- Project Runeberg -  Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar /
VII. Landshöfdingetiden (1856-1858)

(1884-1885) [MARC] [MARC] Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
II:131

VII.

Landshöfdingetiden.

(1856--1858.)

Befallning att uppresa till hufvudstaden. Konungen erbjuder mig civilportföljen. Svårighet att neka. Med kronprinsens tillhjelp lyckas jag undandraga mig förtroendet. Välvilliga och smickrande utlåtanden i tidningar och bref. Utflygt till Norge. Förberedande åtgärder för landtbruksinstituts åvägabringande. Riksdagen 1856--1857. Öppnandet af jernvägen Malmö--Lund. Invigningen af Malmö skeppsdocka. Karl Hermanssons bröllop. Penningekrisen. Skånes banks bekymmersamma ställning. Banken räddas genom finansminister Gripenstedts beslutsamma åtgärder. Gripenstedts omdöme om bankförvaltningen. Utflygter under sommaren. Ordnande af Alnarps landtbruksinstitut. Mig lemnad hedersgåfva vid södra stambanans öppnande till Höör. Vägrad tillåtelse att densamma mottaga. Storkors af nordstjerneorden. Sista besök hos konung Oskar.

Den 22 april 1856 började jag årets beväringsmönstringar och hade nyss slutat den första af dessa förrättningar, vid Klörups 2 mil från Malmö belägna gästgifvaregård, då till min stora förvåning ett ilbud bragte mig ett bref från min hustru, hvilken jag några timmar förut lemnat i Malmö. Brefvet innehöll ett telegram, som hon erhållit med tillsägelse, att det vore högst angeläget
II:132
och borde tillställas mig, hvarhelst jag än befann mig. Det var från chefen för konungens enskilda byrå grefve Erik Lewenhaupt af den 21 april och lydde sålunda: "Konungen, som vill tala med landshöfdingen, önskar, att tit. måtte med första ångbåt begifva sig hit, hvarest vistandet ej behöfver beräknas till mer än 3 à 4 dagar." Efter att hafva uppdragit åt den på stället varande chefen för södra skånska infanteriregementet, Åberg, att i mitt ställe beväringsmönstringarna förrätta, återvände jag till Malmö, derifrån resan till Stockholm den 24 april företogs med ångfartyget Göta. Under färden till hufvudstaden hade jag godt tillfälle att öfverväga betydelsen af telegrammet, och ju mera jag tänkte derpå, dess mera föreföll det mig troligt, att anledningen ej kunde vara någon annan än hans majestäts beslut att erbjuda mig en plats vid dess rådsbord. Men i samma mån jag derom blef öfvertygad, i samma mån stegrades äfven min föresats att ett sådant erbjudande afböja. Skåne var mig numera så kärt; dess invånare hade visat mig så mycken tillit, och jag hade der börjat så många saker, som kräfde en omsorgsfull vård för att ändamålsenligt fullbordas, att jag hvarken kunde eller borde lemna min der varande verksamhet. Fast besluten att handla i denna syftning, landsteg jag den 27 april på förmiddagen vid Stockholms skeppsbro och gick genast i resdrägt upp till slottet för att anmäla min ankomst. Jag blef ögonblickligen anbefald att till konungen inträda, och min förmodan besannades, då hans majestät utan allt omsvep förklarade, att han utsett mig att mottaga civilportföljen efter J. F. Fåhærus, som länge anhållit att derifrån blifva entledigad. Jag hade nu att under tvänne timmar bestå en af de svåraste strider jag någonsin utkämpat. Konung Oskar sökte att punkt för punkt vederlägga de skäl jag androg för min vägran. Han erbjöd mig att låta landshöfdingebeställningen i Malmöhus län stå obesatt för min räkning, och, om en dylik åtgärd varit lika vanlig som nu för tiden, hade jag troligen måst gifva vika. Men detta konungens förslag var en fullkomlig nyhet, och jag var förvissad, att jag skulle, inom en ej aflägsen tid, blifva tvungen att afträda från länsstyrelsen, derför att en så maktpåliggande tjenst hvarken borde eller kunde länge skötas på förordnande. Konungen ordade vidare med mycken vältalighet om de kraf fäderneslandet har på en hvar af sina
II:133
söner, och han slutade med det yttrande, att en undersåte, synnerligen då han var tjensteman, icke hade rätt att säga nej, då hans konung ansåg honom passa för en vigtig plats och, såsom nu, bad honom att densamma mottaga. Jag hade småningom blifvit bragt ur den ena försvarsställningen efter den andra och var nära att blifva besegrad, då jag slutligen måste låta mina dåliga ögon såsom reservtrupper rycka fram i elden. Jag berättade oförbehållsamt, huru genom de senare årens ansträngningar dessa blifvit till den grad försvagade, att doktor Minton ålagt mig att på det sorgfälligaste akta dem, och tillade, att jag, äfven ur denna synpunkt, omöjligen kunde stå ut med det öfverhopande arbete, som ett öfvertagande af civildepartementet skulle medföra. Konungen tycktes ej vilja sätta tro till detta, dock fullt sanningsenliga skäl, ålade mig att rådfråga hans egen lifmedikus Lundberg samt att mera noga öfverväga saken och om tvänne dagar återkomma för att afgifva ett bestämdt svar. Slutligen förklarade hans majestät, att kronprinsen och excellensen Sparre voro de enda personer, som hade kännedom om det nu tagna steget, hvarför hans majestät önskade, att jag icke skulle derom meddela mig med någon annan. Häruti lyckades jag dock utverka ändring i afseende på min närmaste chef, statsrådet Fåhræus, hos hvilken jag nödvändigt måste anmäla min ankomst.

Vid utträdandet från konungen var jag visserligen lika bestämd som förut att icke mottaga det mig nådigst erbjudna förtroendet, men svårigheten var att på ett sådant sätt kunna afgifva det nekande svaret, att hans majestät icke deraf sårades. Dertill måste kronprinsen och excellensen Sparre vara mig behjelpliga, hvarför jag så skyndsamt som möjligt besökte dem båda och erhöll deras löfte att för mig göra hvad de förmådde. Detta löfte uppfylde de äfven samvetsgrant, ty då jag två dagar senare instälde mig hos konungen, mottog högstdensamme med långt mera saktmod och lugn, än jag hade väntat, förklaringen, att jag stod fast vid mitt redan förut tillkännagifna beslut, och han afskedade mig till och med på det mest godhetsfulla sätt, jag kunde önska.

Ett eget förhållande vid hela denna underhandling var, att chefen för civildepartementet, densamme som jag bort efterträda, blifvit derom lemnad i fullkomlig okunnighet. Då jag instälde
II:134
mig hos honom för att anmäla, att jag på konungens befallning infunnit mig, och att hans majestät erbjudit mig civilportföljen, blef han gladt öfverraskad; men då jag tillade, att jag vägrat densamma mottaga, förbyttes glädjen i verkligt missmod, emedan, såsom Fåhræus yttrade, konungen under flere månader lofvat honom befrielse från sitt ansträngande kall, så snart högstdensamme lyckats finna en efterträdare, med hvilken han kunde vara belåten; och genom min vägran måste ännu någon tid denne departementschef fortfara med den arbetssamma tjenst, som han redan under nio år bestridt.

I Stockholm egnade jag ytterligare några dagar åt min ålderstigna moder och åt mina der varande syskon samt återvände derefter öfver Ystad till Malmö. Dit anlände jag den 11 maj, synnerligen glad att hafva kunnat på ett så lyckligt sätt komma ifrån statsrådstaburetten; och denna glädje ökades ännu mera på grund af den tillfredsställelse, hvarmed man efter hemkomsten öfverallt helsade mig åter välkommen till Skåne.

Min hustru tillskref mig redan dagen efter min uppresa till hufvudstaden, att de många, som vid stranden samlats för att taga farväl, allmänt beklagat min affärd, derför att de, anande anledningen till densamma, hyste den öfvertygelse, att jag ej skulle slippa från det öde, som var mig tillämnadt. Samma åsigt uttalades af flere bland provinsens tidningar i artiklar, hvaraf det må tillåtas mig att här afskrifva en, införd i det af den aktade magister Cronholm utgifna bladet Snällposten:

"Herr landshöfdingen och kommendören von Troil har i dag med ångfartyget Göta afrest till Stockholm. Anledningen till denna hastigt påkomna resa är oss obekant, men gissningsvis hafva vi från flere håll hört den förmodan uttalas, att herr landshöfdingen möjligen skulle erbjudas någon statsrådsplats, enär man tror, att en eller flere af de nu varande statsråden komma att snart afgå. Huruvida denna förmodan är riktig, kunna vi ej veta, men opinionen på stället har velat gifva saken en dylik tolkning, och från alla håll höras redan uttryck af saknad vid tanken på, att länet skulle förlora en styresman, som i så hög grad tillvunnit sig kärlek och förtroende och af hvars insigter och ovanliga förmåga länet har att hoppas en lefvande framtid. Under de år herr landshöfding von Troil har varit styresman för
II:135
Malmöhus län, har herr landshöfdingen med nit och kraft gripit in i sin förvaltnings alla grenar, påbörjat nyttiga företag och förstått att gifva fart åt en vaknande ’public spirit’. Det vore en stor förlust, om denna påbörjade verksamhet skulle afbrytas. Vi hafva landshöfdingen von Troil att tacka för den förbättring i våra kommunikationsanstalter, som redan egt rum genom påbörjad jernväg och makadamiserade vägar, men för fortsättningen hvaraf ännu mycket behof göres af hans omtanka och nit. Enahanda förhållande är äfven i flere andra hänseenden, hvaribland vi vilja nämna den gagneliga riktning herr landshöfdingen gifvit åt hushållningssällskapets verksamhet, och omsorgen för förbättringen af våra kustbors ställning, som i hög grad påkallar verksamma åtgärder, och hvarvid herr landshöfdingen påbörjat en reform i fiskerierna, som det vore till lycka om den finge fortsättas. Malmöhus län är rikt både på folk och ekonomiska resurser, och den styresman, som förstår att inverka på dessa krafter, har också funnit vägen, som leder till landets välstånd, till allmän och enskild lycka och framgång. Det torde måhända icke vara en efterträdare gifvet, att så kunna tillvinna sig alla samhällsklassers förtroende, som det lyckats länets nu varande styresman både bland städernas invånare och landets allmoge, och genom detta förtroende är herr landshöfding von Troil också i tillfälle att kunna uträtta vida mer, än mången annan skulle kunna göra. Vi tvifla icke på, att herr landshöfding von Troil skall värdigt fylla en plats inom hans majestäts statsråd, men vi tro oss icke böra fördölja den opinion, som dessa senaste dagar från många håll låtit sig höra, att länets invånare skulle hafva ökad anledning till tacksamhet mot hans majestät konungen, om länet finge bibehålla herr landshöfding von Troil vid den verksamhet, som han med så mycken framgång och lycka har påbörjat, och hvaraf man för framtiden med skäl gör sig så många förhoppningar."

Jag vill ej åberopa flertalet af den stora mängd skrifvelser i ungefär enahanda syftning, hvilka samtidigt kommo mig tillhanda från personer af alla samhällsklasser, men det må dock tillåtas mig att af dem antyda tvänne, derför att de utgått från ett par af de stora jordegarne, hvilka snällpostartikeln undviker att särskildt omnämna. Redan i Stockholm mottog jag bref från
II:136
baron C. A. von Nolcken på Jordberga, hushållningssällskapets forne ordförande samt den bland länets possessionater, som dittills mer än någon annan stått i spetsen för framåtgåendet och derför vid denna tidpunkt törhända var den mest inflytelserike bland dem alla. Han skrifver den 30 april: "Din hastiga uppresa till Stockholm har försatt länet i den största oro och förskräckelse. Man fruktar att mista sin älskade, förträfflige höfding, och det är ej underligt, att ovissheten härom sprider allmän sorg. Jag tröstar mig dock med det hopp, att du sjelf har funnit, att du passar så väl på den plats, som du innehar, och vet dig der kunna uträtta så mycket godt och vigtigt samt skörda så många tusendes tacksamhet och välsignelser, att det är synd att öfvergifva dem. Och om konungens rådsbord och hufvudstaden skulle ega något lockande, så torde dock detta icke förslå emot att sjelf vara konung i Malmöhus och der skörda folkets kärlek till belöning. Välkommen derför åter att förblifva hos oss såsom vår höfding! Gud välsigne dig!" Likaså skrifver den 18 maj, kort efter min hemkomst, då varande ryttmästaren Rudolf Tornérhjelm: "Med sann glädje erfar jag, att du hemkommit segrande, och att vi få behålla dig och du får fortsatt verka i det kall, der du redan förvärfvat dig allas aktning och förtroende. Du kan der göra mera nytta och förvärfva dig ett minne, större och tacksammare än på den löst stående taburetten."

Om äfven största delen af hvad som innehålles i dessa tryckta och skrifna uttalanden afräknas såsom möjligen härflytande från ögonblickets vänliga ingifvelse, så återstår dock alltid tillräckligt för att visa, att jag handlade rätt, då jag så väl nu afböjde alla konung Oskars försök att införa mig på en ny bana, som äfven några år senare konung Karl XV:s till mig gjorda likartade framställning. Den mig visade välviljan blef emellertid en ny sporre att, så länge mina krafter det medgåfvo, egna alla bemödanden åt det läns bästa, hvars styrelse blifvit mig anförtrodd. Men jag sökte tillika att ej låta hänföra mig af densamma, och jag tror, att jag deruti lyckades, tack vare mitt forna deltagande i det offentliga lifvet, der beröm och klander så ofta vexla, och der man således lär sig uppskatta den rätta halten af så väl det förra som det senare.
II:137

Sommaren 1856 tillbragte min hustru med sin fader sex veckor på Särö, der äfven jag gjorde ett par korta besök. Tiden mellan dem användes, dels att med öfverste Ericsson under två dagar taga noggrann kännedom om de pågående jernvägsarbetena mellan Göteborg och Alingsås, dels till en utflykt i Norge. Vägen dit togs öfver Fredrikshall, hvarest kommendanten general Michelet särdeles vänligt mottog mig och förevisade den vackra Tistedalen. Till Kristiania anlände jag den 23 juni under pågående trävarumarknad och hade troligen fått en mycket ledsam midsommardag, om ej kronprinsen Karl, som med familj vistades i Norge, haft den godheten taga mig med till Oskarshal. Här pryddes af kronprinsessan och hennes damer en ståtlig midsommarstång, kring hvilken dansades med lust och gamman, och här fördes hela dagen ett gladt och okonstladt hemlandslif. Efter att hafva besett Kristianias närmaste omgifningar och på jernväg gjort en utflykt till Eidswold, återvände jag till Skåne. Här hade jag stämt möte med danske fiskeridirektören Heins, med hvilken jag företog en resa till länets nordligare fisklägen, för att bättre ordna derstädes brukliga fiske- och insaltningssätt. Jag hade af Heins väntat mycken nytta, men fann snart, att han var en opraktisk förslagsmakare. Vinsten af hans besök i Skåne och af de icke obetydliga medel, som hushållningssällskapet för detta ändamål anslagit, blef derför ingen. Det var först mot slutet af min landshöfdingetid och under ledning af den svenske fiskeriintendenten Widegren, som några verksammare åtgärder kunde i detta hänseende vidtagas.

Från det ögonblick jag mottog landshöfdingebefattningen inom Malmöhus län föresväfvade mig tvänne mål, för hvilkas uppnående jag oaflåtligen borde sträfva. Det ena var förbättringen af kommunikationsväsendet; det andra inrättandet af ett högre landtbruksläroverk, till förebild för jordbruket och till djurafvelns lyftning och förbättring. Väl fans redan, likasom inom de flesta andra län, en lägre landtbruksskola vid Orup, men der utbildades endast rättarelärlingar. Hvad som deremot i det södra Sverige saknades var en läroanstalt, vid hvilken det vetenskapliga åkerbruket kunde teoretiskt och praktiskt meddelas bildade ynglingar, och hvars jordbruk och djurafvel kunde med tiden så uppdrifvas, att de tjenade till förebild för ortens landthushållare.
II:138
Detta ämne bragte jag ofta på tal vid de tillfällen, då jag med länets större jordbrukare sammanträffade, och fann med glädje, att deras tankar länge varit riktade åt samma håll. För att vinna framgång åt denna fråga, som kräfde betydliga penningeanslag, måste dock densamma framstå såsom en angelägenhet af vigt för hela den södra delen af landet -- icke endast för provinsen Skåne. I sådan syftning öfverenskoms om sakens bringande å bane vid det år 1855 under landshöfdingen baron Kræmers ordförandeskap i Upsala församlade allmänna sjunde svenska landtbruksmötet, hvilket senare äfven till kunglig majestät aflät framställning om inrättande i södra Sverige af ett nytt landtbruksinstitut. Denna mötets skrifvelse remitterades den 27 mars 1856 till mitt utlåtande med föreskrift, att jag borde undersöka, huruvida någon för sådant ändamål passande egendom kunde vara att tillgå, samt i sådant fall afgifva förslag i afseende på de åtgärder och kostnader, som erfordrades för ött dylikt läroverks inrättande och underhållande.

Långt förut hade jag, gemensamt, med åtskilliga af de possessionater, som voro ledamöter af skånska hushållsföreningen, gjort försök i enahanda riktning, genom att hos kunglig majestät begära upplåtande för ändamålet af en del jord under Dalby och Flyinge kungsgårdar. Detta förslag strandade dock på grund af stuteristyrelsens deremot gjorda invändningar. Ett försök att mot ständigt arrende få öfvertaga någon del af den till biskopstolen i Lund anslagna jordegendom rönte ej heller större framgång; och likadant blef förhållandet, då jag ifrågasatte att erhålla något af de många inom provinsen befintliga militieboställen. Öfverallt möttes jag af obenägenhet eller tvekan. Efter ankomsten af kunglig majestäts nyss anförda remiss af den 27 mars 1856 utfärdades kungörelse, att hågade säljare kunde anmäla sig för aflåtande af till landtbruksinstitut passande egendomar. Åtskilliga anbud inkommo visserligen, men de befunnos alla, efter granskning, oantagliga.

Under sådana förhållanden, och då det syntes nära nog omöjligt att på annat sätt komma i besittning af någon till landtbruksinstitut lämplig egendom, hemstäldes till mig, huruvida jag ej skulle vilja för ändamålet upplåta den mig såsom boställe på lön anslagna Alnarps kungsgård. Densamma hade genom
II:139
kammarkollegium blifvit bortarrenderad på 30 år från midfastan 1832 och skulle således från 1862 å nyo utstädjas. Att arrendet vid en sådan ny auktion skulle betydligt uppstegras var otvifvelaktigt, likasom att jag derför genom boställets öfverlåtande skulle komma att göra en icke ringa ekonomisk förlust. Emellertid fans ingen annan utväg att erhålla ett af alla efterlängtadt landtbruksinstitut. Jag förklarade mig derför villig att på förslaget ingå, under förbehåll att hushållsföreningens komiterade skulle bestämma den afkomst från bostället, som från och med 1862 borde mig tillfalla, äfvensom, att de skulle med då varande arrendator uppgöra om den afträdessumma, mot hvilken han möjligen skulle vilja dessförinnan från arrendet afstå. Sedan derefter aftal träffats om Alnarps afträdande redan våren 1858 mot en afträdessumma stor 45,000 rdr rmt, afgaf jag, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med komiterades förslag, till kunglig majestät underdånig framställning med begäran om proposition i detta ämne till snart sammanträdande riksdag.

Rörande riksdagens tilldragelser må endast anföras, att jag väckte motioner om Malmö skolas uppflyttning till högre elementarläroverk och om förbättring af kronolänsmännens lönevilkor. Jag uttog pollett för friherrliga ätten n:r 231 von Kaulbars och önskade att såsom vanligt inkomma i statsutskottet, för att der kunna bevaka de frågor, som för länet voro af intresse, men adelns herrar elektorer voro af en annan åsigt. Jernvägsfrågorna började redan nu att föranleda underhandlingar och partibildningar. Jag hade under föregående riksdagar haft allt för mycket inflytande på desammas afgörande, och mig ville man under då varande förhållanden af sådan orsak insätta i det utskott, der dessas första behandling skulle förekomma. Jag blef derför utsedd till ordförande i bankoutskottet. Denna post var visserligen både vigtig och hedrande; men dels var jag temligen obekant med de frågor, som der förekommo, dels ville jag skona mina ännu ej fullt återstälda ögon, och dels ville jag slutligen ej binda mig för hela riksdagen. På grund af alla dessa skäl afsade jag mig ledningen af bankoutskottet. Deremot kunde jag icke neka att mot slutet af riksdagen på en kort tid öfvertaga ordförandeplatsen i statsutskottet, hvilken befattning friherre Tersmeden, liksom vid ett föregående tillfälle, äfven nu måste för enskilda
II:140
angelägenheter öfvergifva. Man anmodade mig att blifva hans efterträdare, och för att icke vålla några svårigheter mottog jag befattningen, men förklarade genast på riddarehuset, att det var mig omöjligt att längre än 14 dagar densamma bestrida. I jemförelse med föregående riksdagar var således mitt arbete under denna ganska måttligt, och jag afgaf endast 86 yttranden till ridderskapets och adelns protokoll. De hufvudfrågor jag för länet hade att bevaka rörde dels fortsättning af södra stambanan, dels anslag för det tillämnade landtbruksinstitutet i Skåne. Rörande detta senare aflät kunglig majestät den 26 februari 1857 en, hufvudsakligen på mitt ingifna förslag grundad proposition, som innehöll två alternativ: det ena att Alnarp skulle 1862 öfverlemnas till ett landtbruksinstitut, hvilket borde träda i verksamhet hösten 1864; det andra att återstående arrendeår skulle aflösas, kungsgården 1858 af en blifvande styrelse mottagas och institutet år 1860 öppnas. I begge fallen borde 40 tunnland jord i Alnarpskogen undantagas för att till sommarbostad åt landshöfdingen öfverlemnas.

Nu, om någonsin, beklagade jag att ej vara medlem af statsutskottet, då jag hoppats kunna förhindra detsamma att, såsom vid detta tillfälle skedde, förklara sig sakna anledning att tillstyrka bifall till kunglig majestäts proposition. Jag lyckades dock sjelf och genom mina vänner så bedrifva saken inom riksstånden, att detta utskottets afstyrkande betänkande blef af adel, prester och borgare återremitteradt.

Inom riksstånden hade under de öfverläggningar, som föregingo återremissen, yttranden blifvit fälda, som djupt sårade mig. En och annan talare hade nämligen antydt, att hela denna fråga var en tillställning af mig för att erhålla löneförbättring. För en hvar, som satt sig in i ämnet, var det deremot klart, att jag genom afstående af Alnarp gjorde en ganska betydlig ekonomisk uppoffring; och mitt bifall till hushållsföreningens derom gjorda framställning var i sjelfva verket en åtgärd, som med vida mer skäl af en och annan skåning klandrades, derför att den skulle medföra en minskning både i mina framtida och, såsom man trodde, mina efterträdares inkomster.

För att emellertid bereda framgång åt hufvudsaken och tillika aflägsna hvarje, äfven den ringaste anledning att misstänka
II:141
mig för egennytta, begärde jag företräde i statsutskottet, då denna fråga å nyo der förekom, utvecklade densamma och förklarade tillika, att jag afstod icke blott från de 40 tunnland, som voro föreslagna till sommarbostad åt landshöfdingen, utan äfven från hvarje annan framtida tillökning i min då varande löneinkomst. Tillika aflemnade jag vid samma tillfälle ett förslag till beslut, som af utskottet godkändes och sedermera af riksdagen antogs.

Enligt detsamma skulle Alnarp år 1858 mottagas af den blifvande styrelsen för landtbruksinstitutet, hvarjemte till inlösen af arrende och uppförande af bygnader m. m. beviljades 175,000 rdr (jag hade begärt 200,000) samt i årligt statsanslag 18,000 rdr, allt riksmynt, mot det att 1,200 tunnor spanmål årligen erlades i arrende till landshöfdingen i Malmöhus län.

Knapt två månader efter min uppresa till riksdagen öppnades den 1 december 1856 för trafik den först färdiga delen af södra stambanan, den mellan Malmö och Lund. Med rätta kunde jag kalla mig fader för denna bana och skulle derför lifligt hafva önskat deltaga i de högtidligheter, som då egde rum. Men sådant var omöjligt, då sjökommunikationen för året upphört, och tiden ej medgaf att landvägen företaga en dylik resa. Jag måste derför qvarstanna i Stockholm, men blef der genom både bref och telegram från många af de i festen deltagande underrättad om den allmänna saknad mitt uteblifvande förorsakat.

Några månader senare, i slutet af april 1857, blef det mig dock möjligt att på kort tid nedresa till Malmö, hvarest jag den 1 maj ville kontrollera uppbörden, sammanträffa med kronofogdar och häradsskrifvare samt för öfrigt ordna en och annan länets angelägenhet. Under dessa dagar öfvervar jag en vacker högtidlighet: invigningen af Malmö nya skeppsdocka. Festen egde rum om bord å ett stort amerikanskt fartyg, det första som i dockan inlupit; och den erhöll en särskild anslående prägel, derigenom att jag till allas öfverraskning från Stockholm medfört och till dockans byggmästare, major Beyer, å konungens vägnar öfverlemnade nordstjerneordens riddaretecken.

En anledning till glädje tillskyndades vid denna tid familjen genom min svåger Karl Hermanssons inträffade förlofning med Adèle Michaelson. Min svärmor hade af sådan anledning lofvat tillbringa midsommaren på Schebo bruk hos fästmöns moder,
II:142
enkefru Michaelson, och Sophie följde henne dit, der äfven jag med dem alla sammanträffade.

På samma ställe firades sedermera, den 9 september, det glada och ståtliga bröllopet. Vi hade lofvat att öfvervara detsamma och afreste för sådant ändamål från Stockholm den 8:de på morgonen. Vädret var det svåraste, för hvilket jag någonsin varit utsatt. Vi färdades den långa vägen till Schebo under ett hela dagen fortfarande fullkomligt skyfall, åtföljdt af ett tordön, så förskräckligt att åskstrålarne med korta mellanrum nedslogo på alla sidor omkring oss. Redan vid affärden från Stockholm liknade gatorna forsande strömmar, och på landsvägen voro vägarne så utskurna, att man mångenstädes endast med största svårighet kunde framkomma. Slutligen uppnådde vi dock målet för vår resa, utan svårare äfventyr än att bröllopskläderna blefvo förstörda, men få timmar senare voro broar bortsköljda och vägen mångenstädes ofarbar.

Efter bröllopet stannade vi några dagar i Stockholm och återvände derifrån den 20 september sjöledes till Malmö.

Här kom jag snart i tillfälle att öfverskåda den bekymmersamma penningställning, hvilken, likasom i så många andra delar af landet, äfven i Skåne inträdt. Anledningarne dertill voro flerehanda. Spanmålsprisens ovanliga uppjagande under de närmast föregående åren och deraf förorsakadt öfverflöd på penningar hade föranledt ett spekulationsraseri i egendomshandel, som öfvergick alla gränser. Utan att dertill ega nödigt kapital köpte man jordagods till högt uppdrifna pris och lyckades till en början att innan kort åter sälja dem med vinst. Slutligen inträffade, såsom vid alla dylika tillfällen, en reaktion. Spanmål och egendomsvärden föllo; de sista köparne kunde svårligen betala ränta, ännu mindre kapital, å den skuld de sig iklädt; och då härtill kom, att landtmannen i allmänhet voro betydligt skuldsatta hos städernas handlande, inträffade bland dem en mängd bankrutter såsom följd både af nyss nämda förhållande och af det öfverdådiga lefnadssätt, hvarvid de vant sig under de rikliga penningeåren.

I städerna var förhållandet ännu bekymmersammare. Svindeln hade äfven der gripit omkring sig till en förvånande grad. I förlitande på de stora blankokreditiv, man lyckades förskaffa
II:143
sig i utlandet, importerade man besinningslöst, långt utöfver behofvet. Då inträffade handelskrisen i Hamburg och förde i november månad med sig en dylik i Malmö. Varuvärdena föllo, afsättningen försvårades, blankokrediterna skulle inbetalas, och alla möjliga utvägar måste derför anlitas till låns erhållande. Den förr så rikliga penningemarknaden blef otillräcklig, ehuru bankerna på många ställen utsträckte sin hjelpsamhet vida utöfver hvad de borde. Slutligen kunde försträckningar ej mera bekommas, hvarken från riksbankens lånekontor eller från skånska eller från köpenhamnska bankerna. Nu intog en panisk förskräckelse sinnena; man ropade på hjelp från det allmännas sida. Äfven Malmö handelskorps ingick till bankofullmäktige med anhållan om förstärkning af der varande lånekontors kassa. Man bad om mitt biträde, och den 4 december aflät jag till fullmäktiges ordförande, grefve Lagerbjelke, ett så lydande telegram: "Ställningen högst oroande. Många bankrutter förestå. Penningar stå ej att erhålla. Handelskorpsens petition riktig. Lånekontoret behöfver förstärkning. Meddela statsrådet Gripenstedt. Hastig hjelp af nöden." Dylika jämmerrop från alla trakter af landet blefvo mer och mer högljudda med den påföljd, att mot årets slut rikets ständer, på konungens derom gjorda framställning, beslöto upptagande af ett lån på tolf millioner riksdaler till handelns och näringarnes förseende med tillfälligt förlagskapital (det så kallade sjuprocentslånet).

Till följd af den finansiella krisen och bankens bekymmersamma belägenhet var sinnesstämningen i Malmö nedtryckt under vintern 1857--58, och umgängeslifvet af samma anledning allvarsamt och sorgbundet. Min hustru och jag kände af sådan anledning ett verkligt behof att då den vackra årstiden inträdde söka förströelse, och vi tillbragte derför en stor del af sommaren med utflykter åt olika håll. Sålunda vistades vi i medlet af maj 5 dagar i Köpenhamn, hvarest svenska sändebudet amiral Virgin likasom hela hans familj visade oss mycken välvilja, hvaraf syntes att vi i deras hus kunde påräkna ett verkligt hem, så ofta vi foro öfver sundet. Under försommaren gladde oss min svärmor med några veckors besök i Skåne, hvarunder hon med Sophie och lilla Anna tillbragte någon tid hos grefve De la Gardies på Löberöd.
II:144

I början af juli egde i Köpenhamn en hygienisk kongress rum, hvartill jag blifvit särskildt inbjuden, och hvilken jag derför icke ansåg mig kunna undgå att bevista. Utom det intresse förhandlingarna medförde, underhöllos deltagarne med åtskilliga inbjudningar, hvaribland en stor middag på Skydebanen, som för oss svenskar var af något ovanlig beskaffenhet, och en annan särdeles angenäm tillställning hos den rike konsul Hage på hans vackra landtställe vid sundet. Sista dagen af kongressens sammanvaro lopp en dansk fregatt af stapeln. Vid denna högtidlighet inbjöds jag af prins Kristian, numera konungen af Danmark, att påföljande dag äta middag på Bernsdorf, hvarunder jag erhöll tillfälle att kasta en inblick i tronföljareparets enkla och älskliga familjelif. Jag var ensam främmande. Vid bordet åto de båda äldsta barnen. De öfriga inkommo vid desserten och erhöllo, sedan de artigt helsat på en hvar af sällskapet, sin anpart af densamma. Efter middagen framkom en öppen vagn. Prinsen satte sig upp i främsta sätet, tog tömmarna och erbjöd mig plats vid sin sida. I eftersta sätet åkte prinsessan och den på besök hos henne varande hertiginnan af Nassau, och nu företogs en lång färd genom de aflägsna sköna delarne af den danska djurgården, på småvägar, hvilka endast kunde vara kända för den, hvilken såsom prinsen länge bott i denna härliga trakt, småvägar, som jag vid senare utflykter förgäfves sökt att fullständigt återfinna. Med ett ord, jag var högst belåten med min i alla afseenden angenäma dag.

Under augusti månad gjorde jag med min hustru åtskilliga utflykter till de skånska herregårdarne. Vi besökte derunder Ramlösa, Vrams Gunnarstorp, Kristinehof, Krageholm, Charlottenlund, Börringe och Toppeladugård, och då härtill läggas alla de resor jag i tjensteväg gjorde till olika delar af länet, så inses lätt, att jag under denna sommar befann mig på ganska rörlig fot.

Emellan alla dessa utflykter sysselsatte jag mig med förberedelser till ordnande af det blifvande landtbruksinstitutet vid Alnarp. Sedan nämligen bifall lyckligen kunnat vid 1857 års riksdag genomdrifvas till anslag för detsamma, och skrifvelse derom från riksdagen aflåtits, tillstälde kunglig majestät mig den 2 oktober 1857 nyss nämda skrifvelse och förordnade derjemte en interimsstyrelse, bestående af kammarherre grefve Corfitz
II:145
Beck-Friis, häradshöfding Karl Trolle och ryttmästare R. Stjernsvärd, att under mitt ordförandeskap vidtaga nödiga åtgärder för institutets organisation m. m. Vid denna interimsstyrelses första sammanträde, den 24 oktober 1857, anstäldes såsom förvaltare under organisationstiden inspektor Nissen, hvarjemte vid samma tillfälle till uppgörande af nödiga ritningar antogs danske arkitekten F. Meldahl. Begge dessa val utföllo synnerligen lyckligt, och det är den utmärkte Meldahl, numera direktör vid danska konstakadedemien, som hufvudsakligen har förtjensten af, att den slottslika bygnaden vid Alnarp kunnat så ändamålsenligt, så harmoniskt skönt och tillika så ytterst billigt uppföras. [1] Grundstenen dertill inmurades den 11 april 1859, sedan under densamma blifvit nedlagd en blecklåda, innehållande alla då gällande svenska mynt, jemte en silfverplåt, hvarpå dagen samt styrelseledamöternas och arkitektens namn blifvit inristade. Till konduktör, att under bygnadstiden vistas vid Alnarp och oaflåtligen hafva tillsyn vid arbetet, antogs hr Fenger, äfven han numera en af Danmarks skickligaste arkitekter; och arbetet bedrefs med den fart, att hela det stora slottet vid 1859 års slut var under tak.

Styrelsen insåg dock snart omöjligheten att enligt nådig föreskrift hafva institutet i full verksamhet redan hösten 1860, och sedan kunglig majestät lemnat anstånd dermed till början af år 1862, lämpades derefter dagen för det högtidliga öppnandet. För frågans ekonomiska och materiella del var således temligen väl sörjdt, men det vigtigaste af allt återstod: anskaffandet af en fullt lämplig föreståndare. Det blifvande läroverkets framtida anseende, likasom möjligheten att göra detsamma för svenska landtbruket fullt gagnande berodde på, huruvida styrelsen skulle lyckas att till denna vigtiga befattning påträffa en person, utrustad med alla de egenskaper, som dertill erfordrades; och alla styrelsens ledamöter sökte derför att, redan från första sammanträdet, i sådant hänseende förskaffa sig nödiga underrättelser. Synnerligen förorsakade denna fråga mig mycket bekymmer och omtanke. Under två års tid hade jag för sådant ändamål en vidlyftig skriftvexling med nästan alla inom det svenska jordbruket mera kända personligheter, men såsom vanligt voro
II:146
omdömena öfver de i fråga satta föreståndareämnena mycket delade. Och icke nog med att jag sökte inhemta praktiska och vetenskapliga jordbrukares omdöme, jag vände mig äfven personligen, dock utan att ingifva några förhoppningar, till alla dem som möjligen syntes mig kunna till föreståndareplatsen ifrågakomma, så väl agronomer som äfven sådana militärer, hvilka tagit vetenskapliga examina och derjemte voro med chefsegenskaper utrustade.

Det var så mycket angelägnare att vid institutets organisation och synnerligen vid föreståndareplatsens tillsättande ej begå några misstag, som allmänna uppmärksamheten mycket fäste sig vid styrelsens åtgöranden. Åtskilliga väl skrifna artiklar hade derjemte blifvit införda i tidningen Aftonbladet, i hvilka både regering och interimsstyrelse allvarsamt klandrades derför, att ej någon vetenskapligt bildad landtbrukare blifvit i den senare insatt. Dessa uppsatser troddes allmänt vara skrifna af sekreteraren i landtbruksakademien J. Th. Nathhorst, så mycket mera som yttranden i fullkomligt enahanda syftning blifvit af honom inom akademien fälda. Tillika hade han i bref till grefve Beck-Friis uttalat sin misströstan om utgången af styrelsens bemödanden, då det vetenskapliga elementet helt och hållet inom densamma saknades.

J. Th. Nathhorst var tongifvande i hvad som rörde landtbruket, och jag beslöt derför, med anledning af brefvet till grefve Beck-Friis, att sjelf taga honom om hand. Jag uppgaf för honom skriftligen, hvilka egenskaper jag af en föreståndare fordrade, och begärde hans råd, hvar och huru en sådan skulle kunna anträffas. Nu anslog Nathhorst en annan tonart. Han skrifver den 21 januari 1858: "Jag hade befarat, att man vid Alnarp ville gå samma väg som vid Ultuna, men herr landshöfdingens förträffliga bref har återlifvat mina förhoppningar, att en bättre tid möjligen kan vara att emotse." Under den 9 februari fortsätter han vidare: "Ju flere bref jag har den äran att mottaga af herr landshöfdingen ju mera finner jag, att svenska landtbruket må prisa sin lycka, som satt en sådan man i spetsen för styrelsen af det nya institut, som för dess befrämjande skall organiseras." Med ett ord, allt var nu idel solsken, och från denna tid var det slut både med missnöjet inom landtbruksakademien och med klandret i tidningarna.
II:147

Under loppet af denna skriftvexling meddelade J. Th. Nathhorst, att den ende, som han ansåg passande till föreståndareplatsen, var hans son Hjalmar Nathhorst. Den senare hade vid ett besök i Malmö, hvartill han af styrelsen blifvit inbjuden för att yttra sig öfver de af arkitekten Meldahl uppgjorda utkast till institutets blifvande hufvudbygnad, på samtliga styrelseledamöter gjort ett mycket fördelaktigt intryck. Men flere af Södermanlands förnämligaste jordbrukare, inom hvilken provins Nathhorst några år varit föreståndare för Väderbrunns landtbruksskola, ansågo honom vara så opraktisk, att de allvarsamt afrådde hans anställning. Äfven mot öfriga ifrågasatta personer gjordes anmärkningar af flerfaldig beskaffenhet. Styrelsen råkade derför i mycken villrådighet och beslöt att med föreståndares antagande låta tills vidare anstå, sedan institutets öppnande numera blifvit med kunglig majestäts tillåtelse uppskjutet.

Efter förnyade öfverläggningar och mycken skriftvexling med agronomen Hjalmar Nathhorst stannade jag slutligen med mitt val på honom, och öfriga styrelseledamöter förenade sig äfven om samma åsigt. Den 5 maj 1861 utnämdes han af kunglig majestät till föreståndare, och i september samma år flyttade han till Alnarp. Att detta val, som gjort styrelsen så mycket bekymmer, dock slutligen utföll synnerligen lyckligt, det har erfarenheten sedermera till alla delar bekräftat.

Den 15 mars 1862 började undervisningen, och institutet invigdes vid detta tillfälle med vanliga högtidligheter. Jag fick då offentligen hembära min tacksägelse till interimsstyrelsens samtliga ledamöter för det verksamma sätt, hvarpå de mig understödt, och tillika meddela att, genom bidrag under olika titlar af 17,000 rdr från hushållningssällskapet, samt en gåfva stor 20,000 rdr af lagmannen Sylvan, institutet nu vid dess öppnande befans vara fullkomligt skuldfritt.

Genom nådig skrifvelse af den 13 juni samma år behagade kunglig majestät "förklara mig och samliga ledamöter i interimsstyrelsen dess nådiga välbehag öfver det utmärkta nit och den osparda möda, som vi ådagalagt vid fullgörandet af det med svårigheter af flerfaldig art förenade uppdraget att ordna Alnarps landtbruksinstitut och dess redan började verksamhet".
II:148

Det må äfven tillåtas mig att nu få inför efterverlden tacksamt erkänna den stora förbindelse, hvari jag står till dessa mina vänner, Beck-Friis, Trolle och Stjernsvärd, för det aldrig tröttnande verksamma nit, hvarmed de så väl under organisationstiden som under de första, ofta bekymmersamma åren af institutets verksamhet, med uppoffring af tid och omtanke, stodo mig bi.

Några år förut, och förmodligen såsom en följd af hvad jag gjort för genomdrifvande af Alnarps landtbruksinstitut, invaldes jag den 19 maj 1858 till arbetande ledamot i landtbruksakademien och gjorde hösten samma år mitt inträde derstädes.

Den 14 september 1858 var för Skånes inbyggare en kär högtidsdag. Den södra stambanan hade då hunnit färdigbyggas till gränsen af Kristianstads län, och invigningsfesten firades vid Höör, den sista stationen inom Malmöhus län. För mig enskildt var denna dag icke blott en högtids-, utan derjemte äfven en glädje- och hedersdag. Genom ord, som någon tid förut undfallit ryttmästare Tornérhjelm, hade jag en svag aning om, att en öfverraskning var mig tillämnad, men hvari den skulle bestå, derom var jag fullkomligt okunnig. Sedan banan med öfliga ceremonier af major Beyer och mig förklarats öppnad, uppträdde grefve Karl Dücker, tackade i vackra, värdiga och synnerligen välvilliga ordalag länets höfding för hvad han för detsamma uträttat, och särskildt för den jernväg, som genom hans bemödanden kommit till stånd och som nu blifvit genom Malmöhus län fullbordad. I sammanhang härmed öfverlemnade han på länets invånares vägnar en, i konstnärligt hänseende ännu mer än genom dess betydliga materiella värde storartad minnesgåfva af silfver, föreställande i förgrunden Skåne, som under bilden af en skön qvinna stöder sig på en sköld med det skånska vapnet. Till venster om henne hvilar det svenska lejonet, omgifvet af vapen och krigiska sinnebilder, hvaremot man på hennes högra sida ser en forskande ödla, konstens lyra och upplysningens fackla. Bakom Skånes bild reser sig från odlade sädesfält en hög, fristående bautasten med smakfullt anbragta runslingor, å hvilka läsas följande inskrifter:

Å framsidan:

Till Samuel Gustaf von Troil, den kraftfulle, lyckosamme Höfdingen, befordraren af Malmöhus läns framgång.
II:149

Å baksidan:

En gärd af tacksamhet den 14 september 1858, dagen då jernbanan öppnades mellan bördiga tegar och skogbevuxna marker.

Djupt rörd tackade jag så väl grefve Dücker som öfriga gifvare för detta vedermäle af deras tillgifvenhet och välvilja, men meddelade dem tillika, att enligt gällande föreskrifter det var hvarje tjensteman förbjudet att mottaga gåfvor af personer, som i ett eller annat afseende kunde anses under honom lyda. Jag tillade dock, att jag ville hos konungen anhålla, att ett undantag måtte medgifvas för detta säregna fall, samt mottog derför tills vidare den för mig dyrbara gåfvan. Under återfärden från Höör uppehöll sig tåget några timmar i Lund, hvarest en storartad middag var anordnad, med för tillfället afpassade skålar och tal, och hvarvid den ståtliga hedersgåfvan fick midt på bordet intaga sin plats för att riktigt kunna af alla beskådas.

Då jag kort efter denna vackra fest anlände till Stockholm och så väl skriftligen till civilministern som muntligen till kronprinsen-regenten anmälde förhållandet och utbad mig tillåtelse att mottaga den åt mig öfverlemnade minnesgåfvan, anade jag föga, att ett sådant tillstånd skulle mig förvägras, helst så väl kronprinsen som statsrådets medlemmar enskildt på det hjertligaste dertill lyckönskat mig. Men sådan blef dock utgången. Man befarade följderna af ett prejudikat, och under den 29 oktober afläts till mig en skrifvelse af innehåll, "att kunglig majestät, som icke kunnat annat än med synnerlig tillfredsställelse erfara, att herr landshöfdingen genom sin embetsverksamhet såsom landshöfding i Malmöhus län förvärfvat sig länets inbyggares förtroende och erkänsla, likväl funnit den åt herr landshöfdingen erbjudna gåfvans mottagande, såsom varande i strid mot hvad i allmän lag är stadgadt, icke böra i nåder medgifväs".

Den 16 november uppkallades jag till kronprinsen-regenten, som med verklig ledsnad meddelade mig denna utgång af frågan, hvilken ännu icke hunnit blifva mig i officiel väg tillstäld. Kronprinsen behagade vid samma tillfälle tilldela mig storkorset af kunglig nordstjerneorden, hvilket jag sålunda erhöll framför många äldre kommendörer, under tillkännagifvande att detsamma borde anses såsom ett bevis på konungens stora tillfredsställelse så väl med mig personligen som äfven med det sätt, hvarpå
II:150
Malmöhus läns invånare velat uttrycka sin belåtenhet med sin höfdings verksamhet.

Till den af mig högt aktade grefve Dücker, som fört ordet i Höör, meddelade jag detta beslut å den gjorda framställningen, med underrättelse tillika, att jag i början af det kommande året skulle vara åter i Malmö, och att minnesgåfvan då kunde hos mig afhemtas. Vid nämda tid infann sig en deputation af gifvarne, som tolkade sin ledsnad öfver den oförväntade utgången, men tillika anhöll, att min hustru och efter henne vår dotter ville mottaga den mig tillämnade hågkomsten. Anbudet mottogs med tacksamhet, men under hela min landshöfdingetid undangömdes dock denna vackra gåfva i ett aflägset förvaringsrum, hvarifrån densamma blott vid ett enda tillfälle framtogs, nämligen vid min dotters bröllop sommaren 1871, då en stor del af gifvarne var tillstädes. Sedan jag tagit afsked, har den dock åter kommit till heders och utgör nu den kanske vackraste, och säkert för mitt hjerta dyrbaraste, prydnaden i mitt och min hustrus förmak.

Den ädelsinnade konung Oskar hade alltifrån uppstigandet på tronen egnat sig åt uppfyllandet af sina regentpligter med en aldrig hvilande omsorg. Hans samvetsgrannhet ålade honom dervid, kanske allt för mycket, att söka intränga i hvarje frågas äfven obetydligaste biomständigheter. Den öfveransträngning han derigenom pålade sig kunde ej annat än menligt verka på hans helsa, för hvars återställande honom af läkarne vid flere tillfällen föreskrefs hvila och medicinsk behandling. Redan år 1852 föranleddes af denna anledning badresan till Kissingen, men äfven efter denna tid hade konungen flere sjukdomsfall. Tillståndet förvärrades med tiden, och i juni månad 1857 öfverlemnades riksstyrelsen åt kronprinsen Karl. Konungens nervsystem angreps nu allt mer och mer, och sommaren 1858 tillbragtes på Drottningholm, der han ostörd skulle öfverlemna sig åt hvilan. Å detta lustslott vistades han ännu, då jag i september månad samma år anlände till Stockholm. En varm solskensdag, den 27 i nämda månad, reste jag ut till Drottningholm för att anmäla mig hos den sjuke konungen. Man hade allmänt sagt mig, att tillträde till hans person blef en hvar förvägradt, och äfven den tjenstgörande kabinettskammarherren, öfverste Bruncrona,
II:151
upprepade detsamma, men jag ville åtminstone låta drottning Josefina veta, att jag personligen instält mig, och bad derför Bruncrona anmäla min närvaro, utan att strängt påyrka något företräde. Till stor förvåning för honom sjelf, likasom för mig, återkom han med det budskap, att konungen vore färdig att göra en spatserfärd i vagn, men att jag genast efter återkomsten skulle blifva mottagen. Så skedde äfven. Detta besök var det sista jag hos konungen aflade, och minnet af dess minsta omständigheter hafva åren icke kunnat utplåna. Till venster i mottagningsrummet stod en soffa, framför denna ett större bord, och vid bordets yttre långsida en beqväm hvilstol, i hvilken konungen, klädd i nattrock, satt med ryggen mot fönstret. Drottningen mottog mig, anvisade mig plats bredvid sin gemål och satte sig sjelf i soffan. Konungens åsyn gjorde på mig ett ytterst sorgligt intryck. De förr så vackra ögonen voro nu glasartade och intet sägande, hvarjemte hela ansigtsuttrycket vitnade om en oändlig slapphet. Sjelfmant frågade hans majestät: huru står det till i Skåne?, men allt hvad han sedermera yttrade var endast ett upprepande af de ord drottningen lade i hans mun. Om det således var med djupt vemod jag såg och hörde den halft medvetslöse konungen, så stegrades deremot den höga tanke jag alltid hyst om drottning Josefina till största grad af beundran. Ett sådant välde öfver sig sjelf har jag aldrig hos någon qvinna sett. Konungens plats var sådan, att sidan vändes åt drottningen, hvilken han således icke kunde se. Jag satt deremot midt emot hennes majestät, och hon tillät mig, under detta temligen långa företräde, att oförbehållsamt läsa i hennes själ. Det ena ögonblicket runno de stridaste tårar utför hennes kinder, det andra aftorkade hon dem och blandade sig med glad och likgiltig ton i samtalet, framkastande ämnen, som kunde gifva konungen anledning att yttra något. Då jag slutligen tog afsked, följde hon mig till dörren och gaf mig der en lång och talande blick, som trängde ned till min själs innersta fibrer och som tydligt innebar, att hon icke längre ville för mig dölja sin gemåls verkliga tillstånd. Jag var upprörd och kunde omöjligt underlåta att med hänförelse trycka och kyssa den hand, som så vänligt räcktes mig till farväl.
II:152

Detta konungens tillstånd fortfor och förvärrades under nio och en half månader, ända till den 8 juli påföljande år, då hans majestät fick sluta sina lidanden; och under hela denna tid vårdade honom hans ädla maka på ett sätt, som endast få kunna efterlikna.


[1] Denna bygnad kostade, fullt färdig och försedd med de nödvändigaste inventarier och möbler, endast omkring 145,000 rdr rmt.


The above contents can be inspected in scanned images:
II:131, II:132, II:133, II:134, II:135, II:136, II:137, II:138, II:139, II:140, II:141, II:142, II:143, II:144, II:145, II:146, II:147, II:148, II:149, II:150, II:151, II:152

Project Runeberg, Sun Mar 13 21:46:10 2005 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/akrell/vtmin07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free