Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar / II. Subalterntiden (1820-1830) (1884-1885) Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

II.

Subalterntiden.

(1820-1830.)

Anställning vid lifregementets dragonkorps. Humanistisk och militärisk utbildning. Snabb befordran. Stockholmslif. Öfverstarne Burenstam och Hierta. Arffursten Karls födelse. Min faders död. Rekognosceringar med topografiska korpsen. Börjande riksdagsmannabana. Befordran till ryttmästare och till ordonnansofficer. Första företräde hos Karl Johan.

En vigtig fråga var nu, vid hvilket regemente jag borde söka anställning. Min fader rådgjorde i detta afseende med sin systerson, dåvarande öfversten, sedermera generallöjtnanten friherre G. A. Hjerta, som tillstyrkte mitt inträde vid lifregementets dragonkorps.

Det kunde synas vågadt för en så pass obemedlad yngling som jag att söka anställning vid ett dyrt rytteri-regemente; men så många af mina anförvandter hade fordom tjenat och tjenade ännu vid dragonkorpsen, att Hjertas förslag på mig utöfvade en stark dragningskraft. Dertill kom äfven, att utsigten till hastig befordran, i anseende till nyss inträffadt chefsombyte, syntes sannolikare vid dragonkorpsen än vid de flesta öfriga regementen. Af alla dessa skäl ingick min fader på förslaget, och den 19 oktober 1820 utnämdes jag, då endast 16 1/2 år gammal, till kornett utan lön vid lifregementets dragonkorps.

För att fullkomna mina studier och vinna öfning i ridderliga idrotter, tillbragte jag derefter fyra terminer vid Upsala universitet. Under vistandet derstädes afhörde jag åtskilliga föreläsningar, men den hufvudsakliga tiden upptogs dock af lektioner i ridkonst för Malmerfelt, i fäktning för Heidenstam samt i franska språket för den älsklige gamle emigranten (Markis af?) Bethüne. Dessutom gjorde jag der mitt första inträde i sällskapslifvet, och jag skall aldrig glömma de angenäma och bildande stunder jag tillbragte i professor Geijers och öfverstinnan Silfverstolpes, född Montgomery, jemte så många andras gästfria hus.

Den l april 1821 började jag gradpasseringen vid lifgardet till häst och lyckades genom flitigt arbete afsluta densamma på

II:7

den korta tiden af tre och en half månader. Två af mina regementskamrater, kornetterna Söderhjelm och grefve Posse, hvilka samtidigt med mig genomgingo graderna, behöfde dertill 8 till 10 månader, och följden deraf blef, att jag, ehuru min kornettsfullmakt var af yngre dato, likväl såsom utexaminerad kadett erhöll tur i regementet framför dem båda.

De förespeglingar om hastig befordran, som min fader af öfverste Hierta erhållit, voro icke ogrundade. Samtidigt med chefsombytet lemnade de båda gamla majorerna Silfverstolpe och af Sillén sina tjenstebefattningar, hvarigenom två ledigheter redan då uppstodo; och under derpå följande 1821 års möte tog den nye chefen, öfverste Burenstam, så grundligt ihop med den så väl hvad exercis som ordning beträffade beqväma och vid slapp styrelse förvanda officers-korpsen, att många af dessa herrar funno tjenstgöringen för besvärlig och derför beslöto att taga afsked. Följden häraf blef, att under februari månad 1822 samtlige officerare sammankallades till Upsala, för att uppgöra succession efter icke mindre än sju å nyo afgångna kamrater. Att glädjen dervid var stor hos de qvarvarande behöfver ej sägas. Jag för min del befordrades, ifrån att vara lönlös, med ens till äldste kornett och anstäldes vid lifsqvadronen med station i Stockholm. Mitt ackord, 3000 kronor, kunde jag lyckligtvis sjelf betala, utan att derom behöfva anlita min fader, emedan en summa, som efter min gudmoder, fru Grill på Söderfors, mig i testamente tillfallit, nu vuxit till detta belopp.

Hösten 1823 genomgick jag vid Strömsholm en ridkurs för stallmästar Schensson, och befordrades den 3 maj 1825 till andre och den 27 juni 1827 till förste löjtnant, i hvilken senare egenskap jag 1828 åter flyttade till lifsqvadronen.

Under alla dessa år lyckades jag så ordna min tjenstgöring på roten -- expeditionsföring -- att densamma egde rum på våren, sommaren eller hösten, med stationer i Upsala eller Norrtelje; och jag kunde följaktligen tillbringa vintrarne hos mina föräldrar i Stockholm, hvilket icke blott medförde en stor besparing, utan äfven gaf mig tillfälle att i olika riktningar förkofra mitt kunskapsförråd. Förmiddagarne användes till lektioner i gymnastik och fäktning för Ling, i veterinär och hofbeslag för Norling, i franska skrif- och talöfningar för abbé Bonbaron,

II:8

kartritning å topografiska korpsens ritkontor, och till åhörande af dåvarande öfverste Lefréns föreläsningar i krigsvetenskapen. Eftermiddagarne hade jag vanligen hemarbete i åtskilliga ämnen; och om aftnarne deltog jag i det för en ung man så nyttiga sällskapslifvet i hufvudstaden. Detta var då vida angenämare och tillika vida nyttigare än nu. I stället för att söka all njutning i magens tillfredsställande på kräsliga middagar eller på rök- och punschunderhållningar, samlades man anspråkslöst i enskilda familjer, hvarest unga personer af båda könen hade lätt att råkas. Man språkade, man gjorde musik, man roade sig med sällskapslekar, och, då någon af de närvarande fruntimren satte sig till pianot, svängde man om i en liflig dans. -- Många af de större husen hade mottagningar en bestämd dag i veckan, andra hade sina dörrar öppna, så ofta bortbjudningar ej hindrade det. Med ett ord, en ung karl var sällan i villrådighet, hvar och huru han skulle tillbringa sin afton, om han ville vara borta. -- Och detta lefnadssätt var icke dyrt. Derför kunde något hvar -- äfven jag, som måste tänka på en sträng hushållning -- deruti deltaga. Det föll sällan någon ung officer in att åka på dylika tillställningar. Man vandrade till fots och klädde sig derefter. Jag minnes mer än väl, huru jag, i hvita kasimirs-knäbyxor, silkesstrumpor och skor, vandrade till och från slottsbalerna. Man drog på sig långa ullstrumpor, som gingo högt upp på låren, derofvan ett par utanstöflar, och så bar det af -- och man framkom till balen lika putsad, som om man åkt i en prydlig vagn. När härtill kommer, att dansordnarne Amaranten och Innocensen ofta sammankommo, och att man der roade sig af hjertans grund, inses lätt, att min subalterntid var munter. Ungdomen hade då ej hunnit blifva "blaserad", och derför njöt den med fulla drag af sällskapslifvet. Att en militär skuldsatte sig hörde till det ovanliga. Vid andra lifgardet hade under min subalterntid 5 eller 6 officerare ådragit sig skulder, sammanlagdt ej uppgående till stort mera, än hvad en enda person nu ofta kan opåtaldt häfta för -- och de nödgades alla taga afsked.

Somrarne tillbragtes, då jag ej af expeditionsföring var derifrån förhindrad, på besök hos mina slägtingar och vänner inom Mälareprovinserna. År 1826 företog jag under juli och augusti månader, på inbjudning af min vän och kamrat friherre v.

II:9

Tersmeden, en angenäm resa till hans i norra Helsingland belägna bruk, hvarifrån återfärden skedde öfver Rättvik och Leksand i Dalarne, på hvilket senare ställe jag besåg grafmonumenten öfver mina derstädes jordade förfäder.

Exercismånaderna egnade jag mig, likasom samtlige mina kamrater, med fullt allvar åt tjensten. Dragonkorpsen hade, kort innan jag derstädes blef anstäld, mistat sin gamle chef, grefve Ulrik Gyldenstolpe. En ärans man i ordets fulla bemärkelse, en fader för sina underhafvande och derför älskad af dem alla, saknade dock grefve Gyldenstolpe den kraft och den rastlösa verksamhetsifver, som för en chef äro af nöden, så framt ett regemente icke skall förfalla. Dertill kom, att de båda majorerna voro gamla män. Korpsen befann sig derför i ett slags lägervall. Både manskaps och hästars enskilda utbildning var försummad. Exercis-sqvadron eller deremot svarande öfningar saknades. Regementsmöten egde visserligen rum vid Upsala å polacksbacken eller vid Stockholm å ladugårdsgärdet, hvarunder linie- och sqvadronsexercis hjelpligt öfvades; men ifrågasatte man, att en af manskapet skulle rida fram ur ledet, så var detta ofta förenadt med mycken svårighet.

Den nye chefen, öfverste Burenstam, hade derför ett tacksamt fält att bearbeta. Mycken uthållighet erfordrades dock för att lyfta regementet ur det slapphetstillstånd, hvaruti det sig befann. Lyckligtvis egde Burenstam alla de egenskaper, som Gyldenstolpe saknade. Utgången ur G. Löwenhjelms skola, hade han vid lifgardet till häst gjort sig känd såsom en ovanligt skicklig, men tillika mycket sträng major. Han kunde med rätta anses för den tidens utmärktaste exercismästare inom rytterivapnet. Allt riktades åt införandet af den största punktlighet i äfven den minsta del af tjensten. Det hörde ej till tidens anda att sysselsätta sig med sådana frågor, som nu med rätta anses af synnerlig vigt, såsom fält- och förposttjenst, rekognosceringar, skydd vid uppställningar, bedömande af markens skaplynne och de olika vapnens skottvidd, m. m. Man skulle derför, efter nutidens sätt att se, kunna anse Burenstams instruktioner såsom alltför pedantiska, ty de afsågo uteslutande exercisfältet; men inom detta inskränkta område lyckades han att på kort tid bibringa sina underlydande noggrann kännedom af deras åligganden, och att

II:10

ifrån förste majoren till den yngste rekryten hålla en hvar vaken och uppmärksam. Hvem vet dessutom, derest det varit korpsen förunnadt att en längre tid få behålla denne utmärkte chef, huruvida ej Burenstam, nu tvungen att börja med de första grunderna, skulle mer och mer hafva ledt öfningarna mot ett högre mål? Sådant är på grund af hans goda hufvud och skarpa omdöme att förmoda, ehuru hans korta verkningstid ej medgaf det.

Burenstams instruktioner voro korta, bestämda och noggranna. Han undervisade sjelf på befälsmötena i alla delar af tjensten, såsom sabelhuggning, pistolens handterande, flankering, sqvadrons-exercis och, så mycket tiden det medgaf, enskild ridning. Streckbataljon till fot och häst öfvades så väl på befäls- som regementsmötena, och den noggrannhet Burenstam dervid fordrade var utomordentlig. Man måste med matematisk noggrannhet på förhand utse den punkt på fältet, dit sqvadronen, vare sig i front eller flankmarsch, borde föras, eller der afbrytningar skulle ske; och till denna punkt måste man rida rakaste och genaste vägen. Den minsta slingring, det minsta öfverskridande af det i reglementet föreskrifna alnmått vid afbrytningarna bemärktes af hans skarpa öga, och, vare sig i streckbataljon eller med fulla sqvadroner, framkallades då för fronten den officer, som begått ett dylikt misstag, för att tillrättavisas. Denna tillrättavisning gafs aldrig på groft eller ohöfligt sätt, men den var skarp och bitande; och, om felen flere gånger upprepades, kunde man vara viss på att blifva arresterad. På sådant sätt lyckades öfverste Burenstam att vid dragonkorpsen införa större noggrannhet i manövern än, som jag tror, förefans vid något annat rytteriregemente.

Derjemte var Burenstam äfven i andra afseenden verksam för regimentets bästa; Han lyckades genomdrifva, att Drottningholms kungsgård uppläts till plats för befäls- och rekrytmötena, samt att inqvartering i dervarande bygnader lemnades både åt befäl och manskap; han skaffade anslag till ett större ridhus å samma ställe, och han erhöll tillstånd att förflytta regementets lägerplats ifrån det flacka och soliga ladugårdsgärdet till en behaglig, och skuggrik plats å lindarängen.

Burenstam var sjuklig och fick ej göra mer än 4 eller 5 möten med dragonkorpsen. År 1826 tog han afsked och erhöll

II:11

till efterträdare förste majoren, öfverste G. A. Hierta. Under 1826 års befälsmöte gaf officerskorpsen afskedsmiddag för sin forne chef. Han hade alltid varit aktad, men tillika fruktad, de senare åren äfven älskad. Nu, vid afskedstillfället, och framför allt ett par år senare vid hans likbegängelse, fäldes ymniga tacksamhetstårar för allt det myckna han för regementet uträttat.

Dragonkorpsen var denna tid organiserad på fyra sqvadroner, hvardera bestående af 125 man. För att kunna exercera i samband med de fem små sqvadronerna vid lifgardet till häst, bildades derför vid utryckning till häst en så kallad femte sqvadron af andelar från de öfriga. År 1828 förde jag denna sqvadron; 1829 utnämdes jag till ryttmästare i korpsen, och blef 1830 den 13 maj, vid 26 års ålder, chef för lifsqvadronen, hvilken befordran af alla de många, som jag före och efter denna tid erhållit, säkerligen var den, som tillskyndade mig mesta glädjen.

Från min subalterntid har jag för öfrigt föga att berätta. Vår exercis gick i allmänhet bra. Vi voro alla unga, glada och nöjda. Burenstam hade i officerskorpsen ingjutit en sådan anda, att en hvar sträfvade att utmärka sig framför den andre. Den fullständigaste enighet rådde ibland samtliga kamraterne, utan ringaste tillstymmelse till partibildning. Vi funno arbetet i tjensten angenämt och sträfvade alla att efter bästa förmåga fullgöra dess kraf.

Ett kärt minne från denna tid är den vackra militärfest, som under 1823 års läger gafs af samtlige officerskorpser för den nyss anlända kronprinsessan Josefina, uti en på höjden ofvan om djurgårdsslätten för tillfället uppförd bygnad, nedanför hvilken i djupa kolonner alla vid lägret sammandragna trupper voro solfjäderslikt uppstälda och i spetsen för dem officerskorpserna med musik och bålar, för tömmande af den firade furstinnans skål -- hvarefter slutligen följde en synnerligen lifvad bal.

Ej mindre upplyftande är hågkomsten af den förstfödde arffurstens (sedermera konung Karl XV) födelse den 3 maj 1826. Vi voro då samlade till befälsmöte vid Drottningholm. Man hade flere dagar väntat kronprinsessans nedkomst och omsorgsfullt lyssnat, huru vida icke något aflägset kanondunder skulle medföra underrättelse om den glada tilldragelsen -- men förgäfves. Middagstiden nämda dag öfvades streckbataljon å fältet vid

II:12

Kanton. Derunder anlände från hufvudstaden lifmedikus Ekström, på utfärd till sitt närbelägna landtställe. Han stannade i allén, steg ur åkdonet och gaf tecken med handen. Öfverste Hierta kommenderade halt, skyndade till Ekström, återvände i hastig fart framför fronten, sammankallade officerarne och förkunnade den efterlängtade födelsen af en prins, med tillägg, att all exercis för dagen instäldes. Det uppträde, som nu följde, står ej att beskrifva: anlopp på Ekström, som måste taga sin tillflykt bakom ett träd, för att ej blifva kullriden; kapplöpning under hemfärden; middag med lifvade skålar; bålar i det fria för officerare, underofficerare och manskap; lekar, i hvilka förbigående personer med eller mot sin vilja tvungos att deltaga; hurrarop och flitigt saluterande med champagnekorkar; med ett ord en fullkomlig glädjeyra, som ej slutade förr än långt fram emot den påföljande morgonen.

Min fader hade under flere år lidit af svår vattusot. Försommaren 1827 hade en skenbar förbättring inträdt, och då landtluft ansågs ändamålsenlig afreste föräldrarna och med dem deras barn till min moster, fröken Gustafva Tham på Älby i Upland. Efter förnyade sjukdomsfall afled der min högt älskade fader i skötet af sin familj den 19 augusti 1827. Jordfästningen förrättades i Vendels kyrka af hans gamle vän och anförvandt, erkebiskop Rosenstein, och hans stoft förflyttades påföljande vinter af min bror och mig till vår i Vesterås domkyrka varande familjegraf.

Jag begärde och erhöll derefter sex månaders permission, för att biträda min moder med ordnandet af hennes angelägenheter. Huset måste nu ställas på en mycket sparsam fot, sedan min faders lönetillgångar bortfallit och hon således för egna och barns lefnadskostnader var inskränkt till afkastningen af den icke betydliga ärfda förmögenheten.

Sommaren 1828 deltog jag i topografiska korpsens öfningar, synnerligen dess rekognosceringar i Vestmanland, hvaraf jag framdeles hade både nytta och fördel, likasom af det allvarliga arbete jag vintren 1829--30 nedlade å tyska språket för herr Spanier och å det franska för abbé Bonbaron.

I de flesta ämnen, som afsågo mitt yrke eller min humanistiska bildning, hade jag på detta sätt under min subalterntid

II:13

sökt att efter förmåga skaffa mig nödiga insigter. Statsekonomiska och politiska vetenskaper utöfvade deremot på mig ingen dragningskraft. Men äfven inom deras område skulle jag, genom inträffande händelser, blifva småningom indragen. Många af mina vänner, som nyss inträdt i riksdagsmannaåldren, voro nämligen vintren 1828 mycket ifrige att förbereda sig till den kommande riksdagen samt höllo för sådant ändamål ofta sammanträden och talöfningar. Jag var, såsom född först år 1804, visserligen för ung att uti dem taga någon verksam del; men derigenom väcktes dock min håg för allmänna ärenden, och det lyckades mig att vid början af 1828 års riksdag blifva såsom extra kanslist anstäld vid riddarhuset. Detta var ett eftersökt sätt för unge adelsmän att få öfvervara ståndets sammanträden. Man var skyldig att, om och när riddarhussekreteraren så påfordrade, biträda med skrifning i kansliet; men detta åliggande togs föga i anspråk, emedan de unge herrarne i allmänhet icke voro dertill synnerligen lämpliga. Emellertid tyckte jag, att jag väl borde göra något för den ynnest, som genom anställningen blifvit mig visad; och, då ett par månader förgått, utan att något arbete blifvit mig förelagdt, vände jag mig en dag till riddarhussekreteraren Lagerheim med förfrågan, huru vida han ej ville taga mina ringa krafter i anspråk. Lagerheim svarade ganska vänligt, att, då han behöfde mig, skulle han sända bud. Något sådant afhördes dock icke, och efter en tid förnyade jag derför min förfrågan. Nu lemnades mig några papper med tillsägelse, att jag skulle renskrifva dem. Jag skyndade till hemmet, ifrig att fullgöra mitt uppdrag, men blef ej litet öfverraskad, då jag fann, att papperen endast innehöllo förteckningar på riddarhussekreterarens linne och silfver. Utan att rätt veta, om jag skulle upptaga detta såsom ett skämt eller ett misstag, renskref jag papperen, men frågade vid deras aflemnande, om extrakanslisternes göromål alltid voro af denna beskaffenhet. Lagerheim svarade mig leende: "Herr löjtnanten har nu fullgjort sin tjenstepligt" -- och så var det äfven. Den 5 maj 1829 fylde jag 25 år och intog då säte och stämma på riddarehuset, likväl endast såsom en tyst åhörare.

Flere ibland de slägter, som varit mest tillgifna kejsar Napoleon, voro under den bourbonska tiden i Frankrike mindre väl anskrifna och hade derför derstädes ringa utsigter till fortkomst.

II:14

En del af dem hade, frivilligt eller af tvång, måst lemna fosterjorden, och åtskillige af deras yngre medlemmar sökte att genom anställning i främmande länders härar vinna befordran och sysselsättning. Att dervid deras blickar skulle riktas emot Sverige var naturligt, icke blott derför, att den heliga alliansens grundsatser stängde vägen för dem i de flesta andra länder, utan äfven derför att de hoppades vinna en beskyddare i Sveriges konung, den forne franske marskalken Bernadotte. Sålunda hitkommo i början af 1820-talet marskalk Neys båda söner, prinsen af Moskwa och hertigen af Elchingen, samt general d’Erlons ende son. De förre blefvo såsom underlöjtnanter anstälda vid artilleriet, den senare vid lifgardet till häst. Något senare anlände äfven begge bröderne d’Otrante, af hvilka den äldste erhöll plats på lifgardet till häst, den yngre på lifregementets dragonkorps. En annan fransman, Daniel Hogguer, tillhörande en på svenska riddarehuset introducerad friherrlig ätt, född år 1800 och kapten vid schweizergardet i Paris, tillbragte vintren 1826--27 i Stockholm. På grund af den liflighet och den verldsvana, som flerårigt vistande i den franska hufvudstaden medförde, samt en icke ringa tilltagsenhet, blef han med öppna armar emottagen i de förnämsta kretsarne och lyckades att under denna vinters många sällskapsnöjen spela en framstående roll. Efter att år 1827 hafva lyckats blifva utnämd till ryttmästare i generalstaben, sökte och erhöll samma år anställning såsom ryttmästare vid lifregementets dragonkorps, i afsigt, såsom man påstod, att vid blifvande ledighet derstädes erhålla en sqvadrons-chefsbeställning på stat. Att en sådan gåfva skulle blifva högst ovälkommen var natturligt. Derför sökte äfven, ehuru förgäfves, korpsens chef Hierta att motarbeta Hogguers sökta transport. Det enda han dervid kunde utverka var, att äldste löjtnanten, friherre Tersmeden, samtidigt med Hogguer och med befordringsrätt framför denne utnämdes till ryttmästare. Jag blef således, såsom den näst äldste i löjtnantsgraden, den som i första rummet kunde komma att förlora på Hogguers inympning på dragonkorpsen. Hierta meddelade mig detta förhållande och frågade, om han, till minskande af mitt obehag, kunde i annat afseende göra någonting för mig. Jag ifrågasatte då en anställning i generalstaben, hvartill jag ansåg mig icke oberättigad, då jag genom deltagande i topografiska

II:15

korpsens arbeten, genom kartritning och genom krigsvetenskapliga studier, förskaffat mig fullt ut så mycket militäriskt vetande, som under dåvarande förhållanden fordrades för inträde i denna stab. Godkännande förslaget, anmälde Hierta frågan hos generaladjutanten för armén, generallöjtnanten grefve Björnstjerna, hvilken mottog mig med mycken välvilja och lofvade att, om möjligt, hafva mig i åtanke. Emellertid utnämdes Björnstjerna till sändebud vid engelska hofvet. Kort före afresan til London meddelade han mig sin ledsnad öfver att icke hafva kunnat efterkomma min förväntan, till följd af ifrågasatt omorganisation af generalstaben, men tillade derjemte, att han till den nye generaladjutanten för armén, grefve Magnus Brahe, aflemnat en promemoria, i hvilken han upptagit mig främst på listan ibland dem, som till en dylik befordran kunde ifrågakomma. Kort efter Brahes utnämning utfärdades förordningen om den nya generalstabsorganisationen, hvaruti ibland annat föreskrefs, att för befogenhet till vinnande af inträde erfordrades att hafva genomgått Mariebergs läroverk. Då så ej var förhållandet med mig, ansåg jag klokast att slå alla stabsförhoppningar ur hågen. I början af år 1830 uppkallades jag dock till min stora förvåning till excellensen Brahe, hvilken, under uttalande af den goda tanke, som han hyste om min skicklighet, tillkännagaf att konung Karl Johan behagat lofva, att jag, som under tiden befordrats till ryttmästare, skulle, i stället för att blifva generalstabsofficer, vinna anställning såsom ordonnansofficer hos högstdensamme, men att med utnämningen komme att anstå till midsommar. Detta var en befordran, hvarom jag aldrig kunnat drömma. Platserna inom Karl Johans stab voro denna tid förbehållna antingen åt militära utmärktheter, eller åt personer tillhörande de familjer, som närmast omgåfvo konungen. Jag blef derför af detta löfte högeligen öfverraskad. Karl Johan hade i sitt sätt att uppträda någonting så herskarelikt, så vördnadsbjudande, att han inom krigshären betraktades nära nog såsom ett högre väsende. Denna beundran delades i hög grad af mig, och jag kan nu vid 73 års ålder öppet förklara, att, ehuru jag mångfaldiga gånger under min långa lefnad kommit i beröring med kejsare och konungar, har aldrig någon af dem, Nikolaus I möjligen undantagen, kunnat på mig göra ett intryck jemförligt med det jag erfor hvarje gång jag

II:16

stod inför Karl Johan. Ingen under då, att grefve Brahes förklaring lika mycket gladde som smickrade mig, helst jag aldrig kunnat tänka på att sjelf eller genom andra söka en dylik befordran. Det löfte, som blifvit mig gifvet, omtalade jag dock icke för någon. Så mycket större blef derför mina regementskamraters förvåning, då, midsommardagen 1830, Karl Johan efter slutad paradering anlände till dragonkorpsen för att framför fronten taga afsked af befäl och manskap och dervid stälde kosan rakt på mig, under yttrande, att han länge med sin uppmärksamhet följt mig, att han var nöjd med mina sträfvanden, och att han derför beslutit fästa mig vid sin person i egenskap af ordonnansofficer. -- Att Karl Johan personligen vände sig till en officer af blott ryttmästaregrad var redan i och för sig högst ovanligt. Jag omringades derför af samtlige kamraterna, som voro särdeles nyfikna att få veta, hvarom samtalet handlat, och som hjertligt lyckönskade mig till den då högt värderade utmärkelse, som jag erhållit.

Få dagar efter mötets slut, innan jag företog en länge påtänkt utländsk resa, skulle jag såsom ordonnansofficer föreställas för konungen. Excellensen Brahe hade lofvat att dervid närvara, men han afsändes samtidigt i särskild beskickning till Petersburg, och uppdraget att införa mig hos Karl Johan lemnades derför åt dennes 1:ste adjutant, general Holst. Min oro, då jag i konungens yttre rum väntade på företräde, kan jag ej beskrifva. Hjertat klappade våldsammare än någonsin både förr och sedermera. Jag hoppades dock, att Holst skulle vara vid min sida under hela företrädet, men han öppnade blott dörren, anmälde mig och trädde genast ut -- och der stod jag nu för första gången ensam inför den store konungen, orolig, men lyckligtvis icke försagd. Jemte den stora förmåga, som Karl Johan hade att beherska sin omgifning, egde han äfven den att, då han så ville, i hög grad intaga och lugna. Konungen, som såg min oro, stälde till mig några vänliga ord samt frågade mig om den resplan jag hade uppgjort. Då jag dervid nämde, att jag ämnade uppehålla mig någon tid i Würtemberg, for att på stället taga kännedom om general Bismarcks nya rytteritaktik, bad han mig närmare redogöra för densamma. Lyckligtvis var detta ett ämne, hvaruti jag var fullt hemmastadd. All blyghet var nu

II:17

försvunnen, och kort men klart utvecklade jag för konungen det Bismarckska systemet. Samtalet öfvergick derefter till kavalleriets användande i allmänhet; konungen lifvades, han tog mig vid handen, och vi gjorde tillsammans svängningar till höger och venster samt genomgingo under mer än en half timme större delen af rytteriets taktik. Sedan han derefter uttalat sig öfver andra ämnen, slutade han med att bedja mig med noggranhet se allt hvad som tillhörde mitt yrke, anteckna hvad som var anmärkningsvärdt och vid hemkomsten meddela honom detsamma.

Min förtjusning, då jag kom ut ur audiensrummet, kan jag ej beskrifva. Jag hade dit ingått blyg och orolig; jag utträdde lugnad, öfverlycklig öfver det emottagande jag rönt, glad öfver att så obehindradt hafva kunnat uttrycka mig på det främmande språket och med den förhoppning, att mitt första uppträdande gjort ett godt intryck på konungen.