| 71 |
| 73 |
Hennes furstliga nåde, pfalz-grevinnan Maria Euphrosyne, den högvälborne greve Magnus Gabriel De la Gardies åldrande gemål sitter en arla morgonstund i räkenskapskammaren i palatset Makalös. Detta palats, som för några decennier sedan rest sig i bländande, överdådig prakt, ståtligare än alla andra byggnader i Stockholm, hade nu endast ett fåtal brukbara gemak.
Om den gamla vasaborgen med sitt torn Tre kronor blickar ut över strömmen och »fröken Kerstins lustgård», måste dess inre skälva av vemod över detta vackra dotterslotts sorgliga öde.
Det kan med vis erfarenhet också tänka, att högmod går före fall. Om någon prövat sanningen av de orden, är det för visso vasarnas högkvarter.
Makalös tillhör inte längre det höggrevliga herrskapet. Kronan och övriga kreditorer ha lagt embargo på all De la Gardies egendom, men det hjälper icke stort. Misslynta knorrningar
| 74 |
Det mesta, så väl av löst som fast, har redan utbjudits på auktion, stått på banktavlan som intimation eller bryskt utkrävts, emedan herren över allt Sverige, elvte Karl, åstundat sin nådiga fasters och hennes makes dyrbara ägodelar för det honom än dyrbarare riket.
Nu befinner sig den ömkligen kuschade och avdankade lyckoriddaren, den forne riksfälttygmästaren såvälsom en gång den främste i kungens förmyndareregering, Magnus Gabriel, av hans majestäts besynnerligen stora nåd på Vängarn, ett av grevens forna gods. Av samma kungliga nåd har De la Gardies furstinna fått nyttjanderätten till några kamrar i Makalös. För icke längesedan hade hon, överhöljd av sammet, siden och ädla smycken bjudit högättade gäster välkomna till palatsets festvåning, där otaliga, obetalda vaxljus skimrade med stilla, leende glans i de facettyngda kristallkronorna. I den väldiga riddarsaleri hade drottning Kerstin trått dansen, och Pimentellis svarta ögon hade lystet blixtrat vid åsynen av Magnus Gabriels fagra systrar. Fest, beständigt fest, så hade hon
| 75 |
Lugubert hade det varit för henne och än mer för hennes hjärtans herre de år, då drottning Kerstin omilt och hårdnackat stötte honom ifrån sig. Ingen av hans familj skulle få visa sig för hennes ögon. En sådan etterblåsa! Nå, nå, hon hade bekommit sitt straff på ändalykten, och Karl Gustav visste, Gudi tackat, vad en så illustre person som! Magnus Gabriel var värd.
Ingen kunde ana, att hans son, just hans son skulle bete sig så brutalt mot närskylda, mot dem, som allenast haft hans hälsa och övriga bästa för ögonen! Låt vara, att det var gagneligt med reduktion och räfst i många pösande ätter, men Karl skulle ha skonat sin ädle uppfostrare och sin åldriga faster.
Furstinnans vistelse i Stockholm är lika nödtvungen som obehaglig. Till tröst och lisa, skrivbiträde och rådgivare har hon tagit med sig den redbare Jonas Lorin, vilken trofast tjänat hennes make genom åren. Ingen vacker karl, ingen ögonfägnad, Gud bättre, men fast skinnet var grovt och fysionomien slätt tillyxad, var han ovärderlig, särskilt nu i den slemma utförsbacken.
Lorins kläder se jämmerligen slitna ut, men
| 76 |
Ur hus i hus har han sprungit med det kostbara brädspelet, men ingen hade råd eller lust att köpa tocket. Men harcelera styggt, det passar, det! »Jag tror kungen gjort herr greven till spräng-Jan», säger man. Eller: »Sir man på, en annan får flytta herr grevens brickor! Men aj, aj, aj för de tärningarna. De ha väl slagit sitt sista lyckokast.»
Hit och dit springer Lorin, snäses, skrattas åt, prutas med och tåler allt för sitt grevliga herrskaps skull. Händer det så vid något enstaka tillfälle, att han får ett passabelt anbud på en silverpjäs eller annan dyrbarhet, skiner hans gråa ansikte av den renaste fröjd.
Men när för grevens stora, excellenta glober, vilka en gång admirerats av själva »Nordens Pallas» bjöds en spottstyver, då suckade Lorin beklagande över människors ringa åstundan efter
| 77 |
Han är icke alltid ute i avyttringsaffärer, den förträfflige Lorin. Icke alltid få stockholmarna mätta sin glupska skrattlust med hans luggslitna åsyn.
Denna julimorgon till exempel har annat upptagit den gode trotjänaren. Han har trotsat den nästan outhärdliga värmen, så stark, att den flämtande tycks plåga sig själv med sina heta utdunstningar, där den vältrar fram på gatorna och trycker sig in mot husen. Själva den lilla vänliga Näckströmmen, som rinner förbi Makalös ut i sumptrakterna nedanför Ladugårdslandet, torkar ihop, oförmögen att läska sig med det halvruttna vattenflödet. Som sagt, Lorin har inte låtit rötmånaden avhålla sig från att vara i farten. Klockan fem på morgonen har han stått i herr excellensen Lindskölds förmak, där dock en hoper folk redan hunnit samlas med underdåniga suppliker, ty ingen har kungens öra så som den där smedssonen, vilken bevars är både en artig poeticus och en fin kavaljer.
För alla de gånger Lorin sett honom hos sin husbonde, krumbuktande för den allsmäktige rikskanslären. Nu, när lyckan vänt sig om för »Sveriges roder», som grev' Magnus då kallades, satte Lindschöld fräckt sin plumpa näsa i skyn.
| 78 |
Lorin hade länge fått bida sin tur, vilken, när han äntligen släpptes in, måste kallas otur, ty hans excellens var i högsta måtto ohörsam och -- otacksam. Att Lorin ej djärvts säga den sanningen, grämde honom. Otacksam, som endast en uppkomling är det, tänkte Lorin högdraget.
Icke alltför ordagrant har stackars oförskylt hundsade Lorin inberättat sitt nederlag för hennes furstliga nåde, men där de nu sitta på ömse sidor om det stora bordet, nästan till hela sin yta överhöljt av papper, märks det granneligen på grevinnans uppsyn, att den misslyckade beskickningen gått henne djupt till sinnes.
Maria Euphrosynes något breda ansikte med den höga platta pannan och den långsträckta, spetsiga näsan samt den dominerande munnen med den pfalziska underläppen som en pösande fotdyna för starka, gula tänder, är echaufferat och uttrycker ängslan.
Som alltid numera trakasseras hon av penningförlägenhet och vid hennes fötter, nej, rent av helt fräckt stående upprätt knotande kreditorer, som ej låta sig vinkas bort av en onådig handrörelse.
Det gör henne så bitterligen ont om Magnus Gabriel, hennes konungsligt ståtlige och vackre make. Drottning Kerstin hade en gång trolovat
| 79 |
Och nu! -- Vad vederfares icke nu gemålen och henne själv, vasaättlingen? Ett upprörande elände på gamla dagar!
Hon pustar tungt och flyttar sig oroligt i den knakande karmstolen. Det är något, som oavbrutet arbetar i hennes tankar, något, som måste göras, innan hon återvänder till Vängarn och sin käre herre. Hon skall icke skjuta upp det längre, varken till i övermorgon eller till i morgon eller en annan dag utan just i dag skall hon gå till Golgata, vilket vill säga detsamma som att hon skall låta segla sig till Drottningholm och pröva att komma till tals med unge kungen, hennes kärälsklige broders son. Vinden är ypperlig. Om hon beger sig av vid niotiden, kan hon vara framme vid pass elva och hinna åter till Stockholm mot aftonen.
Än har ej uret på Jakobs kyrka slagit sju. Tiden medger, att hon går igenom ett par
| 80 |
»Betalda, Lorin?»
»Nej, eders furstliga nåde.»
»Låt oss då lägga undan dem. Gott gebe bald Mittel es zu bezahlen.»
»Ack ja», suckar Lorin, »om så skedde. Men det ser mörkt ut». Och han mumlar sin beständiga bekymmersrefräng: »In Summa es ist fatal».
Grevinnan putar otåligt ut med underläppen och frågar:
»Nå, hur gick det med pokalen? Den är dock en praktpjäs!»
Modstulet svarar Lorin:
»Kommissionär Herzog bjöd 900 daler för den. Juden Israel, den skabbige lorten ville ge 1,400 riksdaler, men då fick mäklare Cornelisson så svåra anfäktelser, att han flux lovade 1,600 ...»
»Eh bien, då tar vi naturligtvis det.»
»Jaa, men -- -- -- hans majestät lärer dessvärre vara betänkt på att inlösa pokalen för kronans räkning.»
»Inlösa!»
Bitterheten jäser som surt öl inom grevinnan-furstinnan. Hon vet vad det vill säga, när
| 81 |
brorsonen behagar inlösa. Han tar i mät, det är ackurat vad han gör.
Lorins undersåtligt vördsamma stämma ljuder ånyo, denna gång med en viss klang:
»Men eders furstliga nådes arvstycke, det makalösa guldstopet, har jag lyckats belåna och efter bästa förmåga använt de penningar det inbragte, som det blivit mig befallt. 900 daler flydde procentaren mig. Det räckte att betäcka Roquettes fordran från i förfjol.»
Guldstopet hade Maria Euphrosyne fått efter sin morfar, kung Karl IX, som druckit ur det på sin kröning. Hon grämer sig vid föreställningen om, hur ockrarehänder plumpt tumma på dess utsirningar. Men å andra sidan ... Roquetten hade begynt bli oförskämd och svansade inte längre så underdånigt som han plägat göra för svärmor Ebba -- Ebba Brahe --, vilken opåtalt kunde hålla likviden inne både sju och åtta år. Nu för tiden hade det gemena folket fått mål i mun och skinn på näsan. Det var reduktionens, den sakramenskade reduktionens fel alltihop!
Medan fru grevinnan försjunkit i méchanta penséer, har Lorin icke suttit sysslolös. Med bläckiga, belåtet sprättande fingrar har han i en tjock bok skrivit in de anspråkslösa tal, vilka beteckna betalda skulder. Droppar i det
| 82 |
400 citroner: 24 daler. Bet.
50 äpplen de Sina: 18:26. Bet.
100 stycken ostron: 12 daler. Bet.
1/3 tunna färska valnötter. Bet.
Den ena posten efter den andra av likviderade »förnödenheter» skrives upp, rad efter rad. Men plötsligt utbrister den gamle trotjänaren helt förtretad:
»Ja, men si det var då riktiga syndapengar!»
»Vad säger han, Lorin?»
»Bitte tausend Mal Entschuldigung, eders furstliga nåde, men jag förargar mig över de 16 tolfter bräder à 6 daler och 96, som herr greven anskaffade för att laga den sönderfallna väggen åt Näckströmmen med. När mitt nådiga herrskap ej bliver vid palatset, kunde väggen gärna fått störta samman till Null und Nichts. Det grämer mig förbålt, att vi -- det vill säga jag menar husbond -- betalt de bräderna.»
»Ja», svarar Maria Euphrosyne och ler med ens, i det hon slår Lorin på axeln: »In Summe es ist fatal, Alte!» Efter en kort paus tillägger hon nästan barskt: »Jag ärnar mig flux till Drottningholm, Lorin. Det här går kapitalt åt fanders. Min käre, älskade herre skall fällan
| 83 |
»Eders furstliga nåde var ju förnyligen på Drottningholm, den fjortonde hujus ...
»Det är riktigt, men då var min brorson vid böst humör, och jag måste strax vända. Ingen av drottningarna var tillstädes. Nu skall jag på nytt pröva min lycka. Han får prompt säga till om kareten. Båten ligger väl till reds sedan sist?»
»Ja, båten fallerar det ingenting, ers furstliga nåde. Men kareten ... det vill säga -- egentligen hästarna och förridaren -- det -- det -- -- --»
»Ja, ja», utbrister Maria Euphrosyne, »hästarna äro sålda, och karlen är förlupen, det är sant. Vi får låna greve Oxenstiernas kaross. Sir han, Lorin, jag aktar göra mig ärende med att betacka hans majestät för salvationen av Vängarn och så skall jag förära honom den gudfruktiga och lärda Spegels Guds verk och Hwila med gyllenläderspärmar. Jag lägger inuti den en skön psalm, som herr greven sammansatt. Här är den. Han må gärna uppbygga sig med den, Alte.»
Lorin bugar så underdånigt, att den testiga peruken nästan snuddar vid golvet. Och med av vördnad skälvande händer tar han emot det
| 84 |
Också Maria Euphrosyne överväldigas av rörelse, och hennes massiva huvud sjunker, inbäddat i isterhakorna, ned mot bröstet. Inom sig upprepar hon psalmen, som hon lärt par coeur i denna expressions bokstavliga betydelse. Med de knäppta händerna stödda mot bordskivan och blicken förgråten irrande kring det skövlade rummet, en naken och slät kammare efter kongl, kommissionens brutala framfart, jämrar hennes hågkomst fram orden. Likt stritt, kallt höstregn risslar deras vemodiga innehåll igenom henne.
»Jag kommer av ett brusand' hav
På rätta glädjestranden;
Min kropp, han lägges ned i grav,
Men Gud upptager Anden.
Ur mörker kommer jag till ljus,
från armod till Guds rika hus,
Från oro till god vila [1].
»Ja, ja, Lorin, fuller må vi gråta, änskönt tårar är en bedräglig lisa», säger furstinnan slutligen. »Ställ nu raskt om vagnen. Tiden lider. Jag tar ingen med mig. Båtkarlarna får
| 85 |
Lorin drar en lättnadens suck, ty det är honom okärt att blottställa sina paltor -- det nådiga herrskapet till skam --, och han vet, att hennes furstliga nådes kammarpiga tänker sammaledes. Gott att slippa vara med och visa fattigdomens trasiga, nedkippade skor och annan bristfällighet.
Över vida, blånande fjärdar, genom smala, täckt lövskogsbrämade sund, in i lustigt glittrande, solblanka vikar, utmed leende, sommarfagra stränder går den snabba färden över villiga mälarevågor.
Förvånande snart skönjes det magnifika Drottningholm mot skrovliga, grå klippor och frisk ungskog. Lovöns pärla är det visst och sant.
Furstinnan Maria Euphrosyne, som sitter eldgaffelsrak på den med rött kläde dragna toften, låter minnena glida förbi. Redan som liten flicka hade hon varit här, på den tiden, då fru moder skulle fostra fröken Kerstin och med tre små döttrar vistades vid hovet. Å, vad det skrikits och skrattats och väsnats på galèren, som från det ensliga, fattiga Stegeborg förde furstinnorna till slottsgemaken. Den gången
| 86 |
Marichen, som hon då alltid kallats, var sin höga fru morsysters förklarade favorit, och hur det var, hände det sig vid ett besök, att hon fick löfte om Drottningholm, så snart hon trätt i brudstol.
Dock hade hon ej erhållit donationsbrevet, förrän hon i fyra år varit Magnus Gabriels hustru. Genast hade de börjat rödja och planera samt bygga om den så kallade »gamble borgen», men den härjades av en eldsvåda samma år som de själva härjades av reduktionskollegiets mordbrand.
Hon spritter förskräckt till, och det är som eldgaffeln knäckes. Gud frälse och bevare henne. Hon måtte väl ej tänkt högt? Nej, åh nej, det har ingen fara. Hon har blivit mäkta försiktig. Och hon fortsätter att låta skytteln löpa genom minnesväven. Kronan hade helt
| 87 |
Men hon hade beständigt saknat sitt Drottningholm. Av naturen var det utrustat med en sällsynt fägring, de sista åren har också gjort det till ett konstens mästerverk, tack vare de illustra byggherrarna Tessin och hela hopen av tyska murare, snickare och målare, som göra all sin flit där.
Hennes barndoms kära skog har fått draga sig tillbaka fot för fot och lämna plats för palissader, planterade terrasser, pompösa arkader, dammar och rikligt utsmyckade fontäner. Det artar sig mest lika imponerande som hennes hjärtas allra käraste herres anläggningar på Magnusberg. Åh, hon glömmer sig, Karlberg skulle det ju heta nu, sedan hans majestät fördrivit dem därifrån för att själv bebo det.
Den kavate Lindsköld hade vräkt ut Magnus Gabriels lärde hovpredikant, herr Samuel, som skulle han varit ett livlöst ting, ty vägrade den
| 88 |
Åh, så mycket ont, så mycket ont, som övergått rikets främste! Hur hade ej kongl, majestäts drängar med den fräcke Gyldenstolpe i spetsen, hånlett, när de pekat på den latinska sentensen över portalen: Virtus dum patitur vincit. Med ett försmädligt grin hade de uppmanat Samuel att bege sig till sin mäktige husbonde och anbefalla honom praktisera den kunskapen, att dygden segrar genom lidandet.
Furstinnans kinder kännas torra av harmens hetta. Solen bränner, hjärtat ävenså. Hon måste bemöda sig om att svalka sitt inre, innan hon går i land. Båten glider just nu varsamt fram mellan de bägge molerna och fastgöres vid bryggan. Uppför den breda trappan, endast fyra steg, skrider hennes furstliga nåde, och hon lyfter den veckrika kjorteln för att skydda den mot dammet.
Runt omkring henne är arbetet i full gång. Det gräves, hugges, planeras, stensattes. Det röda slottet står som en kraftig flamma mot den starkblå luften. En hög byggnadställning reser sitt oformliga skelett mot en av flyglarna.
Furstinnan har redan sport en förbiilande lakej, om hans majestät befinner sig på slottet hos änkedrottningen. Och hon har fått det
| 89 |
Maria Euphrosyne låter anmäla sig hos svägerskan. Hon går genom de s. k. »altanerna», de förbindande övertäckta gångarna inne i byggnadskomplexet och kommer slutligen alldeles uttröttad och andfådd till audienssalen utanför hennes majestäts alkov.
Vad hon längtat efter att i fred få sjunka ned på en stol några ögonblick, innan dagens kampanj begynner. Men här står allt huller om buller, ty den skicklige Cornelius van der Meulen och hans hantlangare ornera med all flit fönstersmygarna.
Furstinnan stannar tveksamt mitt på golvet, förödmjukad trots de djupa bugningar, som hälsa henne. Hon minnes strax, nu sedan omständigheterna flängt revor i hennes förnäma överlägsenhet, att Magnus Gabriel är skyldig van Meulen en större penningsumma. Hon har en obehaglig förnimmelse av att den trinde, klipske holländaren med de pepparbruna ögonen och den sneda näsan, ser rakt igenom henne och tummar på den dolda, skamset ihopkrupna ångesten.
Kommer då aldrig lakejen tillbaka? Den drummeln!
| 90 |
Jo nu! -- Nej, det är Ehrenstrahl. Det syns på hela karlen, att han på stunden bekommit ampla eloger för sitt stora skilderi, vilket framställer hela den kungliga familjen. Tavlan är ju nyss fullbordad och lärer vara värd admiration. Om också hon skulle gratulera? Å nej, hans hälsning är inte underdånig nog. För all del, hans bud har fått springa förgäves efter de usla dalrar han alltfort djärves kräva hennes herre på. Än se'n? Har han platt förgätit alla de välgärningar De la Gardie slösat på honom, alla de beställningar herr greven förskaffat honom? Han skyndar förbi. -- Uppkomling! --
Men lakejen, lurken!
Dörren, den välsignade dörren, öppnas ånyo.
Det är Nicolaes Millich, nederländaren. Han hade ganska förtjänstfullt utfört dekorationsarbetet på Höjentorp. Nå, nå, inte så impertinent i minen, min gunstig herre! Hedern -- utmärkelsen är också ett honorar!
Knapphändigt böjer hon huvudet till tecken, att hon sett Millich's hälsning. Men trots allt mod hon söker intala sig, skälver hon i hela kroppen och känner sig i sitt förnekade, men sannaste inre som om hon stode vid skampålen, bespottad av packet för de lumpna daler, det har att fordra.
Sannerligen -- det är över hövan oförsynt av
| 91 |
Äntligen!
Hon införes i Hedvig Eleonoras alkov, ett glatt rum, där den röda sidentapetens blomsterrankor sno sig i vida festoner. Riksänkedrottningen är icke därinne. Maria Euphrosyne får emellertid sätta sig och blir en smula förargat uppiggad vid åsynen av alla de hundar och papegojor, vilka in Lebensgrösse och infattade i förgyllda ramar hänga runt väggarna. De flesta av dessa feta mopsar och illskrikande papegojor liar hon sett i deras livstid, gåterade och självsvåldiga.
Nej, hon gitter inte irritera sig längre på de leda hundrackorna. Trött sluter hon ögonen. Å, vad hon är trött! Hennes tankar sjunka ihop som falnade glöder. Hon orkar inte ens ängslas. Boken ligger i hennes knä, lamt fasthållen av de stora, kraftiga händerna. Och på något oförklarligt sätt, som framkallat av fingrarnas lätta tryck mot pärmen, stiga i vaggande rytm upp mot henes ödesgnagda hjärta de lenande orden: »Jag kommer från ett brusand' hav» -- »Jag kommer från ett brusand' hav ...»
| 92 |
»Du käre», tänker De la Gardies maka tacksamt, »du är hos mig!» -- Och åter glimmar det rött hopp i det nyss sorgmodiga sinnet. Hon säger sig, att hon vill vara tålig och uthållig. -- För din skull, hjärtans man, är all min handel och vandel!
Det smäller i dörrar, rasslar av siden, slår av klackar, pratas högt på bruten tysksvenska. Riksänkedrottningen!
Som om ett stort, kärnfriskt vinteräpple hastigt kom inrullande, ter hon sig. Nådig är hon dock ingalunda, tvärtom. Hon är knarrigheten personifierad och utan att välkomna svägerskan utbrister hon genast i ett ordrikt beskärmande över alla obehag hon är utsatt för, och beklagar importuniteten av folks besök just när huset är fullt av hantverkare.
Efter denna svada rullar den frodiga kungligheten ut igen, och det tövar, innan hon återvänder.
Det går visst illa, oroar pfalz-grevinnan sig. Hur skall hon kunna invänta kungen? Och hon, som har så mycket att i all vänskap och förtrolighet säga honom! Det vore allt för bedrövligt att nödgas draga härifrån med oförrättat ärende för att ånyo i dagar och veckor bida ett tillfälle att träffa envåldshärskaren, hela tiden bävande som nu för hans humör,
| 93 |
Hård som sten och svart som järn kan han vara. Hans hand kan dängas i bordet med en släggas kraft, och hans käpp och ord rappa på lika tappert, när han blir uppretad.
Men han kan vara god som guld! Hon känner väl honom. Otaliga gånger har han ridit ranka på hennes knä och hon har berättat för honom om hans fars barndom och pojkstreck. Hon har skämtat med honom över hans blyghet och tafatthet, och han har tålt det. Ack, de ha haft många glada stunder tillsammans. Och i dag hade hon hoppats, att han skulle vara mild i hågen för den lille käcke tronarvingens skull. Likvisst är det dåliga tecken, att hans fru mor skall vara vid ett så horribelt elakt lynne.
Nu rullar vinteräpplet in igen. Och -- nu -- -- -- kungen! Raskt marscherar han fram mot fastern, ser helt ljus ut i ögonen och tar med vänlig attention emot hennes lyckönskningar till den vackre, hurtige prinsen, som hon nyligen sett.
Karl kysser hennes hand och betraktar henne med en blå och fägnesam blick. Hennes hjärtliga ord behaga honom. Jakten vid Kungsör
| 94 |
Pfalz-grevinnan märker belåtet, brorsonens angenäma sinnesförfattning och andas lättare. Det artar sig, tänker hon, och hastigt faller allt det konstlat ödmjuka av henne. Hon besinnar sig på, att hon är denne unge mans köttsliga faster och att hennes make hyfsat till honom under pojkåren, fastän det, Gud bättre't, ej givit stort resultat.
Med hela sin furstliga air presenterar Maria Euphrosyne sin nevö den tunga boken, vars läderpärm har många sinnrika, i guld prässade emblem. Hon tackar värdigt för salvationen av Vängarn och ber honom mottaga den gudliga lektyren som en gärd av huld åminnelse från den, som varit honom i faders ställe.
»Mycket vänligt», mumlar kungen brydd, och fastern får en plötslig lust att klappa honom på håret och hålla av honom, som när han var en liten bortskämd pys. Din stackare, vad du alltfort är tölpig, säga hennes tankar beklagande.
Karl slår upp boken, bläddrar hit och dit och finner papperet med De la Gardies psalm. Långsamt läser han den och begrundar dess ordalydelse. All åkallan av den Högste och all förtröstan på Försynen tilltalar Sveriges
| 95 |
Omsorgsfullt lägges papperet tillbaka in mellan bokbladen, medan hans magra ansikte återtar den fläkt av friskhet, som den hurtiga jakten efterlämnat. Hans forne förmyndares -- törhända också väns -- klagliga lägenhet är självförvållad. Justitian måste ha sin gång, men Karl vet med sig, att han icke farit omildare
| 96 |
Därom dock intet till faster Marie, ty fägnar det honom att se henne. Hon är ett agreabelt fruntimmer, som förträffligt förstår sig på både hästar och hundar.
Han vill, att hon skall stanna till middagen. En dylik invitation skulle förnöja henne. Försiktigt sneglar han bort mot fru moder, vars klotansikte uttänjts till en sur oval. Men tack vare jakten och sunda vätskor glittrar det tjuvpojkskäckt till i majestätets ögonvrår.
Mutter muss doch gehorsam sein! Han är regenten! Och han trugar först höviskt, sedan enkelt och hjärtligt faster Marie att stanna.
Här är mycket att beskåda både inom- och utomhus. Hon måste se den väldiga matsalens superba Disatapet, och hon skall lustvandra i den övermåttan fägnesamma trädgården, där utländska plantor villigt slagit rot och glatt ögat med de däjligaste blomster hela sommaren lång.
Under middagen begagnar pfalz-grevinnan tillfället att nämna det hennes dotter Hedvig snart skall träda i brudstol. Det är unge Oxenstierna, som skall bli hennes käre herre och man.
»På det bröllopet vill jag dansa», säger Karl glättigt. »Oxenstierna är en bra karl. Och kusin Hedda är ju min leksyster.»
| 97 |
Riksänkedrottningen sörplar soppa, smackar och tiger för det mesta, men det är en stickande, missbelåten, retlig och förargligt sörplande tystnad, som deltar i varje detalj och om möjligt solkar ned den.
När Karl tafatt spörjer efter sin herr farbroders divertissement, fnyser hon så föraktligt, att Marie Euphrosyne blir blodröd ända upp i tinningarna, men hon behärskar sig och bemäler värdigt:
»Min käre herre äger intet divertissement längre» Den, som misst allt, förmår ej distrahera sinnet, endast förbida -- god vila.»
Karl förmenar dock, att Vängarn är en lustig ort, och han tillägger, att Höjentorp också har ett täckt behag.
Maria Euphrosyne svarar undvikande. Där hon nu sitter bekvämt placerad vid det kungliga bordet, och lakejerna höviskt bjuda henne av de starkt kryddade, på tyskt manér tillagade rätterna, finner hon tillvaron fast dräglig och undrar, om ej hennes käre herre och gårdvaren Lorin se för svart på allting. Herre Gud, Vängarn och Höjentorp, det är dock två gårdar, en mängd kamrar och gemak. Visserligen ha de intet att fylla rummen med, varken bohag eller muntra gäster, och fatburen kunde gärna stå på vid gavel, ty den tjuv, som hoppades på
| 98 |
Hon blir skämtsam och språkar minnesgott om forna tider. Även efter måltiden sällskapar kungen henne och visar med barnslig förtjusning de stora bronsstatyerna, som hans salig far hemförde från Wallensteins palats i Prag, och vilka helt nyligen uppställts på Drottningholm. Han berättar också, var fru moder aktar förlägga Herkulesfontänen eller törhända det blir en jättestor damm.
»Här är utsökt», nickar faster Marie, »kungligt och imponerande. Men jag rår inte för, att jag saknar skogen, min ungdoms gröna skog, där jag sprang så sorglöst lycklig.»
Kungen låtsas ej höra det melankoliska tonfallet. Han trivs med faster, när hon är fryntlig, eljest icke. Och pfalz-grevinnan, som lekt
| 99 |
När grevinnan De la Gardie bryter upp, betackandes brorsonen för en angenäm dag, är ban lika förnöjd som hon och följer henne chevalereskt till bryggan, är henne till och med behjälplig att stiga i båten.
Sedan står han kvar och vinkar ett par gånger med en mager, rödfnasig hand, och han har skjutit upp hatten från pannan, visslar svagt och tänker på intet, ty han begynner bli trött och skall tidigt i säng. Klockan åtta i morgon bittida skall han sitta vid räknebordet i kammarkollegiet, och ritten till Stockholm tar en timme. --
Det är en underbart vacker kväll med blå luft, varöver rosenröda skyar strö sitt skimmer. Träden spegla vällustigt sina mogna, yppiga former i det blanka vattnet, och båten glider fram med jämna årtag, då seglen måst tagas ned. Kvällens sömniga fred har också gripit vinden.
Pfalz-grevinnan har svept kappan om sig och sitter, småleende åt dagens ytliga hågkomster, alldeles som om hon vände åter från ett samkväm. Hon har haft det riktigt gott. Karl är ibland så lik hennes käre bror -- ett drag vid näsan och rörelserna med händerna,
| 100 |
Hennes herres amabilitet begriper Karl ingenting av. För kungen är tillvaron grovt bröd och en hård bädd samt ett vimmel av hästar och hundar som det enda pardonabla tidsfördrivet. Tyglar och piska över både folk och fä.
Leendet tynar bort. Solen sjunker. Sjön blir så blek efter den sista glödande solkyssen och strändernas lövdungar mörkna mot natt. Då står det omutligt tydligt för kungens faster, att hennes dag så väl som naturens var oåterkalleligt förbi. Hon hade brukat den till att leka sommar istället för att tala svidande kärvt allvar. Herre Gud, det var så sällan himlen var blå och solen lyste för henne numera. Hon hade varit feg. Gewiss! Feg! Intet hade hon vunnit utöver en stunds vänlighet, vilken känts så värmande och levande, att hon pliktförglömsk smugit sig in i den.
»Jag är en veritabel stackare», mumlar hon, »ein armes Ding!» Den till synes så morska furstinnan sänker skamsen det momentala huvudet. Blytungt falla dubbelhakorna mot
| 101 |
Usch, vad det drar kallt. Hon kryper ihop och känner, att aftonluften börjar bli rå. Nu erinrar hon sig också, hur hon stått skälvande av förödmjukelse i audienssalen.
Hon suckar pustande, stönande, ångestfullt.
Ingenting hade hon uträttat till gagn för Magnus Gabriel, allenast ömkligen låtit sig fångas av lille nevöns hjärtlighet.
»Donnerwetter», utbrister hon plötsligt bestraffande.
De raska roddarna vila en sekund förbluffade på årorna. Då vinkar hon befallande åt dem att taga fatt igen, och hon sluter munnen så hårt, att den utstående pfalziska underläppen snörpes ihop.
Lorin bidar henne vid landgångsbron i Stockholm. Vördnadsfullt hjälper han henne upp i
| 102 |
De två, härskarinnan, salig kungens käraste syster, och trotjänaren, träda in i den kammare, där de suttit på morgonen.
Stum, men häftigt flämtande av spänning och förväntan har Lorin stannat strax innanför dörren.
Pfalz-grevinnan har icke heller satt sig. Hon gäspar -- alltför överljutt, men gestalten på tröskeln förefaller oberörd.
Hon skrapar otåligt med en stol, harklar sig, trummar på bordet.
Trotjänaren förmenar, att detta månde vara den högtidliga inledningen. Då säger hon med ens vasst och snävt:
»Godnatt Lorin!»
Sakramenskade karl, varför ser han ut som om hon givit honom en örfil? Hon harklar sig igen och tillägger med överflödig grandezza:
»Hans majestät behagade själv ledsaga mig ner till bryggan och därifrån länge nådigt vinka efter båten.»
Lorins slokörade uppsyn förvandlas. Han
| 103 |
I detsamma slår klockan i Jakobs kyrktorn elva. Månskenet flödar blåvitt in i kammaren, och det tycks som om dess silverstrimmor dallrade till vid kläpparnas dån. Maria Euphrosyne står mitt i månglansen, men hon vrider på huvudet, så att ansiktet kommer i skugga.
Lorin, som ända från i morse följt tidens gång, räknar också nu mekaniskt slagen, dock tänker han uteslutande på kungens ynnestfulla fjät ned till båtbron, och på det, att han vinkat bevåget, för visso prospererande pro futuro.
Han spritter till, när Marie Euphrosyne kort och underligt hest mumlar.
»Hans majestät sporde efter herr grevens divertissement och hälsa. Han var särdeles huld och -- och ... Godnatt Lorin», utbrister hon skärande, som om hon med knuten hand måst slå igenom skört glas. Och den pompösa gestalten skrider mot sovrummets dörr, vilken hon famlande öppnar och sedan skyndsamt stänger efter sig.
| 104 |
Lorin är ensam med månskenet i den lilla hörnkammaren. Han har blivit grå i synen och skakar bekymrad på huvudet. Hur skulle han tyda hennes furstliga nådes besynnerliga uppträdande?
Var det -- var det icke heller denna gången det allra minsta vunnet med Drottningholmsbesöket. Gud bevare hans syndiga själ, men sannerligen trodde han inte, att hon for dit till kungligheten för släktskapens skull, för att känna sig furstlig och få konstaterat, att majestätet mindes sin faster, om han också ej unnade henne livets nödtorft.
Ack, ack, ack, tänker Lorin. Vad det nådiga herrskapet hänger fast vid de stora i världen bara för deras storhets skull. Hur skall detta sluta? -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Vid den stora paradsängen, vars guldfransade brokadhimmel och draperier kungliga kommissionen anammat, ligger den åldrade pfalz-grevinnan på värkande knän, och under strömmande tårar anklagar hon sig för att så slätt ha lämnat sin makes sak ur räkningen. Hade hon ej hela tiden haft böneorden på tungan, fastän de liksom smulats sönder. Ekot av Magnus Gabriels dödströtta psalm jämrar inom henne, och hon tänker förtvivlad på sin ädle herre som på en,
| 105 |
Han skall ingalunda döma henne strängt, det vet hon, men nöden och bekymren döma henne. Själv är Magnus henne lik i det, att han gripes av ögonblicket och aldrig kan motstå de kungligas godhet. Att bli välsedda i synen är ett livsbehov för dem båda. Då förgätas immer bakdantarna, men sedan -- sedan blygas de över sin undfallenhet, sitt hjärtas lättsinne, ty sjunka de djupare efter den flyktiga upphöjelsen.
Det bultar i tinningarna. Ögonlocken bränna. Skamfebern hettar sjukt i blodet, och hon trycker den kallsvettiga pannan mot det purpurröda sidentäckets pfalziska vapen utsytt i silke och guld.
Snyftningarna skaka hennes tunga kropp. Så bittert gråter man aldrig som över det sista hopp, vilket dött i ens inre.
[1] Psalm 421. Sv. psalmboken.
