- Project Runeberg -  Äkta makar. Historiska noveller /
I trollens våld

(1925) [MARC] Author: Elisabeth Kuylenstierna-Wenster
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
5

I TROLLENS VÅLD.

7

»Trollhögen visas ännu i dag och är en ganska vacker, skogvuxen kulle, i form af en ättehög, på hvars topp finnes ett stort bokträd, som ett par alnar från roten delas i två stammar, och i hvars klyft utur sjelfva stubben uppväller en källa med så ymnigt vatten, att herrskapet till sitt behof deraf rikligen fourneras.

     Skåne den 10 januari 1788.

          Barfod: Märkvärdigheter rörande Skånska Adeln.
9

I den grå forntiden, då sagorna togo levande gestalt bland människorna, innan de hedniska jättarna skrämda flydde för klockklangen från de kristnas tempel, när vättarna hade trygga hemvist under herrehus och bondgård, och trollen, stortroll som småtroll både till namn och gagn kändes av envar, låg i Skåneland en borg, nämnd Nääs.

På ett näs, vilket famnades av den blanka, oroliga Saxån hade de mäktiga Thottarna rest fästet av kämpesten, och från far till son sedan urminnes tid härskat här. Till granne hade Nääs de storvulna och ansedda gårdarna Kattisnave, djärvt uppodlade och bebyggda i ett kaos av oländiga och sumpiga träskmarker, där årdern sjönk djupt bland starrgräs och tuvor. Ända från Gullarps förrädiska mossar flöto Saxåns rännilar slingrande och buktande som gråfjälliga ormar, därför att det låglänta landskapet ej förmådde hålla ån inom bräddarna, så att den fick kraft att samla sig till en bred och stark flod. Men i allt det skogsglesa, färgfattiga och
10
oöverskådligt vida utgjorde det glättigt rinnande vattnet en ljus och blid ögonfägnad, vilken herrarna till Nääs och än mera deras husfruar njöto av från tidig vår till kulen höst.

Om en husfru på Nääs, som varit sniken och hård, änskönt hon haft fyllda fateburar och rikliga skatter av gods, guld och ädla stenar, förtäljdes det, att hon råkat i osämja med borgens vättar. De hade med slika småkryps självsvåld begärt till låns gyllendukströja och flöjelskjortel, ty bröllop skulle stånda i vättarnas krets. De fingo det begärda, och allt skulle varit gott och väl, om borgfrun blott stävjat sin otålighet att få igen klädespersedlarna. Men hon stampade i marken, slog med knutna händer mot herrehusets stenfot och skrek ner till vättefolket med vredeskälvande stämma, att hon ville ha igen det hennes var. I nio gånger nio dagar hade hon bidat på att återfå sina tillhörigheter och förmenade, att vättarna aktade behålla de granna kistekläderna.

Prompt återbördades då plaggen, men så slemt tilltygade av smält vax, att de aldrig mera kunde brukas.

»Hade du litat på oss», sade vättemor, »skulle din kjortel översållats med rubiner och din tröja spunnits om till rent guld. Tvi dig, människa, som misstror oss.»
11

Kjorteln bevarades i släkten och sattes upp i kyrkan, så sägs det, där ätten allt intill sena led kunde beskåda undret.

Från den dagen tycktes det mången, att hemliga makter drevo sitt spel på Nääs, och möjligt är, att vättarna ditlockade sina starkvuxna fränder, trollen, ty de flyttade in i jordhögen nedan i örtagården och trivdes övermåttan väl. Det är denna väldiga kulle, så berätta sägnerna, vilken småningom skapat gården det namn den ännu bär: Trollenäs.

I medio av 1400-talet bodde på Nääsborgen den bålde riddaren Anders Stigsson Thott av Axelssönernas stolta ätt; den där kuvade Herrens smorde och stäckte påvemakt. En jäv och glad herre var Anders Stigsson, rik och ansedd, varför han lätteligen vann sig viv.

Till det väna Skarholt red han för att därifrån hemföra jungfru Anna Rosensparre som husfru. Ritten hade icke varit lång, och dock hur helt annorlunda tedde sig ej Skåne här emot omkring Nääs. Gröna boklundar lyste blicken i möte, och fälten böljade av gyllene korn. Rimkrönikan hade för sann rätt i, att:

Der neder i Skaane paa grønneste Hed
mod Gedingebro, hen i den Led,
der ligger Skarholt hin skønne.
12

Fagrare än skog och sjö, åker och äng, syntes dock bruden herr Anders. Hennes hår flöt tungt och rikt som rött guld över hennes skuldror, flöt vidare som en het, levande, glänsande mantel ned mot kjortelfållen. Hennes hud var vit och mjäll utan skrynklor. Ögonen djupa och svartnande blå under en lent buktande ögonfrans.

Trots den sida och vida dräkten var hon till växten som skogens unga, raka bok, och hennes fötter sjöngo en ljuvlig färdevisa, som skulle räcka livets långa dag. Sjungande fötter, händer som goda välsignelser, och en stämma leende av lycka, hade Anna Rosensparre, herr Anders Stigssons.

När hon trädde in i frustugan på Nääs, förspordes ett sällsamt prassel och buller under golvet, som om vättarna hållit rådslag, hur de nu skulle förfara, ty alltfort voro de hämndlystet gramse på Nääsfruarna. Men de funno snart, att fru Anna var som ett växande blomster, full av ljuvlig doft och vederkvickelse, och de skulle akta och vakta hennes hus.

Trollen däremot ville just draga till sig det som vänast och blidast var, och de likade fru Annas röda gullhår och skimmervita skinn, hennes lätta små fötter och glada händer hade de
13
begär till. En fast ljuvlig leksak är människa för troll.

Men fru Anna anade intet om dolda makter. Henne var dagen en skyttel i tidens väv; skytteln flög, och väven fick mönster av rosor, av hjärtan, av svävande fåglar och dansande fjärilar. Hej, lusteligt att leva.

Fru Anna blev mor och alltjämt flög skytteln genom årens väv, som desslikes var lyckans. Tre friska barn hade hon skänkt sin make och väntade en fjärde telning. Brinnande varm och ren var hennes älskog, och fastän Nääs ägde föga av naturens skönhet, syntes den platsen henne ett paradis, ty den rymde vad hon hade kärast. Visserligen var Anders Stigsson herre till flera gårdar, men dessa besökte han endast tillfälligt. Hemmet och härden var Nääs.

Han sade sig stundom platt förgäta riksens ärenden för fägnaden vid Annas sida, och han, riksråd som han var, borde dock ha suttit i kung Kristoffers rådskammare eller ridit i kungens förnäma följe runt landet. »Du håller mig fången, käraste hjärta», kunde han viska, och då själv fånga den väna husfrun i sina starka armar. Med en kyss genmälde hon: »Må den heliga Jungfrun tillstädja, att vi tu aldrig skiljas åt. Var timme dig förutan är ett stort mörker, som gör min själ arm och fattig. Min
14
husbonde, mina tankars kungasäte, du gör livet till en gillesal med tända ljus.»

Vid slikt tal gnydde trollen och vände sig så häftigt i jordhögen, att marken skalv. När sedan husets folk, så väpnare som småsvenner och tärnor kommo till trollhögen, förmärkte de, att den späda, unga boken på kullens topp splittrats ett stycke från roten, så att där blivit liksom tu stammar och mellan dem sipprade vatten, vilket från denna tid aldrig uttorkade, men vågade ingen släcka sin törst i denna sällsamma källa, ty onda makter drevo här sitt spel.

När fru Anna för fjärde gången hoppades bli mor fann ödet för gott att låta hennes lyckoskyttel glida henne ur handen; en januaridag kom budet att kung Kristoffer dött och skulle ny konung koras. Man talade om den unge oldenburgaren Kristian. Så måste då danska riddare och riksråd draga över Sundet till Köpenhamn, och herr Anders sade sitt viv, att han skulle töva länge borta, för visso flera månader, törhända till dess kornet bärgats i ladorna och dimmorna svepte fram över mossarna som en marritt.

Strida och bittra föllo saknadens tårar utför fru Annas bleknade kinder, och det röda gullhårets prakt falnade, emedan hennes håg var tung av den dystra aningens smärta. Hon lyfte
15
ofta de små upp i sitt knä och viskade med dem om far kär. Men orden voro som mull mot död mans kista, dova och sorgliga. Hon tyckte, att dagarnas olidliga tomhet var som urgröpta hålor i berg; allt hon fyllde dem med förvissnade ofruktbart eller sopades dädan av vinden.

Ensam låg hon i den stora himmelssängen. Ensam! Hon vred sig i ångest och bad fromt till himladrottningen och helgonen, men för hjärtats aggande ve äro böner alltför sköra bindlar och deras balsam hugnar endast en stackot stund.

Guldsömmat örngått och silverne täcke mäkta ej bättre än skinndyna och raggfäll söva oron. Vakna nätters grubbel bära sorg till hus. Fru Anna ville ej sörja, ty vad hade hon att beklaga sig över? De andra borgfruarna månde väl både ömka och drilla henne, ty voro deras män också hos kungen, men icke föll deras lugn sönder för det. Som vanligt styrde de och ställde med folk och fä, med arbete ute och arbete inne. Nyckelknippornas klämt ringde dagen ur och i vård än till helg, än till söcken. Och de trugade och bjödo fru Anna, när fest förestod.

»I komme och rede till barsel i stenstugan hos oss, fru Anna! Och betacka vi eder
16
vänligen för flit och god förning, vilja vi göra eder samma tjänst igen, när eder stund varder för handen.»

»Å nej, nej, I vredgens icke, ädla fränka, men jag vill stanna på gården var dag och stund, förbidande min herres brevdragare.»

Snart frestade man ånyo; denna gång var det ett övermåttan präktigt gravöl med hundrade inbjudna från när och fjärran, och vem visste om fru Anna ej där finge tidender från Köpenhamn genom någon riddare. Slikt gästabud borde hon ej avstå ifrån.

Fru Anna skakade på huvudet, och ögonen blevo svarta av skrämsel, så fruktade hon döden. Till intet pris gästade hon den gård, där riddaresalen dragits med likkläde.

Så var det den unga Benedikta, som skulle äkta riddare Knud till Stenstrup och därför så minneligt bad sin hjärtans morsyster reda hennes hår.

Men återigen svarar fru Anna avvärjande. Hennes händer ha blivit alltför darrande för att röra vid brudelin. De få alla ha henne det förlåtet, att hon sitter på Nääs lik en frusen och töcknig vinterdag, som längtar sol och värme.

Och en morgon lyser solen så klart, att alla moln brista. Vinden blåser frisk från havet, men flyttfåglarna draga dock i långa stråk bort
17
mot blånaden över Sundet, ty det lider till höst. Den morgonen är fru Anna glad, och stenstugan redes, de många och goda grannkvinnorna och även de, som måste färdas långa och uppblötta vägar komma, ty skall husfrun på Nääs föda ett barn. Knappast har hon lyckligen överstått denna tilldragelse (alltid lika högtidlig och prövande, ty mycket får en förnämlig barnaföderska utstå av det, som skick och sed är), förrän herr Anders' väpnare rider över vindbryggan med det hugnesamma budet, att herr Anders är stadd på hemväg och kan förväntas så snart som till Mickelsmässan.

Högre stiger solen, den är inne i fru Annas tacksamma hjärta och sänder därifrån tusende muntra strålknippen ut mot den stackars bedrövade naturen, vilken nu varken har grön lövskrud eller fågelsång.

Fru Anna, som nyligen bävat under onda aningars tryck, fruktade nu ej ens den tid av fyrtio dagar efter barnets födelse, som hon måste förbli oren. Först på den söndag, som följde efter denna tids förlopp skulle det förunnas henne att med fränkor och väninnor draga till kyrkan, och där återbördas i dess heliga, trygga sköte. Nogsamt borde hon veta, att mycket ont och farligt kunde hända den barnaföderska, som gick i bidan på att de fyrtio
18
dagarna skulle rinna undan med timglasets sandkorn. Men fru Anna tänkte allenast på sin käre herre, icke på fanen, icke heller på de starka, vaksamma trollen.

När jag står utanför kyrkdörren, jublade det inom henne, och mötes av den vördige patern med vigvattenskärlet, är min Anders nära. Han skall se, hur jag höjer mitt tända ljus med tack och lov till Gud och helgonen, som låtit mitt barn leva [1], och han skall instämma i mina böner, förnimma samma djupa, andaktsfulla helgfröjd som jag, när den gode patern lyfter mig upp och leder mig in i kyrkan. Min husbonde, min älskade! Ditt hjärta höjer sig som mitt i tacksam åkallan, när de heliga orden mana: »Gack in i Herrens tempel på det att du med Kristus må undfå det eviga livet. Amen.» -- --

Tankehymnen klingade allt ljusare inom fru Anna under dessa väntans dygn, då varje minut var en springande gnista från hennes väsens flammor, lysande och snabbt förbrunnen eller tändande tjänarna till bråd och glad iver vid tillrustningarna till riddarens hemkomstöl.

Äntligen ha de solvarv, som fyllts av förväntan, glidit in i det förflutnas skuggor, och
19
fru Anna beger sig med sin trogna tärna Karen till trollhögen. Stormen viner ondsint som uggletjut mot natt. Kvistar och grenar knäckas och släpas av starka vindilar över väg och fält. Luften är riven i grå flak och dess blå botten lyser skarp fram mellan molnens drivis. Fru Annas kappa fladdrar och spänner sig till ett bångstyrigt segel; hättan glider av det röda guldhåret, hur titt än liten Karen drar den på. Det är en arla morgonstund och länge få de två, borgfrun och tärnan, speja utåt den vida slättens korsande vägar, innan de upptäcka några ryttare. Men redan det, att hon kan skåda den väg, hennes herre snarligen skall rida, tillfredsställer fru Anna. Gropig, fårad, slemt medfaren av regnet, är den ingen ögonlust, och dock smekes den kärligt av två tindrande kvinnoögon.

Just i dag, allenast i dag, är den för sann den fagraste väg i världen. Visst synes den henne längre än ett år, men räckte den också till tidens slut, skulle hon hålla av den, ty hon vet, att den för hennes vän närmare och närmare med varje vindling den gör mot näset.

Mot den unga boken med stammen delad i två lutar hon sig, och vid hennes fot kvittrar och sorlar källan med sin lekande, lockande stämma. Fru Annas blod bränner, och hon
20
plågas svåra av törsten. Fuller vet hon, att källan betraktas med skygg fruktan av folket, och ej tvivlar hon på, att troll bo i högen, och att de läska sig av källvattnet, men varför skulle de vålla henne men, om hon drack en klunk?

Så lycklig och trosviss är fru Anna, där hon står, att hon ej ens rädes hemliga makter. Hon formar handen till en skål och dricker.

»I alla helgons namn, nådig fru», skriker Karen till och blir likblek av ångest och skräck, »vad gör I?»

Men Anna ler barnsligt och gott.

»Jag stillade törsten», nickar hon, »icke vill jag möta min herres kyssar med torra läppar.»

I detsamma är det som om ett stycke av vägen överdroges av skarlakan och snart löser sig ur det röda skenet fladdrande kappor, blanka hjälmar med högt vajande fjäderbuskar och fram spränga hästar i starkt trav. En prunkande skara, vilken förvandlar landskapet och skänker åt dess enformiga ödslighet glans, liv och färg.

Fru Anna urskiljer bland männen den bålde herr Anders. Han håller huvudet högt som sjönge han under ritten. Nu sporrar han hästen -- nu rider han främst. Hon skulle vilja ila nedför kullen, genom den lilla i muren
21
dolda porten -- till hans möte, hans famn. Men plötsligt börja benen skälva så underligt. Hon grips av yrsel och kan endast med möda få några flämtande ord över läpparna, en uppmaning till liten Karen att skynda av alla krafter emot ryttareskaran och mäla för herr Anders, att han skall sitta av hästen och ej rida fram till slottet utan flux bege sig till trollhögen.

Karens snabba fötter tyckas omskapade till vingar, så fort hastar hon nedåt vägen. Men fru Anna böjer sig ned och lögar det heta ansiktet, då är det som gungade marken under henne. Hon famlar med händerna. Det svartnar för hennes spejande ögon. Gud sig nådeligen förbarme, är det icke trollens gäckande skratt hon hör? Guds moder Maria, skall ej hon bistå i denna nöd. Isande genomfar henne hågkomsten om, att hon är oren -- utestängd från kyrkans skyddande vårdnad! Hon glider och glider; nu är hon helt nära Saxåns svarta, stormpiskade vatten. Det är en rämna i muren, böljorna stänka högt upp mellan de nedrasande stenarna. Hur har hon kommit hit? Hon orkar inte kämpa emot. Fotfäste! Fotfäste! Allting är så slipprigt, så gyttjigt. Vinden sliter i kappan, drar den med sig, kastar sig plötsligt med rytande dån över den
22
vacklande unga kvinnan. Och fräsande suga de ettriga vågorna sig fast vid kjortelfållar och mantelbräm, som gällde det att få triumfera över ett stordåd. Fru Anna mister sansen.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Men när herr Anders stormar upp för högen, märker han ej orkanens raseri. Att han snubblar över stenar, som slungats upp ur ån och halkar på lerklumpar, aktar han föga.

Med ömma namn och glad iver ropar han, och söker runt hela den vidsträckta högen sin älskade Anna. Det är nästan som om han med ens riktigt minns, att hon är hans viv, och att han en lång tid saknat hennes blida åsyn. Han minns med het trängtan hennes vita armar kring sin hals, hennes unga, fasta bröst och det röda guldhårets glimmande rikedom. Allt detta är hans egendom. I kungens Köpenhamn har han dansat med så mången en däjlig jungfru, och bland annat har han -- icke snärjts i älskog -- men lekt lusteligen med jungfru Ellen Brahe till Mygdal. Hennes skratt har förföljt honom ända till sista vägkröken. Men i denna stund är det en vissnad ros. Han vill finna Anna, vill gå hem hand i hand med sin hjärtans husfru, vill sitta vid spisen med henne och barnen, långt, långt från Ellen Brahes alltför röda och yppiga skratt, ty föllo rosor från hennes
23
läppar, hände det ock, att de utspydde stygga grodor.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Alltfort är fru Anna försvunnen, och tjänarna, som uppbådas för att hjälpa med letandet, mena skrämda, att den, som förgåtts på trollhögen, skall aldrig mera komma för människoögon. Där det onda är herre, båtar varken goda råd eller handkraft.

Så drog herr Anders allena och dyster till sinnes in i fäderneborgen besannande det ord han hört från barnsben, att döden ej blåser i lur för sig. Fyra moderlösa barn gräto bitterligen, och han hade föga tröst att bjuda dem, ty ruvade han beständigt över Annas sällsamma försvinnande. Hade hon dött i sotsäng, skulle det synts honom lättare att bära förlusten. Nu fick han icke ens hedra henne med ett härligt och stort gravöl. Och herr Anders' fåfänga sörjde i djupet av hans hjärta.

Aldrig, menade herr Anders, skulle han ånyo draga giljarekläder på och sadla sin gångare för att rida i friareärenden. Aldrig skulle han sätta husfru på knät. Ingen mjuk kvinnohand skulle hädanefter luska hans hår, och hans bädd skulle i trånadens långa nätter förgäves kalla på älskog. Men aldrig är dess bättre för bedrövade hjärtan en stängd port, vars nyckel
24
man förlagt. Utanför är livet, och en dag, då bedrövelsen icke längre är så över sig, bräckes låset upp med starkt och hurtigt våld, varefter porten Aldrig flyger upp på vid gavel.

Dock dröjde det i sex runda år och halvsjunde därtill, innan det rustades till bröllopsfest på Nääs. Det skulle kanske dröjt än längre, om ej Ellen Torbernsdotter Brahe från Mygdal ånyo kommit i Anders Stigssons väg. Hon hade varit fast liten och ung, ett barn till åren, när de råkats i Köpenhamn. Nu var hon vorden en ung kvinna med makt i viljan.

Att bröllopet skulle firas på Nääs, icke i brudens hem, som övligt var, berodde på, att dit skulle blivit för långt att färdas för brudgummens stora släkt, och präktigare borg än Nääs, skulle man också få leta efter. Där var fatburen proppad från golv till tak med förnödenheter av alla slag; de väldiga ekkistorna fylldes av bonader, dynor och drätter. Stop, kannor och bägare funnos i mängd, och vad än bättre var, de kunde bräddas av öl och vin så länge det fanns en törstig strupe. Därtill kommo nu förningarna från de många bröllopsgästerna. De adlige junkrarna sände sina svenner till bröllopsgården med skinande oxar, feta svin, unga lamm, gäss, höns och ankor. Och högättade fruar förärade lödiga silverkannor, blanka
25
tallrikar, silkessömmade hyenden och blommerade bänkedynor.

I den däjliga juni, själv lik en ung brud, skulle högtiden äga rum, och man hade nu kommit till lördagen, då bruden förväntades med sitt följe av ett fyrtiotal karmar. Herr Anders skulle rida henne till mötes ute på fältet; hans sinne var ljust av framtidstro, och vredgat sköt han bort hågkomsten av den syn han haft tre torsdagsnätter å rad. Synen förföljde honom envist också vid dager ljusa, men den, som håller glädjen i famnen, värnar sig lätt för villor och spöken. Det var nämligen fru Annas vålnad, som stått framför hans säng, och han hade hört henne bedja honom att taga henne upp till sig allenast en timme för hanegäll, så skulle hennes själ få frid. Herr Anders hade hårdnackat vänt sig mot väggen och ej låtsats höra, ty väl hade han saknat fru Anna en lång tid, men nu ville han ej mera veta av henne.

I gryningen hade hon försvunnit, men hennes bittra gråt, vilken dock ej förnummits som ljud, endast som stum, hjärtslitande klagan, lämnade ej med henne kammaren, förrän herr Anders fått in hundarna, ett ystert skällande koppel, som förnöjde honom storligen.
26

På fredagen [2], då bröllopshögtidligheterna begynt med de första gästernas ankomst till gården, med dryckeslag, buller och bång i junkerstugan, hade också natten gått utan att spöket visat sig. Den blivande brudgummen hade sovit gott och vaknat vid sunda vätskor, förmenande, att till bröllopshus djärvas ej troll och vålnader närma sig, ty frukta de kärrebössornas dunder och brak liksom brudljus och brudbloss.

Präktig tog sig den väldiga skaran av ryttare ut, där den raskt ilade fram mellan spirande säd och saftigt gröna marker, mellan pilvallar och ättehögar, och slik är slätten, att man på mils avstånd har öppen sikt. Därför såg också herr Anders' strålande ögon något han oförtövat meddelade sitt klappande hjärta, att bruden hin unga varsnades i fjärran, ity att den vita vägen på en ansenlig sträcka förgylldes av glimmande karmar, förmörkades av mindre lysande fordon och liksom försvann under den täta strömmen av åkande, ty i brudens följe voro endast fruar och jungfrur och passade det sig ej för dem att rida i de prunkande flöjels, sindals och brokadkjortlarna, i pärlbesmyckade huvor, gyllene skor och med dräkter behängda med kedjor och andra dyrbara klenoder.
27

Så glad är herr Anders över att föra till hus den stolts jungfrun Ellen Brahe, rik som han, viljestark som han, att han halvhögt nynnar en vers ur en folkvisa:

»De möttes allt på det grönskande fält
Krist give, det sker i ditt namn!
Den herre från häst, den jungfru från karm
De togo varandra i famn.
Där kom aldrig så rik en jungfru i brudstol.»

Han minner sig plötsligt på den dag, då han sett skön jungfrun själv tämja en falk och med vita fingrar, på vilka de vassa naglarna blänkte, draga tråden genom fågelns ögonlock och sedan med ett fast och oförfärat grepp binda upp dem, så att djuret ej kunde se. Modig och orädd var hon för visso, kunde följa honom på jakt och ryggade nog ej tillbaka för något skogens äventyr. Så gill en kvinna äktar icke var man.

Vid en stor äng, där vägar korsades, möttes de ridande och de åkande under en himmel, på vilken solen glimmade som en gyllene välkomma på blå sidenduk. Överallt sjöngo fåglar, dansade fjärilar, svingade humla och bi. Röda lyste vildrosorna som unga, kyska läppar, vilka ännu tvekande slöto sig inför de brännande solkyssarna. Blåklockorna vid vägkanten
28
ringde, men ej var det de tungfotade människorna till ära. Det var älvornas ljusa nätter och arla mornar de ringde in.

Herr Anders sitter på sin häst, båld att skåda. Hövisk och vän är bruden, gömd i den stora brudvagnen som pärlan i musslans skal. Hon håller enligt skick och bruk ögonen nedslagna, men den morska, raka näsan och den korta, framskjutande hakan jäva all blyghet.

I en vid halvkrets trängas bröllopsgästernas vagnar och hästar, medan brudgummens talman med ett långt och sirligt ordflöde önskar bruden all tänklig lycka, och än högtidligare och siratligare ger brudens talman svar, medan de båda, för vilket allt detta sker, otåligt bida den sista blomstrande meningen.

Slutligen faller tystnaden, och brudgummen hastar att från sadeln sträcka sin kraftiga överkropp in mot brudvagnen och lutad över sin brud, kysser han henne. Hon borde ej se upp, ingen sedesam jungfru tillåter sig det, men stolts Ellens vita ögonlock flyga till väders som fågelvingar, och hennes starka, bruna ögon möta riddarens med en ärlig och lugn blick.

Så blir det liv och rörelse, det är ej längre tvenne följen utan ett, brokigt, sammanblandat. Det blickas kärligt från ungersven till tärna, det skämtas minnesgott mellan grånade riddare
29
och ädla fruar, och raskt går det skimrande, böljande, festliga tåget fram till Nääsborgen. Tre gånger rida ryttarna runt vallen, medan inne på borggården fruar och jungfrur glida ned från karmarna, de unga som glittrande sländor, de gamla mest påminnande om jättelika stånkor, målade i bjärta färger.

I riddarsalen dignar bordet av feta, kryddade stekar, av honungssötade kakor och suden frukt. En skänkeskiva tynges ut till sin yttersta rand av bägarnas blankvita silvervall, och som en riddarborg innanför sin skans stå de höga dryckeskannorna i sluten fyrkant.

Herr Anders är skälmsk i ögonen och trygg i sinnet. I morgon skall han vigas vid den ståtliga unga kvinna, som nu rank och ändå böjlig sitter honom närmst i högsätet. Han är viss på, att trollen intet skola förmå över henne. Hon tror ej ens på dem. Hon är som en ny tid, vilken ridit in i hans hus, och som ej aktar vika för hemliga makters våld och väld.

När skymningen sveper sitt lätta töcken över Skåneslätt och lärka som svala sökt bo, luskar räven modstulen långt in i skogen, ty är det honom för ljust. Rovet undgår hans list; även efter solfall drömmer naturen om dagen och blir aldrig riktigt svart i synen.

Herr Anders står på altanen hand i hand
30
med stolts Ellen, då det bäres honom bud, att en bedrövad kvinna i sorgedok önskar få honom i tal. Det gäller hennes själs salighet.

»Spörj, vem hon är», uppmanar Ellen.

Men främlingen vill ej säga sitt namn. I förstugan bidar hon och sänder med bönliga ord så småsven som förbiilande tärna upp till riksrådet för att beveka honom.

»Är I feg», frågar Ellen den stränge riddaren. »Jag anar, att det är trolltyg, som prövar sitt gamla regemente, men inte baxnar jag för tocket. Drag I järnhandskar på, käre herre, och gack att möta häxan, eller vad hon är.»

Herr Anders följer rådet. Med järnhandskar på hårda händer och järnhåg möter han den svarta gestalten i förstugans dunkel. Det viskar och tassar, det väser och suckar omkring honom, och han kliver på mellan allt detta osynliga i sin väg.

Stolts Ellen har stått en stund i tankar, så kastar hon med nacken; det svarta håret ringlar likt ormar med rest huvud. Hon skyndar vindelstenen utföre och stannar på dess nedersta avsats. Men därnere i förstugan varsnar hon allenast riddaren, icke kvinnan. Likväl förnimmer hon dennas därvaro som en kall pust, en beklämmande sorg, en fiende vilken måste besegras med eld och stål.
31

Herr Anders däremot skådar den väna fru Anna. Hon lyfter den svarta slöjan och han ser de djupa stjärnögonen, den veka munnen, ett ansikte vitt som blekt lärft och håret, det röda gullhåret, som hänger i trötta och tunga länkar fram över bröstet.

»Min hjärtans herre», säger hennes röst, sprödare än någonsin tillförne. »Fuller är jag arma i trollens våld, men ha de förunnat mig en kort frist denna sista natt före eder vigsel. Ädle och stränge husbonde, platt intet ont vållar jag eder, men låt mig till tolvslaget rungar från tornet få dela eder bädd, ligga på eder arm som immer i min lyckas dagar. Vid midnatt hämta trollen mig åter, men står det i er makt att förkorta mina kval, ty kärlek tager bot, där den tog sot, och min själ varder förr frälsad, om I varkunnar er över min allt för heta jordiska älskog. Bergtagen blir den, som älskar sitt hjärta sjukt. Frälsad blir den, som varder älskad tillbaka och värnad i sin yttersta nöd.»

Stolts Ellen lyssnar, men hör intet. Dock säger hon med höjd stämma:

»I ser i syne, riddare, en vålnad ser I försann. Är det fru Anna, så han I letat henne länge nog i Saxåns vatten. Intet han I hädanefter med henne att skaffa.»

Herr Anders vrider sig vankelmodigt som
32
den, vilken ej vill dräpa en sovande. Helst ville han rusa härifrån, men står som fastnaglad. Blodet dunkar i hans tinningar, och strupen är torr. Att hans brud talar gäckande och trotsigt hör han, men så svagt som vore hon långt borta. Genom ett oavbrutet sus tränga orden till honom:

»Jag är dig livet», säger hon, och det är ett slags hård ömhet i den malmklingande rösten. »Vi ruvar du över ett förflutet?»

»Det kallar på mig», mumlar herr Anders. »Det fångar mig med en underlig makt. Jag vånne, jag aldrig lytt ditt råd och gått hit ned. Mina järnhandskar båta föga.»

»I leda trollgarn låter du snärja dig, förgätandes, att jag är din trolovade brud. En hustru tör vara dig nog. Välj, herr Anders, mellan människa och trollpacka.»

Han studsar inför det spjutvassa talet, som stinger hans innersta. Kunde han blott röra sig ur fläcken, åter hör han den svarta kvinnan. Ångest och själavånda skära sönder mörkret utan att det dock ljusnar.

»Tiden lider, käraste hjärta! Jag hör trollen gny. De passa sin stund. Länge, alltför länge har du låtit mig stå i förbidan, innan du kom. Och dina tjänare sökte mota mig bort med hugg och slag. Nu gäller det minuter, några få
33
fattiga minuter. Hör du mig ej. Vid ditt hjärtas dörr bettlar jag.»

I detta ögonblick har Ellen fattat beckfacklan, vilken fladdrat över hennes huvud. Hon har så häftigt ryckt den från krämpan i muren, att gnistorna yra likt eldskum. Med kraftig arm slungar hon den en fotsbredd framom herr Anders, och detta löser hans bann.

Han sliter järnhandskarna av sig, kastar dem i fackelbålet och är åter karsk och utan fruktan.

»Tvi, tvi, tvi», spottar han tre gånger, »drag hädan, du kraxande korp, du trollens egendom. Jag önskar, att du aldrig sovit på min arm, aldrig luskat mitt hår, aldrig kredensat min bägare. Fanens kona är du och icke min. Jag vånne, jag aldrig sett dig.»

Så braskande modigt talar den, som förgör med eld och stål, och som har det starka livet till ryggrad. Med ett par språng är herr Anders uppe hos stolts Ellen och lyfter henne i sin famn. Som giriga ormar slingra hennes svarta lockar om hans kinder och panna.

Då hörs en gäll vissling och ett gnisslande, som när skarpa tänder mala mot varandra. Skadeglada nalkas trollen för att hämta fru Anna. De flyga genom lyckta dörrar, de klampa och stampa, så att det ekar i stensalar och valv. Men så listiga äro de, att de först göra sig
34
osynliga och ogripbara. Som flämtande, förpestande andedräkt är deras tunga flåsande.

Ett skärande, förtvivlat ångestrop ljuder genom borgen, skallar hest utöver vallgrav och vindbrygga. Ekeporten tycks prässas sönder, så knakar den, och det är, som ryckes en hand i kramp bort från låsvredets smidda hammare.

Om en stund är freden återställd, men gästabudsglädjen är störd. Bruden går till vila. Hon förmenar sig ha rätt att drömma ljuvligt, men ack, den dröm hon får, är värre än vaken strid mot det fördolda, ty ser hon runt sitt läger små barnkistor, och i drömmen vet hon, att det är hennes späda barn, som döden lagt där. Hon snyftar i sömnen, så att fruar och tärnor ömka sig och förundras, men det är dem omöjligt att väcka henne, så hårt sover hon.

Först när det är tid att kläda sig och draga till kyrkan, vaknar stolts Ellen. Sin dröm förtror hon till ingen, men hon hugsar den titt i längtan och ve, ty aldrig får hon bära ett barn under hjärtat, aldrig får hon lyss till modersnamn. --

När den gamle väpnaren, som gått med lur och hillebard runt borgen under nattens timmar på morgonen stannar utanför slottsporten, blir hans koppärriga ansikte vitt, den stora låshammaren, som i går var utan vank, är
35
sammanklämd och visar märken efter fingrar, vilka måst slitas ifrån den, små fingrar, som den bittraste vånda gjort starkare än järnet, arma, små fingrar, vilka sugit sig fast som snäckan vid klippan. Den gamle tänker stillsamt, att järnet lättare mjuknar än hårda sinnen. Så suckar han över allt det onda i världen, men ler fort på nytt, ty graven är honom närmare än livet.

Herr Anders förmärker också att låsvredet förändrat form. Han ser det först på tredje dagen efter bröllopet. Omtumlad av älskog och dryckenskap har han raglat omkring bland beskänkta gäster, men vid den sällsamma synen, blir hans hjärna klar. Och han stirrar i namnlös fasa på märkena efter fem i järnet inborrade fingrar.

Långsamt stryker han sig över ögonen. Hellre ville jag vara blind, tänker han skyggt, än skåda detta. Gud vare oss nådig! Visst är att trollen äro nära.

Ånyo stryker han sig över ögonen.

»Jag ser törhända i blindo», mumlar han, och till sin unga husfru mäler han ej ett ord om detta, men det är något, som skiljer dem åt, och Ellen lägger sig ej villigt i hans famn. Hon retar och plågar honom, eggar hans fåfänga, vill ha honom djärv och grym, men också säker på målet.
36

Herr Anders minns falken, hon tämde, och han tycker, att hans ögon äro i fara för hennes klösande, vassa naglar.

En morgon, då han som vanligt stått och stirrat länge på portens olycksaliga låshammare och beslutat att bräcka den dädan, faller dunkel över hans blick, som miste dagens sol sitt sken. Hur hans hand stryker över ögonen, blir synen matt. Han tycker, att hans ögonglober äro två slocknande ljus; snart för alltid förbrunna.

Det är gille på borgen, och inom kort skall jakten gå över fälten. Han hör sina vänners raska steg i förstugan, hör också de gnäggande hästarna, som ledas in på borggården, hör hundarnas ivriga skall, men står som lödd till portstenen. Han är blind. Det är ingen mardröm, men törhända ett trollskott. Blind! Blind! -- Den starke mannen skälver som ett övergivet barn, ty vet han nu varken väg eller led.

Hans huvud stödes mot det kyliga eket. Porten är hans fattiga tröst till dess någon kommer.

Han kunde ropa, men tårarna svälla i strupen, och icke må en rikets höge herre snyftande tigga om en hjälpande hand.

Där han står, spränga tankarna genom hans huvud som fiender han ej kunnat övermanna. De håna honom för hans rädsla för trollen. Och
37
de ropa, att nu är han vorden ensammare än den dag han miste fru Anna. Han hade känt hennes närvaro, men stött själva minnet av henne undan som man kastar bakom sig en tömd pokal. Hädanefter skulle han få sitta till bords med saknaden och den skulle lära honom trofasthet mot den kärlek, vilken räckte bortom tid och rum, vilken levde, ej för vinnings eller makts skull, utan därför att den älskade evigt.

*

[1] Var barnet dött, räcktes vid kyrktagningen ett släckt ljus till modern.

[2] I detta som i det följande århundradet var själva vigselakten blott ett led i det långvariga bröllopsfirandet.


The above contents can be inspected in scanned images: 5, 7, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37

Project Runeberg, Wed Sep 5 02:44:30 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/aktamaka/01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free