tillfreds.
| I:54 |
Kronprinsen fortfor att vistas i väderqvarnen, men generalerna, som intagit foten deraf, begåfvo sig, efter bataljens slut till den närbelägna staden Teltow der de låtit åt sig utse qvarter. Nu blef ett rifvande mellan kamrater m. fl. för att bemäktiga sig de lediga rummen i qvarnfoten. Det lyckades mig också att få en liggplats, ehuru efter mycket käbbel och nära nog handgemäng med prinsens stallmästare m:r Flisché. Men knappast insomnad, blef jag väckt af general Lagerbring som befalde mig rida till Teltow och lemna general Adlercreutz rapport derom att åtskilliga fiendtliga kavalleripatruller bemärkts innanför vår uppställningslinie och att sålunda en öfverrumpling kunde befaras. Uppdraget var så mycket obehagligare som jag lätt kunnat i mörkret stöta på en sådan patrull och blifva tagen. Vid ankomsten till Teltow, gick jag upp i det första hus af något anseende (dessa voro snart räknade) men hade den oturen att der träffa den alltid vresige Tawast. Ändtligen fick jag rätt på general Adlercreutz, som ansåg hela affären för hvad den också var: ett onödigt fjesk af Lagerbring. Den alltid lugne Adlercreutz bad mig förtära lemningarna af hans supé, och gaf mig tillåtelse att i staden söka mig qvarter för det återstående af natten. Båda delarne smakade förträffligt.
Från Teltow, eller rättare Ruhlsdorf, flyttades högqvarteret till den lilla eländiga staden Saarmund. Jag blef inhyst i ett snuskigt rum innanför ett annat, upptaget af en otäck käring och flera barnungar; men jag tog logis i en hölada strax utom staden, dit också några af kamraterna anslöto sig. Min ordonnans skaffade en gryta, potatis togs i de omgifvande landen och kokningen skedde framför den öppna ladan. Vi hade rätt trefligt under de fyra dagar, som tillbringades i detta näste med namn af stad,
Efter några dagars fram- och återmarsch genom de eländiga städerna Belitz och Bouckholz fingo vi hvila ut ett par dagar i Treunbritzen. Jag fick ett snuskigt rum, en säng, i hvilken jag under andra förhållanden ej hade lagt mig; men nu! hvilken njutning att efter 10 dygn för första gången få ligga afklädd och ostörd sofva en hel natt!
Innan ankomsten till Treunbritzen den 31 Augusti erhöll jag kronprinsens befallning att på stället taga kännedom om de
| I:55 |
Vid min återkomst träffade jag kronprinsen på fältet framom Treunbritzen. Knapt hade jag afgifvit min rapport om såväl fiendens som våra truppers ställning mot hvarandra, förr än general Adlercreutz fick lust att äfven taga närmare kännedom om ställningen, och oaktadt kronprinsens tydligt deröfver visade missnöje, gaf han sig af. Utan att få tid utbyta min temligen uttröttade häst mot en annan, måste jag medfölja på färden af ytterligare 7 mil fram och åter. Redan vid afgifvandet af min rapport till kronprinsen, visade general Adlercreutz något misstroende till uppgiften om fiendens ockupation af den, helt nära vår linie belägna byn, och förklarade sedan under ridten denna uppgift påtagligen omöjlig. Vid framkomsten styrde han också direkte mot denna by. Pligtenligt förnyade jag flera gånger min anhållan att generalen ville afstå från försöket att komma igenom den; erinrade att meningen med vår expedition var att iakttaga, ej att oroa fienden, och att, då vår ställning var alldeles densamma som några timmar förut, fienden säkerligen ännu innehade byn. Men då inga skäl kunde besegra den finska envisheten beslöt jag att åtminstone för min person söka undgå det öde som väntade. Byn var omgifven af en lermur med en tillsluten port; ingen menniska syntes. Men då vi väl kommo inom gevärshåll, reste sig det bakom muren dolda manskapet, med gevären färdiga till anläggning. Nu bar det af tillbaka med full fart, under yttrande af generalen: "Var det icke fan att Akrell hade rätt!" men med en harmsen min som å min sida torde besvarats med en triumferande. En obegriplig dumhet var det af fienden att, icke låta oss komma in i byn; vi hade der
| I:56 |
Allt hade varit bra, om generalen hade velat nöja sig med att, från vår uppställningslinie, öfverse den fiendtliga ställningen; men han skulle nödvändigt skåda fienden på nära håll, och gaf sig alltså, med en stark kavalleri- och kosackbetäckning åstad inpå fiendens förskansade position. Följden deraf blef en liflig artillerield och onödig mansspillan å ömse sidor.
De underrättelser om fiendens rörelser som under följande dagar inlupo, voro obestämda och stridiga, men antydde dock att en hufvuddrabbning snart vore att förvänta. På aftonen den 5, under en af kronprinsens vanliga utfarter, kom en bonde ridande och bad att få tala med h. k. h. Såsom för tillfället närmast till hands, fick jag öfversätta bondens berättelse, som innehöll att fienden med samlad styrka marscherade på Zahna hvarifrån vägen var öppen till Berlin. På grund af denna uppgift vidtog kronprinsen genast nödiga dispositioner. General Bülow beordrades att förena sig med general Tauntzien framför Juterbock, samt svenska och ryska arméerna kl. 2 på morgonen den 6:te från trakten af Rabenstein framrycka till preussiska arméns understöd.
Bataljens medelpunkt utgjordes af byn Dennewitz, der preussarne med omvexlande framgång kämpade mot den öfverlägsna franska styrkan och var nära att duka under för öfvermaktenr då på eftermiddagen svenska och ryska arméerna ankommo och deploijerade i fiendens åsyn. Från detta ögonblick var fiendens reträtt gifven och segern tillhörde de allierade.
General Adlercreutz, som bittert led af att svenska armén icke fick dela äran af segern, utverkade sig kronprinsens tillåtelse att med svenska artilleriet få framrycka till understöd af den ännu hårdt ansatta högra flygeln vid byn Göhlsdorff. Hvem var nu lycklig om ej vår general? Frammarschen gick med frisk fart. Vi sjöngo och skrålade i kapp med generalen; redan kom en och annan kula ricochetterande emot oss, då till allas harm och förundran kavalleriet saknades. General Adlercreutz, förtviflad, befalde mig rida tillbaka för att påskynda dess framkomst. Med förundran fann jag vårt kavalleri formeradt på linie, och
| I:57 |
Vid min ankomst till högra flygeln, der jag förgäfves väntade att finna general Adlercreutz, pågick en häftig strid om besittningen af byn Göhlsdorff, som snart derefter för andra gången af fienden återtogs. Derigenom blef vårt ridande batteri nära nog afskuret, utan att dess befälhafvare kunde upptäcka det vådliga i sin ställning. Jag föresatte mig och lyckades, ehuru med svårighet, att igenom de stridande partierna framtränga till batteriet, hvilket placerades på en närbelägen höjd, hvarifrån affären kunde fullkomligt öfverskådas.
Batteriet var knapt i ordning förrän vi helsades af en ganska häftig eld från tvänne bakom Göhlsdorff stående batterier, men hvilkas eld var så illa riktad att den gjorde föga verkan. Till en början blef vår eld alldeles förhindrad af ett par preussiska bataljoner hvilka i spridda massor kastade sig mot kanonerna, sökande skydd bakom dem. Men sedan ordningen bland bataljonerna blifvit återstäld, serverades kanonerna med den säkerhet att de två fiendtliga batterierna bragtes till tystnad och preussarne kunde under betäckning af vår eld återtaga byn.
Der träffade jag preussiske befälhafvaren general v. Thümen, som bittert beklagade sig öfver att han, oaktadt förnyad anhållan, icke fått undsättning, och ålade mig att skynda till h. k. h. för att om möjligt utverka en sådan, synnerligen af kavalleri till understöd för hans (Thümens) högra flygel. Jag fick snart tillfälle att för kronprinsen anmäla general Thiimens angelägenhet, men då något synnerligt afseende icke dervid fästes, fördristade jag mig att en stund derefter förnya min framställning, hvarpå blott svarades: "mais tranquilliséz vous mon cher Acrell, le General Thümen sera secouré quand je le jugerai à prospos."
Efter bataljens slut förlades högqvarteret till den lilla i svenska krigshistorien omtalade staden Jüterbock, der jag i ett dåligt qvarter fann mig särdeles väl, ty jag fick efter dagens bråk och faror, samt ständig ridning från kl 2 om morgonen till 10 om aftonen, ändtligen utsträcka min trötta, men friska och oskadade lekamen i en någorlunda dräglig säng.
| I:58 |
Hvilket elände att här de följande dagarne beskåda! Alla tillgängliga allmänna och enskilda byggnader voro uppfylda af blesserade, äfvenså kyrkorna och slutligen torg och öppna platser, der uslingarne uppradades kring väggarna. Den var lycklig som under ryssarnas plundring kunnat berga en ränsel under sitt hufvud och ännu mer en kappa att breda öfver sina stympade lemmar; men flertalet hade äfven blifvit beröfvade denna lilla tröst i sin nöd. Och de arma fångarne! I kolonner af några tusen man framdrefvos dessa af vildsinta kosacker af hvilka de såsom boskap behandlades. En dag passerade en sådan kolonn förbi mitt fönster, då tvänne sjuka utmattade uslingar kullföllo framför porten. Jag skyndade ut för att freda dem för deras väktares misshandlingar och lyckades qvarhålla dem till ankomsten af nästa fångtransport. Min värdinna (bagarenka) förmåddes, likväl mot god betalning, lemna dem hvar sitt färskt bröd och en butelj vin; och hvilken njutning för de arma unga männen, hvilken tacksamhet! Den ena förmådde ej yttra ett ord, ej heller resa sig upp, men han rullade sig fram för att kyssa mina fötter.
På nödig sjukvård var ej att tänka; mycken liknöjdhet och försummelse tycktes ock falla herrar kirurger till last. Jag fick en dag det bedröfliga uppdrag att tillhålla vederbörande vid ett af de s. k. sjukhusen -- en stor kyrka -- att vara påpassliga. Hvilket elände jag der fick skåda! Den glädjen hade jag dock att kunna frälsa några olyckliga från kosackernas plundringar.
Den 8 september hölls Te Deum under stor parad af minst 60,000 man. Något mera högtidligt och andaktväckande kan näppeligen finnas än en lofsång af så många förenade stämmor, som tacka Gud, ej endast för seger, utan ock för enskild frälsning från död och lidande.
Vid uppbrott från Jüterbock till Seijda den 11 sept. och vid passagen öfver slagfältet hade vi den ohyggliga synen af lik här och der spridda utåt fältet, alla utplundrade och nakna. Allting var obehagligt denna dag: vädret, lynnet hos höga vederbörande, nattqvarteret i den halft uppbrända staden o. s. v. General Adlercreutz utfor mot mig i förebråelser, för att jag icke hade, under vistandet i Jüterbock, upprättat karta öfver bataljfältet, något som visst varit för mig sjelf önskligt, men alldeles
| I:59 |
Vi voro också för fåtaliga till bestridande af de ofta öfverhopande göromålen. Kronprinsens enskilda adjutanter nyttjades endast såsom galopins, och våra ryska och preussiska s. k. kamrater gjorde ingenting. Dagarne åtgingo vanligen till ridning med kronprinsen, ofta efter flera timmars väntning i hans förmak; ibland till uträttande af erhållna uppdrag; så middagsspisning kl. 5 à 6, då sådan vankades, och slutligen expedierandet af en massa order och skrifvelser till de 3 arméerna och alla derifrån detacherade kårer längs Elben, inåt Mecklenburg och Pommern ända till fästningarna vid Odern, hvartill oftast åtgick det mesta af natten.
Coswig, på högra stranden af Elben, var den tiden residens för enkefurstinnan af Anhalt. Vi emottogos der mycket välvilligt och inqvarterades i slottet. Det tillgick temligen ceremoniöst vid detta lilla antiqverade hof. Furstinnan, för hvilken vi af kronprinsen formligen presenterades, var en liten vänlig gumma om minst 70 år; hennes hofdamer hade visst för ett halft sekel sedan sett sin blomstringstid försvinna, och de manliga inventarierna -- betjeningen deri inberäknad -- syntes alla väl bekanta med ålderdomsbräckligheter.
Innan afmarschen från Coswig fick jag af kronprinsen befallning att rekognoscera en del af motstående Elbestranden, der fransmännen hade uppfört ett starkt, men nu öfvergifvet blockhus. Uppdraget var i så måtto vådligt som i närheten fans en fiendtlig postering, hvarifrån patruller utsändes nedåt stranden flera gånger om dagen. Jag gaf mig åstad med tvänne soldater -- allt hvad den lilla båten kunde bära -- och väl kommen i land upptäcktes en karl som, dold bakom en trädstam, uppmärksamt betraktade oss. Denne blef genast gripen och
| I:60 |
Den 15 september skedde uppbrott till Zerbst der högqvarteret blef till den 4 oktober, en tid af hvila, beqvämlighet och vällefnad. Staden icke obetydlig, slottet straxt bredvid storartadt, nejden deromkring ytterst bördig, skön och omvexlande. Vårt expeditionsrum, som en tid förut utgjorts af något eländigt kyffe, ej sällan med golfvet till skrifbord, bestod af en sal genom tvänne våningar, stor som en kyrka; mitt rum beläget innanför ett tafvelgalleri af högt värde; under sängar och soffor i flere rum, deribland mitt eget, en mängd sköna taflor, skurna ur sina ramar och hoprullade, synnerligen egnade att medfölja till Sverige. Men då de förut under fransmännens ockupation blifvit lemnade i ro, borde de ej af oss förflyttas. Jag ångrar dock att jag icke, till min fördel, gjorde ett litet undantag från regeln, ty den efter oss kommande ryska inqvarteringen var visst icke lika samvetsgrann.
Vårt långa vistande på slottet Zerbst var för mig så mycket behagligare som det icke hann urarta till enformighet. Jag hade nämligen under denna tid åtskilliga uppdrag vid svenska armén m. m. Vid Roslau fick jag befälet öfver de fästningsarbeten som framför denna stad anlades till försvar af de nybyggda broarna öfver Elben och Mulda. Dessa arbeten utfördes af fältmätningsofficerare under befäl af major Nisbeth, som i saknad af fortifikationsofficerare eller illamående och uttröttad, hade anhållit om ett par dagars ledighet. Arbetsstyrkan bestod af bönder och handtverkare, hvilka voro rätt svåra att hålla reda på, med den lilla militärstyrka som fans, synnerligen om nätterna då det arbetades vid uppgjorda eldar. I öfrigt var här rätt muntert bland idel kamrater. Vårt tillhåll på lediga stunder
| I:61 |
Jag nödgades återvända till högqvarteret just då vårt avantgarde i Dessau (under general Schultzenheim) anfölls och -- enligt order måste retirera till Roslau. Förskansningarna, ännu icke färdiga, blefvo således afbrutna och onyttiga tills vidare.
Dagen efter min hemkomst fick jag kronprinsens befallning, att afgå till Coswig för att taga noggrann kännedom om anordnandet och sammanhanget af förposter, patrullering m. m. mellan svenska arméns venstra flygel (general Boijes brigad) och preussiska arméns framför Wittenberg högra flygel. På venstra Elb-stranden, midt emot Coswig, hade nu fransmänen förlagt ett starkt detachement i och omkring det förut omnämda blockhuset. Inga fiendtligheter föröfvades likväl, utan föreföllo nästan stundeligen rätt muntra samspråk från båda de motsatta stränderna. Vid ankomsten -- i sällskap med general Boije -- till en af våra fältvakter, hälsades vi rätt artigt af tvänne franska officerare, af hvilka dock den ene beklagade sig öfver att man, från svenska sidan, för en stund sedan skjutit på honom. General Boije försäkrade att sådant skett emot order och af okunnighet hos en soldat. Men den förre, alltid uppretad, lofvade repressalier vid lägligt tillfälle.
Åtföljd af en min kamrat, kapten Thersner, adjutant hos general Boije, red jag sedan längs vår förpostlinie och till den preussiska. Det var fullt mörkt då vi, vid en deras postering, anropades från fiendtliga sidan på tyska af några som föregåfvo sig vara sachsiska öfverlöpare och anhöllo att blifva med båt afhemtade. Preussiske befälhafvaren ville genast afsända en sådan, hvilket jag likväl motsatte mig, under påstående att alltsammans vore en krigslist för att bemäktiga sig båten och roddarne. Jag ropade också på franska att vi icke voro dupes af en sådan vanlig list, hvarpå svarades på samma språk med beröm öfver vår påpasslighet och intelligens. Härpå följde ett långt
| I:62 |
Vid hemfärden besökte jag svenska högqvarteret i Roslau, uppvaktade h. ex. grefve Stedingk, glammade med de forna kamraterna och låg i staden öfver natten. Min inqvartering der var i så måtto anmärkningsvärd, som jag der, för första gången, blef med särdeles oginhet bemött. Man kunde väl ej neka mig rum, men sängkläder, till och med halm, stod ej att få. Som jag likväl af en kärvänlig dienstmädchen underrättades att nödiga persedlar funnos i öfverflöd, förklarade jag den afundsamme värden att om han ännu ett ögonblick fortfor i sitt nekande, skulle jag låta komma från högqvarteret ett par man för att undersöka husets tillgångar. Nu blef annat ljud; jag serverades på bästa vis och komplimenterades.
Vid hemkomsten till Zerbst, och då jag till h. k. h. aflemnat rapport om min förrättning, fick jag befallning att begifva mig till general Bülow och under ett par dagars vistande vid hans högqvarter taga kännedom om den fortgående belägringen af Wittenberg, studera beskaffenheten af vidtagna anordningar och äfven anmärka de bristfälligheter, som dervid syntes vara begångna, samt om förhållandet till kronprinsen afsända skriftliga rapporter. Förtviflad öfver detta spioneri-uppdrag, beklagade jag mig deröfver hos general Adlercreutz, genom hvars bemedling ordern så förändrades, att mitt uppdrag hos general Bülow blef att få kopiera de vid hans stab befintliga kartor öfver senaste bataljer m. m. hvarvid jag, såsom för eget nöje och instruktion, skulle skaffa mig tillfälle att öfverse anordningarne vid belägringen.
| I:63 |
På detta sätt blef mitt vistande ett par dagar hos general Bülow rätt intressant i flera afseenden, i sällskap med hans rätt trefliga stabsofficerare, af hvilka flera förut voro mig bekanta. En af dem följde mig till lägret vid Wittenberg. Jag trodde mig här få se en belägring efter alla konstens reglor utförd, helst omgifningarne kring fästningen gjorde en sådan både möjlig och nödvändig; jag förvånades öfver att finna motsatsen deraf. Äfven de första och vanligaste försighetsmått voro försummade. Framför fronten af anfallslinien, blott ett par hundrade steg framom en af preussarne ockuperad by, der fältet var något beväxt med albuskar, lågo franska tiraljörerna i godan ro i alla buskar. Vi ämnade rida igenom detta busksnår för att på närmare håll få beskåda fästningsverken, hållande oss likväl utom portée af handgevären, men blefvo, mot all förmodan, emottagna af skott, från båda sidor af vägen, af hvilka dock intet enda träffade.
De långsamt framskridna offensiva arbetena voro illa anlagda, illa flankerade, svagt försvarade, utan betäckande kommunikationer sins emellan, och lägret på högra flygeln, ehuru uppslaget bakom en ékpark, låg helt och hållet inom portée af fästningens kastpjeser. Vid mitt besök hos prinsen af Hessen-Homburg, som kommenderade nämde flygel af belägringsarmén, kunde jag ej underlåta att, på af honom gifven anledning, yttra något tvifvel om ändamålsenligheten af de vidtagna anordningarna, och han tycktes sjelf hysa sådant tvifvel, då han medgaf att: "Preussarne slåss bättre å öppna fältet än de förstå att föra en attaque industrielle."
Strax efter min afresa gjorde garnisonen i Wittenberg ett utfall och förstörde en del af belägringsarbetena. Smattrandet af gevärssalfvorna hördes tydligt och jag hade gerna velat vara med i affären för att se bekräftelse på mitt omdöme om de dåliga betäckningsarbetena, men jag måste skynda för att hinna till Zerbst innan aftonen.
Kronprinsens missnöje med general Bülows tillgörande vid Wittenberg gaf sig luft i häftiga utbrott, ty fästningens intagande afvaktades och ansågs oundgängligt innan operationen på venstra Elbstranden kunde komma i fråga.
Men den 3:dje Oktober kom rapport från general Blücher att han med 60,000 man gått öfver Elben. För att skydda detta,
| I:64 |
Intåget i Dessau, der högqvarteret förlades, var särdeles stojande. Gator, fönster, tak, till och med kyrktorn, voro uppfylda af menniskor som yttrade sin glädje i hurrande och skrik, samt i hviftande med schalar och näsdukar m. m. ja! äfven utanför staden möttes vi af ett lefve! för kronprinsen och för svenska armén, åtföljdt från alla sidor af drufvor, päron, m. m. som räcktes oss af vackra händer, under inbjudande miner och åthäfvor.
I Dessau hade vi verkligen sötebrödsdagar, och man vet värdera sådana, då man dessemellan får undvara äfven de vanligaste beqvämligheter.
Jag fick ett elegant qvarter och emottogs på ett fjäsande sätt af en artig värdinna. Höfligheten fordrade att jag senare på eftermiddagen, gjorde henne, enkefru Hoff-Räthinn, min visit, vid hvilken jag, i mer än en timme fick beundra hennes öfver alla bräddar flödande talförmåga. En stund derefter kom hon sjelf för att bjuda mig på supé, och tillika be mig förordna hvilka rätter, af flera som nämdes, jag helst önskade, hvad slags fisk jag föredrog o. s. v. Jag var på höjden af förlägenhet, då ändtligen Magnus Rosen kom till mitt biträde och äfven inbjöds till supén, vid hvilken vi, till öfverflöd trakterades, synnerligast af den goda fruns artigheter och språksamhet. Vistandet i Dessau var äfven i det afseendet angenämt, att förra kamraterna af svenska högqvarteret äfven der träffades, och i hvilkas sällskap en lustfart företogs till det sköna Wörlitz, som utgör glanspunkten i det i allmänhet vackra furstendömet Anhalt Dessau.
Men, "korta äro glädjens dagar!"
Ett annat lif vankades härefter. Första nattlägret efter uppbrottet från Dessau d. 8 Okt. togs i Zewitz, en usel by, der man måste vada i lera och smuts och der vi samtlige kamrater blefvo logerade i ett kyffe med utsigt åt en gödselsamling. Vi voro just i bästa fart att anordna den enda beqvämlighet som stod oss till buds: den att utbreda vår lägerhalm, på det snuskiga lergolfvet, då jag inkallades till kronprinsen och fick befallning att fara tillbaka till Roslau, för att der undersöka
| I:65 |
Efter tagen kännedom om samtliga arbeten, vid skenet af eldarne längs arbetslinjen, och sedan jag rådgjort med arbetschefen, äfvensom med general Sparre, rörande tiden för verkens fullbordande (af båda utsatt till 14 dagar) anmälde jag mig vid återkomsten för att aflemna rapport till h. k. h. Men i stället att som vanligt sjelf mottaga den muntligt, fick jag befallning att uppsätta den skriftligen. Anande häraf att humöret var ondt, vågade jag ej utsätta den återstående arbetstiden till 14 dagar, utan nedsatte den till blott 8. Äfven detta befans för mycket, och nu utbröt emot mig en storm af värsta slaget, hvilken tilltog allt mer i den mån jag ej kunde ge nöjaktiga svar på de många insidiösa frågor som gjordes mig. Slutet på detta utbrott af elakt lynne var en befallning att skrifva till general Sparre att befästningarne skulle vara färdiga samma dag, på det att arbetet på broarna kunde företagas, såsom angelägnare i händelse af reträtt. Jag måste upprepa befallningen, det var lätt, -- men att återgifva meningen: le sens de cet ordre, var omöjligt emedan sådan icke fans. Jag bjöd likväl till, men framkallade dermed en ytterligare storm, åtföljd af befallning: icke att skrifva utan att sjelf fara till general Sparre i Roslau och säga honom att i fall h. k. h. skulle samma afton komma dit, han då fordrade att få se retranchementerna i fullt färdigt skick.
Jag hade ridit i 9 timmar under ständigt regn, och måste nu för att framföra en order, fysiskt omöjlig att verkställa, göra om samma färd å nyo. Förargad och trött kom jag till general Sparre, som deremot tog saken ganska lugnt, samt yttrade: "Med den arbetsstyrka, som här disponeras, kunna arbetena icke fullbordas på mindre än 10 à 12 dagar; kommer prinsen hit dessförinnan, och humöret då är ondt, så får jag utstå en sådan storm, som den du nyss uthärdat; sådant hör till ordningen för dagen och betyder ingenting."
Så var också förhållandet, ty vid återkomsten till Zewitz, då jag med fara att åter få röna h. k. h:s onåd, afgaf lika lydande rapport och samma svar på dess frågor som förut, fick
| I:66 |
Detta beroende af vår höga befälhafvares hastigt omvexlande lynne gjorde vår tjenstgöring mindre behaglig. Den enda ehuru blott negativa trösten var att missödet delades af alla och drabbade oftast general Tawast, hvilket företräde vi alla unnade honom. General Adlercreutz var den ende som skonades för utbrotten af elakt lynne, hvilka dock i fullt mått fick i hans ställe af någon bland oss umgällas.
Fienden, som under flera dagar i massa manövrerat på vägen till Berlin, syntes dermed hafva för afsigt att hindra föreningen af kronprinsens armé med general Blüchers, och att med öfverlägsen styrka kasta sig öfver en af dem. Det var till förekommande deraf, som kronprinsen anbefalde den så väl beräknade, men så bittert klandrade, retrograda rörelsen öfver Saalfloden vid Rothenburg, Alsleben och Bernburg, i följd hvaraf fienden åter nödgades sammandraga sin styrka vid Leipzig. Ett stort och afgörande slag var således att förvänta i trakten af denna stad, hvarför ock kronprinsen å nyo framryckte, till förening med schlesiska arméns högra flygel, öfver Landsberg till Breitenfeld, der h. k. h. den 16 tog sitt högqvarter.
I Landsberg råkade jag ut för ett löjligt äfventyr. Enligt dagens generalordres skulle högqvarteret der tillbringa natten, men vid min ankomst på eftermiddagen var ännu ingen inqvartering uppgjord. Anande att Ziraschi (preussisk major och stabens qvartermästare, en fyllbult) hade glömt sig, skyndade jag att med borgmästarn uppgöra en provisionel inqvartering för kronprinsen och för general Adlercreutz jemte staben, för den senare i ett värdshus vid torget. Jag skulle just i godan ro äta min middag, då värden kom inrusande och förkunnade, att ett ryskt kossack-regemente hade inryckt i staden och formerat sig på torget, samt att chefen ämnade med våld taga värdshuset till sitt qvarter. I förstugan möttes jag af en man insvept i en kort kappa af kallmuckskinn, kantad med en bred guldgalon; det var chefen, en ståtlig figur, men omöjlig att förstå. Till lycka fans på stället en tolk, med hvars biträde samtalet kunde föras, mycket hotande på ryssens sida, och med fordran, att jag skulle visa vördnad för honom, som var general och hade en
| I:67 |
Emellertid blef mitt försvar af den uppgjorda inqvarteringen utan ändamål. Kronprinsen kom aldrig till Landsberg, utan hade tagit qvarter ett stycke derifrån, -- en försigtighet, som stundom iakttogs, då fienden fans i närheten. Ändtligen, efter mycket sökande i nejden, träffades h. k. h. med hela sitt talrika medfölje i en den uslaste by kallad Syllbitz. Nyss förut hade jag ridit förbi en större by, som syntes upptagen af trupper. Jag närmade mig den för att kunskapa efter kronprinsen och träffade utanför porten några ryska officerare. Under samtal med dem utkom den förr nämde adjutanten hos general Lapptieff, med helsning från generalen, som önskade tala vid mig och derför väntade mitt besök. Jag svarade, att min tid ej tillät mig ett sådant besök, men att i det oförmodade fall, att generalen hade något att säga mig, skulle jag på stället uppehålla mig några minuter för att invänta honom.
Efter några ögonblicks väntan, utkom en äldre man af majors grad, hvilken med ifver tillrådde mig att genast aflägsna mig, emedan, såsom han utlät sig: "generalen är särdeles uppretad emot er och ett sammanträffande skulle troligen föranleda obehagliga följder". Naturligtvis skyndade jag att efterkomma detta kloka och välvilliga råd, rätt glad att för så godt köp blifva qvitt den galne ryssen.
Sedan kejsar Napoleons försök att hindra norra tyska arméns förening med den schlesiska misslyckats, genom kronprinsens retrograda rörelse bakom Saalfloden, sammandrog han hela sin styrka kring Leipzig, för att framför denna stad afvakta de allierades anfall. Detta uteblef icke heller. Den 16 oktober föreföllo ganska blodiga drabbningar på södra sidan om Leipzig med böhmiska och på den norra med schlesiska armén, båda
| I:68 |
De allierade arméerna, i massa samlade, framryckte tidigt på morgonen d. 18, bemäktigade sig dervid fiendens framdragna posteringar, samt intogo en ställning, som koncentriskt omslöt fienden i en sammanhängande båglinie af mer än 2 mils längd.
Omkring kl. 8 började kanonaden från böhmiska armén; frampå förmiddagen hade den utbredt sig utåt hela linien; förfärligast var den dock middagstiden på alla punkter af det vidsträckta slagfältet, der 13- à 1400 eldgap spridde död och förstörelse i alla riktningar. Af eldliniernas successiva framflyttning märktes tydligen de förenade arméernas koncentriska framryckande och att segern, ehuru dyrköpt, skulle blifva på de allierades sida. Ännu återstodo dock många heta strider; öfver allt mötte ett hårdnackadt försvar; byar togos och återtogos; ej en gång mörkret afbröt striden: man slogs ännu vid skenet och bland lågorna af de brinnande byarna.
Såsom vanligt fick svenska armén icke deltaga i den märkvärdiga dagens ära och faror, den användes blott som reserv tillika med en rysk korps af 10,000 man. Någon del af vårt artilleri: för dagen detacheradt på högra flygeln till understöd af general Langerons armékorps, fick likväl tillfälle att utmärka sig, och det i följd af ett kolossalt misstag af dess befälhafvare, general Gardell.
Denna, svenska armén ålagda overksamhet väckte missnöje och nedslagenhet inom densamma, och verklig harm hos general Adlercreutz, som önskade att åtminstone en gång få visa hvad man med denna armé kunde uträtta. I brist af sådant tillfälle, hastade han alltid till de ställen der striden var häftigast och elden mest liflig, blottställande på sådant sätt sin person och sin stab, i ändamål, som han ofta yttrade, "att få visa svenska uniformer i elden".
Tillfälle dertill erbjöd sig genast vid stormningen af byn Paunsdorff, hvarmed norra tyska armén började anfallet. Efter
| I:69 |
Fiendens fördrifning ur byarna Stautz och Sellershausen jemte intagandet af den stora byn Schönfelt afgjorde segern på högra flygeln och slutade dagens blodiga arbete på denna del af bataljlinien. Under försök att träffa general Adlercreutz, som alltid borde sökas der det small som bäst, fann jag mig helt oförmodadt, bland de stormande, och sålunda bevitnande en af de häftigaste strider vid skenet af de brinnande husen. Åter
| I:70 |
I en usel koja, som genom sin aflägsenhet undgått den öfriga byns förstöring, träffade jag ändtligen general Adlercreutz i sällskap med generalerna Bülow och Wintzingerode. Den förstnämde befalde mig att i det s. k. Hoffet, ett större stenhus som ensamt syntes oskadadt i den öfrigt totalt nedbrunna byn, efterse om någon lägenhet fans, i hvilken kronprinsen kunde drägligt tillbringa natten. Det var ingen lätt sak att armbåga sig fram genom massor af ryssar, hvilka, sedan de fullständigt utplundrat allt flyttbart, nu äflades med att bortbära dörrar och fönster, för att jemte taflor, speglar, pianos, m. m. dermed underhålla bivuakeldarna.
Att hindra plundringen var lika omöjligt som att finna ett enda beboeligt rum i hela den stora bygnaden; jag skulle också med detta besked gå derifrån, då jag från ett aflägset rum fick höra ett fint jemrande läte, besvaradt af grofva skrattsalvor. Ankommen dit, möttes jag af en syn som grep mig smärtsammare än allt det lidande jag nyss förut hade bevitnat.
I ett stort ödsligt och utplundradt rum med öppna fönster, låg på golfvet en stackars qvinna med ett nyfödt barn. En kossack ville frånrycka henne de klädespersedlar som utgjorde hennes bädd, och andra dylika vilddjur voro sysselsatta att aflyfta dörren hvarigenom den kalla vinden fick fritt spelrum utåt de nakna väggarna. Med tecken och hotelser lyckades jag att åt den lidande varelsen frälsa både dörren och den usla bädden; båda funnos ännu orubbade då jag efter en stund återkom i sällskap med en preussisk officer, som anskaffat ett par man till
| I:71 |
Ett par timmar förut fick jag bevitna en tilldragelse som på mig gjorde ett smärtsamt intryck och ännu står liflig för min inbillning: Jag hade tillika med min ordonnans skjutit några illa och obotligt sårade, af sina egare öfvergifna hästar. Strax derefter anropades jag af en usling, en fransk underofficer, som berömde min barmhertighet mot de arma djuren, och bad, eller rättare, fordrade samma barmhertighet mot sig. Jag kan ej, sade han, räddas, se, hvad jag lider -- han blottade sin af en kula upprifna mage -- förkorta nu detta lidande! Mitt nekande, mitt löfte att söka skaffa hjelp, förargade honom; han kallade det qvinlig vekhet, missförstådt medlidande. (Och han hade rätt!) Då han icke kunde få sin önskan uppfyld, begärde han vin eller bränvin. Jag hade en flaska af det senare, likaså ordonnansan. Vi gåfvo honom dem; han tömde dem till sista droppen, önskade oss farväl, och beredde sig att ståndaktigt kämpa de sista qvalfulla timmarne.
Nöden har ingen lag. Kronprinsen sjelf måste bivuakera på slagfältet, i ett improviseradt tält, bildadt af uppresta stänger, täckta med halm och några, på fältet funna soldatkappor. Framför öppningen tändes en väldig eld, och kring denna lägrade sig generaler och stabsofficerare om hvarandra, hvar och en tvifvelsutan af hjertat tacksam för den lyckan att hafva undsluppit det öde som drabbat tusentals omkring oss liggande döda, döende och stympade.
Följande morgon kunde tydligen skönjas att fienden lemnat slagfältet, dragit sig in till Leipzig och, för att betäcka sin reträtt, qvarlemnat starka detachementer i de staden närmast omgifvande byarna, hvilka således måste intagas innan sjelfva staden kunde eröfras.
Samtidigt med stadens anfallande på norra och södra sidorna, af schlesiska och böhmiska arméerna, stormades den östra eller s. k. grimmaiska porten af svenska och preussiska kolonner, under general Adlercreutzs befäl. Öfver allt möttes de stormande af ett förtvifladt motstånd, hvilket likväl icke förmådde hindra
| I:72 |
Några särskilda vid stormningen förekomna omständigheter må här anföras, för så vidt de röra mig personligen.
Efter intagandet af ett par envist försvarade byar, och innan ännu de till stadens stormning beordrade trupper hunnit framkomma, gjorde general Adlercreutz, åtföljd af öfv. löjtn. Peyron, löjtn. Carl Rosen och mig, en rekognoscering af de närmare omgifningarne, likväl med ringa vinst, utan att kunna upptäcka infarten till staden. Ett par ryska batterier hade blifvit framförda, hvilka utan allt ändamål besköto en framåt fältet utskjutande kyrkogårdsmur, krenelerad och af infanteri försvarad. Jag fick befallning att föra undan dessa batterier, men anhöll att få föra dem närmare, för att från något passande ställe med dem kunna förstöra de barrikader som fienden säkerligen under natten uppfört vid ingången till förstaden. Det nekades. (Dock visade det sig sedan att denna åtgärd hade varit ganska behöflig och för oss sparat mycket folk.) Under tiden hade en preussisk bataljon framkommit, och ännu en syntes på något afstånd. Generalen befalde mig att med den framkomna bataljonen gå längs stadsmuren -- eller rättare sagdt husen -- som utgjorde gränsen mot fältet, samt att från någon af der förmodligen varande portar intränga och sedan stöta till de egentliga anfallskolonnerna. Så orimlig denna order föreföll mig, vågade jag naturligtvis icke göra någon anmärkning, utan tågade åstad. Efter någon stund upptäcktes också ett porthvalf, som på afstånd syntes öppet, eller i saknad af stängselportar, men som vid ankomsten tillstället befans nyligen -- förmodligen om natten förut -- igenmuradt. Men för att komma till och ifrån denna port hade vi varit nödsakade att tränga igenom lemningar efter en massa dels brända, dels sönderslagna trossvagnar o. d. liggande i en sammanhängande linie framför husen, från hvilkas fönster vi fingo en väl underhållen gevärseld, som kostade oss omkring 30 man. Den preussiska bataljonschefen pesterade med ifver emot vidare försök i den vägen; och då, i händelse vi någorstädes lyckats inkomma, vi hade varit alltför långt aflägsnade från hufvudanfallet, beslöt jag att återvända.
| I:73 |
Knapt återkommen med den förut ganska medtagna bataljonen, befalde generalen mig att genast börja stormningen. Peyron skulle med den andra preussiska nyss ankomna bataljonen, understödja; Carl Rosen åtföljde mig, och generalen sjelf for tillbaka för att påskynda anfallskolonnernas framkomst.
Framkomna till infarten till staden, funno vi den breda gatan barrikaderad med grofva palissader, försvarade af täta truppmassor, till venster den krenelerade kyrkogårdsmuren, till höger stora hus från hvilkas fönster och takgluggar gafs en oaflåtlig eld, likasom från muren och från barrikaden. Ett ögonblick såg det förtvifladt ut; intet redskap fans till förstöring af barrikaden, flera soldater började vika tillbaka, satte bajonetten mot bataljonschefen som ville mota dem; ett par af dem blefvo nedhuggna; och den efterföljande bataljonen uppkom nu äfven och trängde fram den förra. Man kastade sig i massa på palissaderna för att rifva dem lösa, en och annan började lossna och blef kulldragen. I detsamma kommo under hurrarop några svenska bataljoner -- deras anförare, stabsofficern major v. Döbeln blef genast skjuten -- modet lifvades, allt flera öppningar uppkommo i barrikaden; det värsta var nära undangjordt, då general Adlercreutz ankom med en brigad preussare jemte svenskt artilleri. Nu gick det framåt, ehuru fienden steg för steg tappert försvarade sig, och gjorde segern för oss dyrköpt. Svenska trupperna förlorade omkring 150 soldater dödskjutna och nära 100 blesserade. Af officerare blef en dödskjuten och 8 sårade, ett betydligt antal i förhållande till den använda styrkan, ty svenska trupperna uppgåfvos till 6 bataljoner, men utgjorde knappast 1,200 man.
Jag var äfven bland de sårades antal och måste draga mig ur striden, just i det afgörande och efterlängtade ögonblicket, då general Adlercreutz ankom med friska trupper.
Som jag likväl kunde qvarsitta på hästen, blef det mig möjligt att, åtföljd af grefve Carl Rosen och min ordonnans, komma ur trängseln af de packade truppmassorna, och steg för steg aftaga till närmaste by, Reudnitz, vid hvars stormning och intagande vi några timmar förut deltagit. Här blef jag af en preussisk läkare förbunden, sedan jag likväl, till dennes stora förundran, sjelf utdragit kulan ur såret. Det förunderliga härvid var följande: Skottet träffade i bröstet nära hjertat; kulan, som gått igenom rock och
| I:74 |
Läkaren hade slutat sitt värf och gifvit mig förhoppning om att efter 4 a 5 veckor vara återstäld. Den hederlige Rosén, som vänskapsfullt gått mig tillhanda, måste nu lemna mig. Jag befann mig då jemte min ordonnans ensam i en ödslig, folktom och utplundrad by, i ett stort otrefligt rum, hvars hela möblering bestod af en träbänk, ett söndrigt skåp och vid kaminen en korg med några lemningar af bränntorf. Det var för otrefligt! Jag lät derför leda mig till ett närbeläget lusthus. Framför dörren deraf låg min stackars, uttröttade häst, sträckande benen ifrån sig och bredvid stod ordonnansens häst, med hufvudet hängande mot marken, och såg på oss med en min som ville han anropa vår hjelp både för sig och kamraten. Lusthuset förtjenade visserligen icke sitt namn; det innehöll inga andra beqvämligheter än en tom säng, i hvilken låg en vid -- förmodligen fruntimmers -- nattrock, samt en hel och en half stol. Men der fans fri utsigt öfver fältet framåt staden, och det var att förmoda det någon trupp skulle på detta fält intaga sin bivuak. Detta inträffade ock tidigt på eftermiddagen, då en österrikisk linie der utbredde sig.
Emellertid hade nu en af yttre omständigheter hittills temligen döfvad känsla gjort sig gällande, nämligen hungern. Ordonnansen hade lyckats att i de tomma ladorna hopsamla
| I:75 |
Det trefliga i min ställning led likväl ett kännbart afbrott då, redan d. 22 oktober, högqvarteret aftågade och jag sålunda blef skild från allt umgänge med landsmän, undantagande vår läkare, professor v. Döbeln, hvars välvilja och deltagande jag dock
| I:76 |
Min beskedliga värdinna visade mig all möjlig uppmärksamhet, äfvensom sådana petits soins som för en sjuk äro så dyrbara; hennes rätt hyggliga döttrar roade med musik och lektyr; jag var fjäsad medlem af den lilla familjen. Ännu bättre blef det då jag, efter någon tid kunde med temlig ledighet röra mig, komma ut och få se mig omkring i staden och dess närmaste omgifningar, besöka de svenska blesserade officerare, af hvilka några likasom jag nu vore konvalescenter. En aftonsocietet
| I:77 |
Efter några veckor fick jag ett annat logis mig anvisadt och måste således, med verklig saknad, skiljas från den lilla familjen inom hvilken jag njutit mycken välvilja och öm omvårdnad, under den tid jag verkligen var deraf i behof. Mitt nya logis var ett rikt köpmanshus; herrn sjelf, sluten och fåordig, syntes blott under måltiderna, men frun, en liten ful, puckelryggig kamelunge gjorde les honneurs, pratade, politiserade, extasierade sig i loford öfver de trupper som stridit och blödt för Tysklands frihet. När hon äfven behagade räkna mig bland deras antal, sökte jag att temligen kärft förklara att jag för Tysklands ännu ganska problematiska frihet just icke hade någon öfvervägande känsla, men det hjelpte icke. Jag hade det oaktadt frälsat Tyskland.
Till tacksamhet eller af blott artighet lemnade hon mig fri tillgång till sin mans dyrbara bibliotek och rika samlingar af gravyrer och planschverk, bland hvilka jag sedan tillbragte många angenäma stunder.
Den namnkunniga Leipziger höstmarknaden inträffade, föga liflig, som man försäkrade, och dock var stora torget, äfvensom ditledande gator, öfverfyldt af packvagnar och marknadsstånd samt sammanpackade folkmassor. På bostäder för alla besökande var ej att tänka. Många, kanske de flesta måste bo i sina stånd
| I:78 |
Under sådana omständigheter var naturligt att jag och de af mina landsmän som tillfrisknat önskade aflägsna oss från den pestsmittade staden. Men ack! ingen af oss hade så mycket per kassa att han kunde företaga en resa. Vi hade icke på en hel månad haft kommunikation med armén, kände blott genom tidningarna hvar den fans. Intet bref från högqvarteret, än mindre pengar. Ändtligen kom en, på general Adlercreutzs befallning, från högqvarteret afsänd preussisk gendarm, medförande ett stort paket med adress till mig. Med innerlig glädje fann jag deruti 5 bref från min goda hustru, åtskilliga från vänner och bekanta i Stockholm, ett från Peyron med underrättelse att jag blifvit nämd till riddare af Svärdsorden och dertill en efterlängtad vexel dragen på ett af Leipzigs bankirhus. Hvem var nu lycklig om inte jag! Brefven hemifrån, länge efterlängtade, voro alla glädjande; jag hade åter tillgång på pengar; kunde snart få lemna detta numera otrefliga Leipzig och möjligen få tillfälle att på en kort tid göra ett besök i det kära hemmet, o. s. v.
Den erhållna vexeln var ej förr realiserad och beloppet deraf till vederbörande, jemte ett parti bref, utdeladt, än flera af de svenska officerarne aftågade, medtagande omkring 200 man konvalescenter af manskapet. Vi voro då vid slutet af november, och den 8 eller 10 december var utsatt till min afresa.
Min blessyr började vid denna tid antaga en mera allvarsam karakter med oroande och plågsamma känningar. I stället att förut kunna med temlig lätthet företaga promenader i och utom staden, kunde jag nu icke utan mycken varsamhet gå öfver golfvet. Professor v. Döbeln, som under några dagar oftare än förut hade besökt mig, medförde nu en preussisk läkare; deras konsultationer och miner sinsemellan förundrade mig, hvarför jag bad dem säga rent ut hvad de tänkte och hvad jag hade att rätta mig efter. Ändtligen och efter några undvikande svar yttrade Döbeln dessa för mig oförgätliga ord: "Det är väl möjligt att Ni kan hangla med ännu en tid, men det är icke troligt."
| I:79 |
Med stor svårighet förmådde jag i hörjan uthärda resans besvärligheter och de plågor som, vid hvarje skakning af vagnen, förorsakades af de små aflossningarna af refbenen, som gnagde i det öppna och särdeles ömma såret. Detta oaktadt kände jag mig med hvar dag bättre; af de våldsamma skakningarne började de kring hjertat bildade blodskockningarne fördelas och andningen blifva lättare, och (efter läkares intygande) var det resan med alla sina besvär som jag hufvudsakligen hade att tacka för mitt vederfående. I Lübeck, der h. ex. Adlercreutz träffades såsom konvalescent efter en svår nervfeber, tillbringades en vecka rätt angenämt, under afvaktan på kronprinsens bifall till min ansökning att få öfverresa till Sverige. Det nödiga bifallet åtföljdes af en särdeles välkommen och behöflig present af 40 louisdors till bestridande af resekostnaderna.
I Lübeck måste jag skiljas vid min treflige reskamrat, major Liljeström, och ensam anträda resan till Stralsund. Vägarna, synnerligen genom Mecklenburg, voro öfver all beskrifning svåra: på somliga ställen fylda af löst utlagda stora stenar på hvilka man löpte fara att stjelpa, på andra åter så djupa att, oaktadt de höga hjulen, vagnsbottnen dock släpade i smutsen. Omöjligt att framkomma med mindre än 4 hästar för den lilla vagnen hvilken jag sedan vid hemkomsten körde med en häst.
| I:80 |
Ännu återstodo dock åtskilliga obehag och pröfningar för tålamodet, innan man fick beträda svensk jord. Den 29 december anträddes öfverfarten från Stralsund till Ystad med postjakten, i sällskap med en major, grefve Cronhjelm, hvilken skulle hemföra troféer från den eröfrade fästningen Fredriksort vid Kiel.
Väder och vind voro gynsamma och vi gladde oss åt att andra morgonen vara i Ystad, då till vår innerliga harm skutan törnade upp på en sandbank utanför Bornhöft, blott 4 mil från Stralsund. Vår kapten, en flegmatisk tysk, tog saken ganska lugnt och förklarade att vi skulle bli qvarsittande till dess vinden behagade kasta om och drifva vattnet från hafvet inåt sundet; Detta inträffade ock, men först den 2 januari middagstiden, således efter en evighet af fyra långa dagar. Nyårsaftonen lät jag föra mig i land vid Bornhöft, der jag i en lotsstuga passerade natten något drägligare än i den trånga kojen på jakten.
Nyårsdagen 1814 var den längsta och tråkigaste dag jag öfverlefvat. Ändtligen voro vi flott; men nu påstod vår kapten att vädret var för hårdt och vinden för knapp samt att vi ytterligare måste vänta på bättre vind. Nu var tålamodet slut både för Cronhjelm och mig, helst det tydligen visade sig att kaptenen endast tog råd af sin beqvämlighet. Jag begärde och fick ändtligen fram ett sjökort och bevisade honom att äfven med antagande af hans öfverdrifna uppgift om skutans afdrift, vi skulle ha tillräckligt många streck i seglen; att hans fruktan för tacklingens bestånd kunde afhjelpas med tillsättande af stöttor; att flera andra af honom uppgifna svårigheter äfven voro inbillade. Allt nog: förargad öfver mina påståenden och bevis, beslöt kapten ändtligen att genast lyfta ankar. Utkomna, i öppna sjön, styrde vi kurs på Ystad, med ganska god gång, och befunno oss i dess hamn tidigt följande morgon den 3 januari. Knappast deri inkomna, kastade vinden om med stark storm, och kaptenen nödgades erkänna att om afresan från Bornhöft företagits, som han
| I:81 |
Resan från Ystad till Stockholm var långsam, besvärlig och, under
mina kroppsförhållanden, rätt plågsam. Kölden var högst ovanlig.
Aldrig under 30° men ett par dagar ända till 32°. Jag var illa
utrustad med öfverplagg och frös erbarmligt. Men allt var öfverståndet
och glömdt; det efterlängtade målet var uppnått, söndagen den 10
januari, oförgätlig i åminnelse. Det är lätt nog att lifligt och
träffande teckna sorgen, lidandet, men den innerliga glädjen,
själsnjutningen låter icke beskrifva sig. Också bjuder jag icke till
att skildra återseendets fröjder, de fingo ock i rikt mått uttaga sin
rätt. Kommo så påhelsningar hos vänner och bekanta, och slutligen
underdåniga uppvaktningar hos samtliga medlemmar af det kongl,
huset. Några dagar derefter försiggick min dubbning till riddare, en
ceremoni, antiqverad och betydelselös, som, för tillfället särdeles
högtidlig, föreföll mig ytterst löjlig. Den tillstäldes i stora
galleriet på slottet, och drottningen, som med sina damer var
närvarande, förklarade, "att det var något värdt att se en riddare
dubbas, som hade öppen blessyr i bröstet." Konungen sjelf, oförmögen
att stå upprätt, uppehölls i baklutande ställning af 2:ne
kammarherrar, men påtog sig en min, en hållning så högtidlig och
allvarlig som hade fråga varit om den vigtigaste statsangelägenhet;
och slutligen: hvilken triumferande åtbörd, då det ändtligen lyckades
högstdensamme att med kammarherrns tillhjelp få svärdet åter i skidan!
