Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avdankade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men så hjärtans glad som hans far i sina unga år – en
riktig flickjägare! – har aldrig Karl varit. Han
kan visst aldrig förgäta regeringstömmarna, är parat
att flux strama till dem, om han förmärker den minsta
smula uppstudsighet.
Hennes herres amabilitet begriper Karl ingenting
av. För kungen är tillvaron grovt bröd och en hård
bädd samt ett vimmel av hästar och hundar som det
enda pardonabla tidsfördrivet. Tyglar och piska över
både folk och fä.
Leendet tynar bort. Solen sjunker. Sjön blir så blek
efter den sista glödande solkyssen och strändernas
lövdungar mörkna mot natt. Då står det omutligt
tydligt för kungens faster, att hennes dag så väl som
naturens var oåterkalleligt förbi. Hon hade brukat den
till att leka sommar istället för att tala svidande
kärvt allvar. Herre Gud, det var så sällan himlen
var blå och solen lyste för henne numera. Hon hade
varit feg. Gewiss! Feg! Intet hade hon vunnit utöver
en stunds vänlighet, vilken känts så värmande och
levande, att hon pliktförglömsk smugit sig in i den.
»Jag är en veritabel stackare», mumlar hon, »ein armes
Ding!» Den till synes så morska furstinnan sänker skamsen
det momentala huvudet. Blytungt falla dubbelhakorna mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
