Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avdankade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lorin hade länge fått bida sin tur, vilken, när han
äntligen släpptes in, måste kallas otur, ty hans excellens
var i högsta måtto ohörsam och – otacksam. Att
Lorin ej djärvts säga den sanningen, grämde honom.
Otacksam, som endast en uppkomling är det,
tänkte Lorin högdraget.
Icke alltför ordagrant har stackars oförskylt hundsade
Lorin inberättat sitt nederlag för hennes furstliga
nåde, men där de nu sitta på ömse sidor om det
stora bordet, nästan till hela sin yta överhöljt av
papper, märks det granneligen på grevinnans uppsyn,
att den misslyckade beskickningen gått henne djupt
till sinnes.
Maria Euphrosynes något breda ansikte med den
höga platta pannan och den långsträckta, spetsiga
näsan samt den dominerande munnen med den pfalziska
underläppen som en pösande fotdyna för starka, gula
tänder, är echaufferat och uttrycker ängslan.
Som alltid numera trakasseras hon av
penningförlägenhet och vid hennes fötter, nej, rent
av helt fräckt stående upprätt knotande kreditorer,
som ej låta sig vinkas bort av en onådig handrörelse.
Det gör henne så bitterligen ont om Magnus
Gabriel, hennes konungsligt ståtlige och vackre
make. Drottning Kerstin hade en gång trolovat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
