- Project Runeberg -  Äkta makar. Historiska noveller /
I lust och nöd

(1925) [MARC] Author: Elisabeth Kuylenstierna-Wenster
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
183

I LUST OCH NÖD.

185

År 1797 var Sankt Petersburg livligare, brokigare och mera folkuppfyllt än det varit till och med under de sistförflutna vintrarna, ty den nye kejsaren skulle ödmjukt hyllas av Rysslands adel, prästerskap och ämbetsmän. Huvudgatorna vimlade dygnet om av trojkorna, de frustande trespannen, kareter på medar, små insektsnabba kappslädar samt av de väldiga karosserna, förspända med tolv, fjorton hästar.

På kvällarna liknade den isbundna Nevan ett jättebål av rök och flammor, så många facklor rörde sig där i olika riktningar, än fästa på fordonen, än burna av lakejer, som sprungo framför de förnäma herrskapernas vapenprydda lichatji, under det att flämtande hejdukar kavade efter i spåren. Oavbrutet tillställdes lysande baler, prunkande banketter, galaföreställningar på kejserliga operan, samt för de allra högst uppsatta fester i Vinterpalatset, där Rysslands lille far, dyster och misstänksam, dödade all glädje.

Lyxen, flärden, ett slags yrsel, som skulle
186
döva oron för det nya väldets despotism, gjorde den stora staden till en häxkittel, vari klokhet och arbetskraft kokades sönder.

Den mäktiga Katarinas gunstlingar voro nu betydelselösa skuggor med undantag av Besborodko, vilkens utrikespolitik kejsaren gillade. Eljest hade Paul sin krets, förbunden med honom genom hat till Katarinas minne. Och nu gällde det för en och var att stämma in i den nya hovtonen och att vinna kejsarens bevågenhet, då det ringaste brott mot hans tusentals förordningar utan misskund ledde till förvisning. Den livsälskande Semiramis', Rysslands kära matuschka, borde helst icke nämnas. Om sonens kallsinnighet vid hennes dödsläger berättades rysande, men i djupaste hemlighet.

På morgondagen skulle man icke grubbla. Vem visste, om man upplevde den. Ingen, eller åtminstone ett ringa fåtal, kände tillvaron trygg, men alla visade en solig tillfredsställelse och blevo ryskare än någonsin eftersom deras »lille far» icke tålde något utländskt, inte ens i form av böcker och musikalier.

De främlingar från andra länder, som nödgades uppehålla sig i Petersburg eller Moskva, bävade för att råka ådraga sig Pauls hänsynslösa vrede, dock kunde svenskar, danskar och preussare räkna på imperatorns sympatier. Vad
187
Sverige beträffar hade det till och med talats om en förbindelse mellan dess unge konung och kejsarens dotter, och det påstods, att baron Armfelt, den celebre gustavianen, i all tysthet bjudit till att arbeta för detta giftermål; nu hade dock denna plan gått om intet.

Vingarna voro också så klippta på den svenske ädlingen, att han ingenting förmådde varken för sig själv eller andra. Förmyndareregeringen i Sverige hade landsförvisat den en gång så allsmäktige kungagunstlingen på grund av hans revolutionsplaner. Han hade sedan flackat omkring och upplevat märkliga äventyr. I sitt fosterland var han fågelfri och hade dömts förlustig adelsskap, liv, ära och gods, men i Ryssland, dit han slutligen flytt med hustru och barn, fick han en fristad i den avlägsna staden Kaluga, där han nu långleddes, trots en del spelpartier och andra förlustelser på de omkringliggande godsen.

Kejsaren visade sig ganska nådig mot den landsflyktige baronen, ehuru han tyranniskt anvisat honom ett mycket begränsat område att färdas fritt omkring på, sträckande sig till Petersburg eller Moskva. Han hade likväl befallt, att all attention skulle visas svensken av Kalugas myndigheter, och Armfelts fiender menade, att han behandlades vida över förtjänst.
188
Skadeglädje väckte det dock att veta honom vara titulus Brandt rätt och slätt. Sitt eget namn fick han ej bära. Armfelt själv kände sig slagen i bojor, orättvist skymfad och förnedrad, han, den främste vid tredje Gustavs lysande hov. Som en ung gud hade han svärmat och njutit. Sorglöst älskat och brunnit. Allvaret hade nu blivit spöket i huset. Han ville inte tro på det, önskade helst med uddig satir skratta ut det, men förnam dess närhet som en ogripbar motståndare.

Hans hustru, den vackra, förnäma Hedvig De la Gardie, som han bedragit och försummat för andra kvinnor, men vilken lika trofast följde honom i nöd som hon gjort det i lust, sökte hålla hans mod uppe. Hon ägde de manligt storsinta och fasta karaktärsdrag som Gustav Mauritz Armfelt saknade. Hos henne fanns också den rediga, förutseende tankegången och den självuppoffrande viljestyrkan. Hon älskade icke med ordens glöd men med ett spänstigt sinnes kraft att för kärlekens skull bestå eldprov.

Outtröttligt arbetade hon på mannens upprättelse, och när Gustav IV Adolf blivit myndigförklarad och bestigit tronen, beslöt hon att resa till Sverige. Hon kände ju den unge monarken ända från hans spädaste år, och hennes man hade varit lille prinsens över all beskrivning älskade kavaljer. Säkert skulle monarken
189
upphäva förvisningsdomen och nådigt taga sig an sin fars förtrogne.

Endast en månad hade Gustav Adolf burit kungakronan, när grevinnan Armfelt lämnade Kaluga för att över Petersburg, där hon hoppades få träffa kejsaren, företaga den besvärliga färden till det avlägsna fäderneslandet, varifrån även hon, ehuru fullt oskyldig, utvisats, en order, som man dock nödgats återtaga. Augusta, den enda dottern skulle följa med sin mor. Hon behövde henne och ville dessutom, att den elvaåriga flickan skulle introduceras hos släktingar och gamla vänner i Sverige, övergivna och ekonomiskt beroende som de nu voro, måste hon -- om allt annat misslyckades -- sörja för att barnen togos om hand av inflytelserika personer.

Hur ofta Hedvig måste vara skild från Gustav Mauritz, led hon alltid lika fruktansvärt veckor i förväg vid tanken på avskedet, och hur många kvinnor han än tillbett i berusad älskog, hade det varit en lek för honom att säga dem farväl, jämfört med vad det kostade hans sinnesro att se hustrun bryta upp.

En decembermorgon hade hon och lilla Augusta stuvats in i släden. Med sin älskling, den ljuslockige Konstantin på armen, vinkade Armfelt länge åt de bortilande.

»Nu blir här öde och tomt», sade han till
190
trotjänarinnan Susanna, en släkting till kammartjänaren Mineur.

Susanna torkade ögonen med förklädessnibben.

»Vi får anbefalla oss i Guds mäktiga hand», sade hon stilla, »och så har ju baron den lille ängelen där att trösta sig med.»

Konstantin log, som om han förstått hur han uppskattades, och såg så stolt ut, att både fadern och sköterskan måste skratta. Susanna yttrade tillitsfullt: »Han blir en karlakarl en gång!»

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Färden till den ryska huvudstaden tog hårt på Hedvigs krafter. Hon väntade på våren ett barn, och havandeskapets första månader hade fyllts av trötthet och illamående. Men, också för den ofödda, sade hon sig, måste hon vara tapper. En kvinnas stridsfält är tillvaron själv, där hon kämpar mot ödet, till dess hon segrar eller stupar.

Framkommen till Petersburg underrättades Armfelts hustru om, att ishinder avstängde vägen för henne. Hon tvangs vänta och under tiden söka få audiens hos kejsaren.

Hela det brusande sällskapslivet, som fördes omkring henne, skulle hon draga sig undan.
191
Hennes juveler voro sålda eller pantsatta, hennes klänningar gammalmodiga. Hon hade ej råd att hålla sig med ekipage, eller att enligt sin rang taga emot den förnäma världen. Dessutom vågade hon -- »Brandts» hustru knappt förråda för utomstående vem hon var.

Om hon bara känt sig frisk, skulle denna prövande tid varit lättare att bära, och till och med den kroppsliga svagheten, kunde hon fördragit, om ett enda modigt, viljekraftigt brev från Gustav Mauritz uppmuntrat henne.

Men varje gång han skrev, kastade han till henne hela sin bekymmersbörda, sina motgångar, sin outhärdliga ledsnad och sitt dagliga misshumör, sin sjuklighet och sin beständigt stegrade livsleda.

Hon svarade käckt och med en hurtighet, vilken endast fanns på pennspetsen. Att också hon led, att ekonomiska svårigheter gnagde henne och att ständiga förödmjukelser mötte henne, förteg hon. Även Augusta korresponderade med sin söta pappa, men modern hade förmanat henne, att endast skriva om sådant, som kunde förströ och glädja honom.

»Du förstår, barn», sade grevinnan, »att man aldrig får betunga den, man håller av, med sina egna små motigheter.»

Månad hade lagts till månad utan att resan
192
kunde fortsättas, och flera gånger nödgades Hedvig byta bostad för att få billigare hyra. Just denna vinter var det alldeles särskilt dyrt i Petersburg, och hon kunde ligga vaken halva nätterna för att räkna ut möjligheter att spara ett eller annat, ty den långa, kostsamma resan till Sverige finge ej uppgivas.

Januari hade gått, februari likaså och det mesta av mars. Vintern var sträng och sollös, klimatet ohyggligt, veden orimligt högt i pris. Hedvig Armfelt undrade ibland, om livet var värt denna krampaktiga uppehållelsedrift.

Ju tyngre hennes kropp blev av sin levande börda, desto oftare försjönk Hedvig Armfelt i stumma spörsmål inför de småting, som trist ensamhet fördjupar och förstorar, till dess de bli skrämmande gåtor.

I sådana stunder av svårmod gled nuet i bakgrunden; det fanns där som en ruin med lösa stenar, vilka skulle lossa och skada hennes kära och henne, om hon ej i tid avvärjde faran, men hon tänkte på annat, hur vaksamt den inre som yttre blicken än stirrade.

Aldrig förr hade hon så klart och så vemodigt iakttagit sina ungdomsår. Hennes barndom hade tidigt tagit slut; den högättade unga damen fördes till hovet och blev hovfröken hos en drottning, som aldrig visade henne vänlighet. Sofia
193
Magdalenas uppvaktning blev därför snarare kungens, ty Gustav älskade ungdomen och fann alltid tillfälle att visa det.

Charmante Gustav! Och ändå ... Den forna hovdamen suckade. Som fjärilar uppträdda på insektnålar tedde sig de brokiga hågkomsterna från teaterkvällar och fêter. Döda, förtorkade voro de. Hon saknade dem knappast. Trots all sin mångfald hade de varit obeskrivligt enformiga.

Från första stunden hon träffat Gustav Mauritz, hade han sysselsatt henne, och fort nog blevo hans intressen hennes, fastän hon sagt sig, att han var plågsamt ytlig och ombytlig. Till sist tog dock hennes starka, fullt medvetna kärlek överhand, och hon hade blivit hans hustru, ehuru hon märkt hans flyktighet, hans skiftande stämningar och lekande självsvåld.

Det är möjligt, hade hon sagt sig, att jag inte blir lycklig med honom; det är säkert, att utan honom blir det omöjligt att leva. Alltså har jag intet val. Hon hade då känt hans passion omsvepa sig som eldslågor och genom hela sitt väsen värmts av dessa flammor.

»I lust och nöd» hade hon tänkt så allvarligt som om orden varit en helig, okränkbar invocation till framtiden vid Gustav Mauritz' sida.

Mycket snart hånades hon i sin kyska tro på kärleken mellan man och hustru, ty som en
194
oemotståndlig Circe trädde Magdalena Rudensköld fram, och lockade med trolska löjen och sprittande skalkaktighet Armfelt till sig. Hedvig hade till att börja med förlamats av detta våldsamma slag både mot respekt och känsla. Hon skulle helst ha velat sjunka i jorden för att ingen skulle se henne skymfad.

Men hennes kloka mor, sondotter till general Stenbock (getabocken), påminde henne om att hon var av krigaresläkt både på fädernet och mödernet. »De la Gardieer och Stenbockar ha aldrig flytt, och ingenting grämde dina förfäder så som feghet. Mod, Hedvig, är kvinnans lösen så väl som mannens.»

Mors starka, nästan stränga ord åtföljdes av den mildaste, ömmaste smekning. Hedvig hade kysst de kära händerna och med högburet huvud gått prövningen till mötes. Den sorgen, den striden, de dagarnas och nätternas ångest lågo nu långt tillbaka. Gustav Mauritz hade återvänt till henne -- för en tid. Nästa gång hans lidelsefulla natur bröt äktenskapslöftet, var hon mera härdad, och han sökte henne snart ångerfull, älskvärd, nästan med ett barns »jag skall aldrig göra så mer», och lika litet, som man kunde tro ett tanklöst barn, kunde man lita på en tanklös man.

Vad älskade hon då hos honom? Överlägset
195
skakade hon på huvudet åt en så enfaldig fråga. Han var hennes allt utan några därför. Ingen kan säga, var själen sitter, men ingen förnekar, att kroppen den förutan är värdelös. Som den oumbärliga själen var hennes kärlek. I lust och nöd. Ja visst, medgav den värkande rösten, som ej kunde tiga, ty den bar bud från timmars kval, men skall du stå ut med alla vedermödor, när han, som är din kärlek, bara klagar -- och önskar sig död?

Du har dina barn att handla för, det är sant. Kanske det är för dem du orkar vara så nitisk?

»Jag var hustru, innan jag blev mor», svarade hon sakta, »och genom att vara hustru, skänkte jag liv åt barnen. Han är stammen, de grenarna på kunskapens, det är kärlekslyckans och kärlekssmärtans, träd.»

Att drömma, fantisera och känna tankarnas trötta vingslag under enformig sysselsättning var något nytt för den verksamma grevinnan Armfelt, och hon plågades av att se in i sig själv i stället för att spana utåt. Dagarna blevo ändlöst långa och tunga, trots diplomatiska underhandlingar, samt läsning och sysslande med Augusta.

Hon tyckte ibland, den förr okuvligt modiga kvinnan, att hennes strupe sammansnördes av en kvävande förtvivlan, och det föreföll henne, att hennes bröst rosslade av instängda nödrop. Det
196
var en drunknandes kamp att nå stranden och en drunknandes mattighet, som gjorde, att hon domnade bort. Nya simtag, ty ännu skönjde hon hamn, där det kanske till sist bjöds vila för hennes make om också inte för henne själv.

Så fortgick kampen, en envig mellan kraft och svaghet, kärlek och misströstan. Hedvig Armfelt föraktade sig själv för denna nedslagenhet, men hon kände sig stundom kuvad, övermannad.

Endast ett fåtal rum voro beboeliga i det gamla palats hon hyrt vid en av Petersburgs trånga, illa stenlagda gator.

Stadens grundläggare, tsar Peter, hade på otroligt kort tid låtit uppföra den stora, avskräckande fula byggningen, därför att han under en ritt funnit ett tomrum på denna plats. Det sades, att arbetarna jagats med vinande slag av knutpiskor, om de försökt pusta ut från hammare och murslev. Sedan skänktes palatset åt en general och blev några år en lysande medelpunkt i societetslivet. Av en eller annan anledning övergavs det -- somliga viskade om att ett avskyvärt mord begåtts där -- och fick förfalla. Endast en av dess granna salonger hade numera en användbar eldstad och några möbler i behåll. För svenska begrepp tedde sig dock det ofantliga rummet kält som en öken, och de stora speglarna, de flesta
197
spräckta, vilka som väggfält insatts mellan förgyllda barockornament, återgåvo ödsligheten fördjupad till oändlighet.

En divan, klädd med tjock, urblekt, en gång purpurröd brokad upptog golvets mitt. I ett hörn haltade en klaffbyrå, franskt arbete i ebenholz och guld, men den hade endast tre snidade ben i behåll, det fjärde ersattes av en omålad, grovt tillyxad påle.

Frysande naken och lemmalytt -- en arm borta, en fot avslagen -- stod i ett hörn en marmor-Hebe, uppbärande en väldig, skimrande, kantstött bål, vilken fordom fyllts till randen av vodka.

Ett par linkande stolar, klädda med gyllenläder stödde sig mot tvenne ofantligt breda, stängda deuxbattanger.

I den vapenprydda chéminéen flammade en brasa, och dess sken föll över ett rikt, mörkt hår och ett par mycket vita händer. Hopsjunken, med armbågarna mot knäna och ansiktet gömt i händerna satt Gustav Mauritz Armfelts hustru där; hennes tankar voro i denna stund bittra av förödmjukelse, ty trots kejsarens välvilja, bevisad i nådiga skrivelser, hade hon ej lyckats träffa honom personligen. Den mäktige Kataisoff hade med nödtorftiga komplimanger skylt ett brutalt avvisande, och hennes okuvligt
198
hederliga stolthet förbjöd henne att underkasta sig förnedringen av intriger, eljest visste hon vägen. Kataisoffs härskarinna, operettstjärnan, m:lle Chevalier, skulle kunnat övertala sin älskare att öppna kejsarpalatsets dörrar. Och att vinna denna franska kokött, vore lätt; hennes hjärta var un feu de paille.

Hastigt, som för att icke uppslukas av grubblet, höjde Hedvig det vackra huvudet, men sannerligen, om det gav någon tröst att se sig omkring. Smyrnamattan hade stora hål, som om dolkar rispat och sporrar borrat i dess svällande väv. På det enda bordet låg en fläckig duk med svartnade guldfransar. Som vassa knotor stucko bordshörnen fram. På en långsträckt, röd- och blåmålad hylla trängdes alla slags helgonbilder av trä, ben och metall. De föreföllo ytterst bortglömda, och vigvattensskålen, vilken med klumpiga ornament hängde samman med hyllan, var tom och torr.

Från det främmande, själlösa bohaget gled grevinnans allvarliga blick vidare och stannade ljusnad på den lilla förtjusande dottern. Pasch borde ha målat henne som hon satt där på divanen. Kring det fina, förtänkta ansiktet ringlade bruna korkskruvslockar och med stora, fantasifyllda ögon stirrade hon ut i ensamheten.

Dunklet, som från alla vrår och vinklar smög
199
sig till vintereftermiddagens möte, grått och dagtrött, bildade en sällsam bakgrund för den lilla Augustas spensliga gestalt.

»Vi borde tända ljus», sade Hedvig sakta, men lät strax både blick och tankar återvända till det inre mörkret, så mycket ogenomträngligare än det omgivande. Hon glömde till och med genast barnet.

Ljus, tänkte Augusta och betraktade längtansfullt de tjocka vaxljusen i de höga silverstakarna på klaffbyrån. Från en svart sockel höjde också en kandelaber sitt sjuarmade grenverk med ljus. Vad de skulle tindra klart och vänligt! Om hon bara vågat kalla på Mineur och säga åt honom att tända dem. Men chère maman skulle endast tillåta, att två, högst tre tändes.

»Det är tillräckligt nu; ljus kostar», skulle hon säga med sin otåligt bedrövade röst.

Omständigheterna ha gjort, att Augusta lämnat barndomens fröjder kvar för alltid på den livsväg hon redan gått, och nu minns hon lillgammalt vemodigt cher pères studérkammare i det lugubra Kaluga, där cher père varit hennes mentor och instruerat henne i franska, italienska och latin. Ryska lärde de tillsammans för informatorn hos de rika Mesaiedoffs. Han hade långa naglar och långt hår, svarta ögon och len tunga. I sin ungdom hade han varit i Petersburg och då
200
dansat på Franska Lejonet. Men om de balerna borde Augusta ingenting höra. För att söta far skulle förstå, måste informatorn tala franska och Augusta fick en skalkaktig uppmaning att icke fördärva sin prononciation genom att lyssna till ryssens terribla babbel.

Hon var en liten lärd i stubb, som deklamerade Molière och Racine perfekt, översatte Ovidius hjälpligt och hackade sig igenom italiensk poesi på originalspråket. Hennes stackars landsförviste far, kunde i sin stolthet över dottern, glömma nuet och drömma sig åter till sin lysande, vitterlekande ungdom.

Augusta ville gärna glädja honom med sina kunskaper; hon ville också uppmuntra söta mor. Det hade varit alltför sorgligt med hennes sjuklighet denna vinter och så hennes beständiga oro för vad, som skulle ske. Söta mor sade aldrig mycket, när hon var ledsen, men Augusta såg, hur hennes ansikte plötsligt kunde bli blodrött, och hur händerna skälvde, om någon obekant begärde att få träffa grevinnan. Och den myckna posten från olika håll skrämde henne också, nästan som om det varit spökansikten, tryckta mot fönstret. Söta mors ögon blevo så ångestfulla, redan innan hon bröt breven.

Så långt Augustas hågkomst sträckte sig, hade föräldrarna alltid oroligt avvaktat viktiga
201
depescher och skrivelser från Sverige, dit söta far väl aldrig, aldrig mer skulle komma.

Hon mindes mest brådskande, ofta hemlighetsfulla resor, la petite Auguste, men ibland också fägnesamma refuger, som i det underbara Neapel, det ämabla Warschau och det ålderdomliga Riga.

Augusta undrade, om hon någonsin skulle kunna glömma den dagen, då de hals över huvud måste lämna Neapel, mor, lille bror och hon, medan chèr père nödgades stanna. Just när de stego i vagnen, hade far viskat i hennes öra, att de törhända aldrig skulle få råkas mera. Han hade snyftat till, när han bett henne, att hon inte skulle förgäta honom utan minnas, att hon varit hans älskade barn. Å, hon hade gråtit så otröstligt, och till sist hade ögonen svullnat igen.

Där hon nu satt och funderade, föreföll det henne bra besynnerligt, att hennes tjocka, präktiga pappa, som de italienska damerna och alla de ryska godsägarna voro så betagna i, och som roade en hel salong med sina kvickheter, kunde sucka så tungt och se så obegripligt ledsen ut, bara han blev ensam med mor och henne, men det hade aldrig fallit henne in att yttra något av dessa sina tankar, ty mor hade en gång för alla sagt, att Augustas uppgift vore att »sola upp» far.

Augusta sneglade försiktigt på den dyrkade
202
modern. Hon hade fått ett brev från far i dag. Just nu stack hon handen i kjortelsäcken och tog fram en hopvikt skrivelse. Det var nog brevet. Hon kunde då inte se att läsa det, tänkte visst inte göra det heller, ty hon lade det i knät och smekte det, som om det varit en hand, hon strök över, ömt och sorgset.

Flickan hade rätt. Det var Armfelts brev till hustrun. De fladdrande meningarna voro förkolnade flagor från en själ, vars flammor tillvaron förtärde.

Hedvig hade läst episteln så många gånger, att den gått som feber i blodet. Hon hörde orden som en klagan i hjärtat, vilken hon ej förmådde nedtysta. I tystnaden ljöd den älskades bikt om ödets förkrosselse.

Det var särskilt några förfärliga rader, som plågade och sårade henne genom sin grymma själviskhet, sitt bristande mod, och -- hon sade det tvekande längst inne i sitt upprörda hjärta -- sin svikande trofasthet i nöd. Han hade också svikit i lust, men det förstod hon bättre. Då hade hans känslor illuminerats av glädjen. Så hade han skrivit:

»Var i Guds namn skall man få i lugn och ro sluta sina dagar? Detta land blir mig för var minut allt odrägligare. I Schweiz äro Gustav III:s mördare, i England för dyrt, i Italien
203
mycket bra, men för dyrt -- under jorden det bästa och klokaste.»
-- -- --

Augusta Armfelt hade nu så länge iakttagit moderns stumma förtvivlan, att hon ej stod ut med att sitta stilla. Helst skulle hon -- så mycket barn var hon -- ha velat skrika, fäkta och stampa, men hennes uppbrusning tog sig dock ej så utmanande former. Det gick endast en häftig sprittning genom de slött hängande, overksamma lemmarna, och hon började med snabba, men ljudlösa steg vandra fram och åter på den tjocka mattan. Intuitivt anade hon brevets innehåll.

Att far näns, tänkte hon, att han näns göra chére mére så ont! Han borde verkligen skämmas, ce grand bonhomme. Han finner sig i att mor humilierar sig och har det pauvert till, men han kan inte låta bli att skriva sådant, som hon blir än ledsnare av. Och det fastän han vet -- --

Augusta rodnade djupt och kastade en skyggt vördnadsfull blick på moderns deformerade gestalt. Hennes vackra, raka mor, som brukade hålla huvudet så högt som ett arabiskt fullblod -- nu satt hon där så hopkrupen -- så -- så ömklig.

Men far -- det var synd om far också. Han var det snällaste, raraste i hela världen, bara han fick ha det bra, och det var terriblement orättvist av -- Augusta skakade sina bruna lockar --
204
hon vågade inte tänka tanken ut, den var allt för hädisk. Hennes hjärta bultade hårt, och hon förlorade plötsligt all självbehärskning. Med ett utbrott av vild gråt slängde hon sin gängliga flickkropp dubbelvikt över bordet. Den smärta, vilken halvt omedvetet funnits inom henne hela sista tiden, överväldigade henne nu likt en storm, starkare än det lilla människoträd, den skakade.

Grevinnan Armfelts rörelser hade blivit långsamma, därför att den själsliga tröttheten dvalband dem, och det dröjde en sekund, innan hon vände sitt ädla, härjade ansikte mot dottern. Uttrycket i de djupa ögonen var plågat, och över hennes torra läppar snubblade mödosamt två ord:

»Du också!»

Augusta ryckte till, och ögonblicket därefter stod hon rak mitt på golvet. Hennes magra, bara arm, knottrig av kölden, for snabbt över de våta ögonen, och hon drog djupt efter andan, som för att ge tårarna möjlighet att rinna tillbaka -- hon trodde säkert: till hjärtat, men där skulle hon allt stänga in dem.

Med ett par lätta språng var hon framme hos modern. Det föll sig naturligt för henne att falla på knä; att det var en teatralisk pose uppfattade inte gustavianens dotter, och lika litet låg det något tillgjort i hennes val av ett ryskt smekord för att betyga sin ömhet.
205

»Matuschka», sade hon innerligt. »Förlåt mig! Nu är jag modig igen. Jag satt visst och blev mörkrädd.»

»Det är inte så underligt», svarade grevinnan frånvarande, »mörkret är över oss. Gud allena vet, om det någonsin skingras. Men» -- tillade hon bestämt, »vi måste hoppas ...»

Augustas heta kind trycktes mot moderns klänning. Det glatta sidenet kändes så svalkande skönt. Hon tyckte, att hon både svettades och frös. Försagt mumlade hon:

»Varför ska människorna lida så mycket?»

Utan tvekan svarade Hedvig Armfelt, och plötsligt log rösten:

»Därför att de älskar mycket.»

Augusta flög upp. Med små hårda kyssar studsade hennes läppar mot moderns ansikte, till dess hon blev alldeles andfådd, då viskade hon hängivet:

»Chère et tendre mère!»

Hedvig Armfelt drog barnet intill sig. Hon tyckte sig se det tillfälliga hemmet i Kaluga, där make och barn vistades. De behövde henne. Augustas fråga nyss, och det svar hon ur sitt innersta givit flickan, hade på ett sällsamt sätt väckt hennes domnade medvetande och tröttkörda pliktkänsla. Hon älskade, således var det hennes skyldighet att bära lidandet. I Kaluga
206
vid den frusna Okas strand hade hon det käraste livet skänkt henne, i Livland ägde hon också ett stycke av sitt hjärta: en son, som fötts under landsflykten för tre år sedan, och här i det isiga Petersburg skulle inom kort en liten människostackare komma till världen. Hennes famn bleve kanske den spädas enda värmekälla.

Hon lät sitt huvud falla ned mot Augustas hjässa, och ändå hade hon nästan glömt flickan för de tankar, vilka frigjorda böljade igenom henne. Hon tyckte med ens, att livskravet ropade på henne med sin omutligt befallande stämma.

Hon borde för längesedan ha varit i Sverige. Varje dags uppskov innebar en fara för att Gustav Mauritz' och hennes fiender skulle kunna innästla sig hos den unge kungen, och det var förfärligt att vidriga förhållanden tvungit henne att stanna i detta spöknäste, nu måste hon, måste finna en utväg att komma härifrån.

»Mor», bad Augusta, »säg något. Tystnaden är så gruvlig.»

»Lilla barn, du borde ha några jämnåriga. Ditt liv är för enformigt. Men det blir bättre, hoppas jag, när vi kommer hem.»

»Till Kaluga?»

»Nej, hem -- till Sverige. Måtte vi inte vara alldeles glömda där.»

Det för en stund förgätna brevet gled ned på
207
golvet, och när Hedvig Armfelt tog upp det och stoppade det innanför klänningslivet, tycktes henne det styva papperet förvandlat till ett varmt människohjärta, prässat intill hennes eget. Och det talade in till hennes värkande sinne. Hur kunde du misskänna mig, sade det, hur kunde du döma mig hårt, därför att jag blivit dödstrött av ständigt gäckade förhoppningar? Har du då alldeles glömt, hur jag flugit livet till mötes, det starka, stolta, stridbara livet? Om jag nu längtar bort ifrån tillvaron, borde du, som älskar mig, förstå det bättre än någon. Du borde veta, att för en man är intet grymmare än att skjutas åt sidan som vrakgods!

Hedvig tryckte båda händerna mot bröstet, och hon nickade med ett uttryck av uppmärksamt lyssnande.

Han hade rätt. Han var utestängd från den politiska såväl som från den militära karriären, om han fortfarande ville kalla sig svensk. Att gå i rysk tjänst, ikläda sig den gröna uniformen och försvärja sig till det moskovitiska barbariet vore omöjligt för Gustav Mauritz Armfelt. Den frågan hade de dryftat och lagt ad acta som hade den inneburit en skamlighet.

Hennes fina, kloka ansikte med den klara pannan och det energiska bakpartiet lyste vitt i den tätnande skymningen. Hennes tankar
208
brottades med framstormande känslor och spörsmål.

Hon visste, att hon aldrig tvekat att göra sin makes lidande till sitt; villigt tog hon sin part av svårigheterna. Som om han, hennes käre, stått framför henne, såg hon upp med en full och klar blick.

Jag förstår dig, sade det inom henne, och jag förstår dig inte. Beror det kanske på att man och kvinna vilar hjärta mot hjärta, famn i famn, men aldrig själ i själ. En man är den starkaste, så länge hans plats är främst. En kvinna genomlever tåligt försakelsen; är det inte så? Är det inte det jag har att lära mig av ditt brev?

»Mamma», viskade Augusta bönfallande, »får vi inte tända ljus nu!»

Hedvig svarade ett tankspritt: »Vänta litet»; hon tyckte, att hon just nu behövde den tystnad, vilken bor i mörkret för att tillkämpa sig lugn, och den lilla flickan var henne i denna stund fjärmare än maken i det avlägsna Kaluga.

Augusta suckade litet, men hon hade i grund lärt sig tålamod under de skiftande och farliga förhållanden, vari hon levat. Stillsamt förfogade hon sig tillbaka till divanen, sedan hon lagt några stora vedträn i spisen, så att brasan fick ökad fart med djärvt stigande lågor.

Som en hundvalp kröp hon ihop och borrade
209
in sig bland divanens kuddar. Vad hon glatt sig åt den här resan och åt att få vara en liten tid i Petersburg -- inte så här gräsligt länge.

Chèr père hade beskrivit alltihop som en saga. Han hade sagt, att Stedingen och Klingspor, vilken Augusta brukade kalla »den söte idioten», för hon talte honom rakt inte, skulle göra allt för att söta mor och hon skulle få en angenäm sejour. Och han hade berättat om Eremitaget, detta Rastrellis rokokoslott, som hon alldeles säkert skulle få se.

Hon hade verkligen varit där en gång, men hela tiden saknat sin söte pappa, ty det var tusen saker, hon skulle velat fråga honom om, och tusen sinom tusen enchantements hon skulle velat visa honom. Som alla tavlorna i det superba galleriet! Hur levande skulle inte pappa gjort dem! Och teatersalen! Där hade hon varit gråtfärdig, så längtade hon efter far, som visste allt möjligt om spektakler, och som tjusades av allt vackert på ett sätt, vilket hon sög upp i sig, till dess hon blev sprickfärdig av samma beundran som chér pére.

Stedingen och general Klingspor hade inte brytt sig mycket om dem och några nöjen hade de sällan varit med om. Det hade inte alls blivit så, som far drömt det in i hennes fantasi. Det gjorde inte så mycket i verkligheten, för hon
210
skulle nog känt sig blyg och bortkommen, då alla måste tala ryska, men det var ledsamt att inte kunna skriva till chèr père så som hon föresatt sig, brev som sprakande, lysande raketer, brev fulla av upplevelser, av musik och bjällerklang och danssteg. Här satt hon dag ut och dag in eller sprang litet i de många trapporna: hon åkte också ibland skridsko med den beskedlige Peyron, vilken följt dem från Kaluga. Föräldrarna kallade honom sin bäste vän, och att rysligt bra människor var tråkiga, rådde de väl inte för. Peyron var tråkig. Han talade med henne som om hon varit en värdig matrona -- kunde aldrig leka och skämta som far -- utan beskrev med tiodubbelt så många ord, som behövdes, hur han fick gå och söka inflytelserika personer, vilka skulle bistå hennes pappa. Han beskrev de prunkande palatsen till dess Augusta kunde dem utantill. Och han sade alltid: »den allsmäktige Araktjejev, den pösande furst Kotsjubej, nippertippan Nelidov.» Tänka sig för resten -- denna Nelidov hade en gång, då de spelat macao i Vinterpalatset, om juveler, som det brukades, och hon tappat hela tiden under det att kejsaren bara vann, blivit så ursinnig, att hon slängt sin lilla sidensko nästan ända upp i ansiktet på honom. Kejsaren fyllde den strax med champagne, vilken han drack upp i ett drag.
211

Det om skon hade inte Peyron berättat. Sådana historier kunde Nadja, deras petersburgska piga massor av. Chèr père skulle skratta gott åt dem, när han fick dem till livs, men månne de förmådde locka fram mamans bedårande leende? Det syntes så sällan numera. Augusta kunde bli så förfärligt ängslig att det för alltid försvunnit, när hon i flera dagar fåfängt tittat efter det. »Solskenet» kallade hon det, »vackra solskenet», skulle det inte lysa och värma någonsin mera?

Hennes tankar återvände till den beskedlige Peyrons berättelser som till sagor, vilka måste diktas om för att bli njutbara. Den där slädfärden han företog för att träffa en prinsessa, som skulle tala för far hos kejsaren, den kunde ha gjorts så spännande, att det risslat kallt mellan skuldrorna, om pappa haft ordet. Vargarna tjöt ju så gott som i öronen på dem, och de hade många verst kvar till någon by. Då var det hundarna, som drev vargarna på villospår ner mot en vak. Och de hörde i slädarna, hur det plumsade av tumlande kroppar, hundar och vargar om varandra, hemska skrik från djur i dödsångest, och så blev det tyst. De hade piskat hästarna blodiga för att jaga dem framåt och kommit undan faran. Men hundarna såg de aldrig mer. Augusta hade gråtit överljutt, när hon hört
212
om denna färd, och hon behövde bara sluta ögonen för att se de sönderslitna hundarna vid den svarta vaken.

Haglund, deras svenske betjänt, hade varit med, och han blev så underlig efter det äventyret, att de måste skicka honom till Kaluga, ty husbonden, hans käre baron, hade så god hand med honom.

Augusta var nära att störa mor igen. Hon kom ihåg, att hon hade något att tala om, men så behöll hon det för sig själv, fastän det var något så märkligt och storartat, som att hon på morgonen sett kejsar Paul vid Isakskyrkan. Nadja hade skyndsamt dragit ned henne på knä, så att hon nästan försvann i en smutsig driva, själv kastade Nadja sig på marken med pannan mot snön. Alla voro tvungna att hälsa tsaren på det sättet, annars skickades de till Sibirien.

Flickan darrade nervöst av rädsla och otrygghet. Fanns det då ingen, som ville dem väl och kunde hjälpa dem till Sverige? -- Hem, sade alltid föräldrarna!

I tysthet hade den ensamma flickan redan länge umgåtts med de uppnästa, glosögda, grant utstyrda helgonbilderna, vilka stodo uppradade på den snidade hörnhyllan, och även nu kastade hon en snabb blick bort till dessa sina förtrogna. De blankkyssta, maskstungna och illa medfarna
213
figurerna fingo i hennes ögon något verkligt. De kunde svara, trösta och beskydda henne, när hon kände sig övergiven och olycklig.

Och därför hyste hon en barnslig, vördnadsfull tacksamhet emot helgonbilderna, vilka hon dessutom hade alldeles för sig själv utom de få gånger, då Nadja höll storstädning och flyttade dem samt knäböjande kysste och dammade dem.

En kort tid efter deras ankomst till Petersburg hade chère mère häftigt och svårt insjuknat. Hon hade haft så hög feber, att hon yrat, och Augusta hade varit alldeles utom sig. Vid detta tillfälle hade helgonbilderna kommit in i hennes medvetande genom Nadja, som sett hur förtvivlad hon var.

Nadja hade föreslagit en helgonprocession över den nådiga fruns kropp, och fastän Augusta förstod, att detta vore något förskräckligt enfaldigt, hade hon gripit fatt i det usla halmstrået.

Helst skulle ett par poper komma och smörja den sjuka med bönolja först, för att undret skulle få tillbörlig kraft, hade Nadja menat, men detta tordes Augusta inte gå in på. Hon hade sällan sett präster i föräldrahemmet, och ryssarna hade en helt annan religion, så deras präster skulle kanske bara plåga chère mère och göra henne ännu sjukare.

Men att stänka vigvatten hade hon inte trott
214
kunde skada. Och vad helgonprocessionen beträffade, var hon mitt i sin bedrövelse mycket nyfiken på att få se, hur den skulle gå till.

Efter många knäfall och frammumlade, otroligt långa böner vid skenet av små tända vaxljusstumpar, hade den hederliga Nadja burit fram till mors säng både sankta Anna med gulddoket, sankta Theodora, den förnämligaste av dem alla, ty hon hade en krans av blodröda rubiner kring huvudet och sankt Gregorius, en ful gubbe av rosenträ vars enda förtjänst var, att han luktade gott. Vidare sankt Per med en nyckel, sankt Paul i mantel av veckrikt, himmelsblått siden och slutligen sankt Niklas med det långa skägget utskuret i elfenben.

Chère mère hade haft en förnimmelse av att de voro på uppvaktning, eller vad hon nu föreställde sig. Med den hovdamsröst hon brukade använda ibland, hade hon mumlat: »Comme vous êtes drôles et petits!» Hon trodde kanske, att det var salig kungens teatertrupp. Så hade hon slutit ögonen och dåsat till eller somnat.

Nadja hade viskande överlämnat den ena helgonbilden efter den andra till Augusta och sagt åt henne att föra dem över »nådig frun» från huvudet till fötterna. Hela tiden stänkte Nadja vigvatten och båd böner. Hon kunde bestämt en hel bönbok utantill.
215

Augusta mindes än, att hon skämts, och att hon tyckt, att det liknade leka med dockor, och hon hade varit frestad att skratta, men plötsligt blivit allvarlig igen, då hon höll på att tappa sankt Paul, en tung klump, på mors fötter. Hon hade inbillat sig, att helgonet såg förebrående på henne. Det miste sin dockskepnad, och hon hade blivit lika rädd för bilden med den frasande manteln som hon i dag varit för hans namne, den mäktige tsaren. Men hennes fruktan för helgonet hade gått fort över. Dess blick var mild och tålig. Sankt Paul ville henne bara gott; ängslig och trött som hon var, hade hon fått tillit till honom. Hon hade behållit honom kvar i famnen, medan Nadja burit ut de andra undergörande gestalterna och ställt dem tillbaka på hyllan.

När Nadja ville ta sankt Paul ifrån henne, hade hon skakat på huvudet och smugit sig bort till en pall, där hon satt sig med det lilla träbelätet, vilket på ett förunderligt sätt tröstade henne. Dess ögon hade till sist blivit riktigt levande, som delade de hennes sorg, och hur det var, talade hon om för S:t Paul, hur svårt det kändes att vara så ensam och så bedrövad som hon, att ha en far, vilken inte fick komma till sitt eget land, hur mycket han än längtade, och att inte veta, om ens älskade mamma någonsin skulle bli frisk igen. Helgonet bara såg på henne, men
216
med ett drag av ömt deltagande kring de stela läpparna, som om det gärna velat säga, hur synd det var om den lilla främmande flickan, vilken så ofta nämndes »stora damen», att hon bjöd till att låtsas vuxen. Det var ifrån den stunden Augustas tillgivenhet för sankt Paul härledde sig.

Chère mère hade sovit länge, först oroligt, men slutligen så lugnt, att Nadja förtjust gjort korstecknet till tack och lov. När mamma vaknat, hade hon känt sig mycket bättre och kunnat både äta och dricka. Några dagar därefter hade hon stigit upp.

Denna stora glädje hade gjort, att Augusta alltjämt höll av det snälla helgonet, men det måste vara en hemlighet för föräldrarna. Om de fått vetskap om hennes enfald, skulle de både bannat henne och skrattat ut henne. Och ändå -- ändå trodde hon på, att just den bilden bland alla de andra på hyllan ägde en undergörande kraft.

Hon hade läst tjocka lärda böcker tillsammans med chèr père, och han hade berömt hennes intelligens, men under vistelsen i Petersburg hade all den vetenskapliga lärdomen inte kunnat hjälpa henne varken att hoppas eller att vara glad. I sankt Paul däremot hade hon en vän, hans blå mantel var som en liten flik molnfri himmel, och hans blick förstod henne.
217

Hon reste sig beslutsamt. Mamma hade lagt handen över ögonen och gav ej akt på henne. På tå trippade flickan fram till hörnhyllan, famlade försiktigt bland bilderna och fann sitt helgon. Med sankt Paul tryckt intill sig, bad hon brinnande för sina kära. Hon var icke religiöst uppfostrad, och de böner hon läst för att det skulle så vara, sade henne inte hälften så mycket som de ord hon själv satte samman till på en gång barnslig och brådmogen åkallan. Till sist kysste hon bilden och ställde den tillbaka.

I detsamma ljöd moderns röst:

»Ring på Nadja, barn. Hon skall tända ljus och ta in mera ved. Här är kallt!»

Nadja kom, servilt ödmjuk inför den högättade matmodern, men med hundtrogen tillgigenhet i varje liten omsorg. Sedan hon tänt, sköt hon luckorna för fönstren och tog in ett stort fång ved. Förstulet log hon och nickade åt sin lilla dyrkade fröken.

Kölden högg sina vassa bett i väggarna. Från den närbelägna flodarmen dånade det i isen som om kanonskott avlossades, ett säkert tecken på, att isen skulle ligga länge än. Men skenet från vaxljusen föll blitt och vänligt som bleka solstrimmor ut över rummet.

Hedvig Armfelt gick några slag fram och åter, stannade så och kysste dottern på pannan.
218

»Ta en bok, Augusta», sade hon, »det är inte nyttigt för dig att vara sysslolös.»

Hon avvaktade ej, att flickan lydde hennes uppmaning, ty hennes tankar förmådde ej släppa brevet. Hastigt öppnade hon dörren till ett angränsande rum, hennes arbetskabinett, för att lägga ned skrivelsen i chatullet till dess många föregångare, så omsorgsfullt förvarade som om vart och ett innehållit löften om den högsta sällhet.

Sedan hon låst skrinet och lagt nyckeln på dess plats, stannade hon mitt på golvet med händerna bakom nacken. En oövervinnelig, förlamande fruktan grep henne -- icke för framtiden, det skulle varit förklarligt, men vad hon nu kände sig digna under, var föreställningen om denna aftons ändlösa timmar efter en dag utan annat innehåll än smärta. Om hennes älskade varit här, eller om hans brev givit hennes sinne fred, skulle hon ej varit så hemlös. Det tyngsta av allt, det, som malde sönder hennes själ, var medvetandet om, att han, hennes make och vän, led som hon, pinades av samma ångest, gjorde samma krampaktiga ansträngningar att icke sjunka i ödets gungfly, men -- utan hennes energiska sikt mot målet.

Om bara han sluppe lidandet, tänkte hon klart och fast, om jag kunde taga det ensam.
219
Förebråelserna, som hon i sin förtvivlan riktat mot hans brev, föreföllo henne plötsligt orättvisa. Hennes kärlek visade bort dem som lågsinnade bakdantare. Och hon bredde ut armarna till ett famntag. I morgon skulle hon skriva till honom de starka, livgivande ord han så väl behövde, och hon visste, att hennes eget inre fick ny spänstighet av den förtröstan hon uttalade. Att visa sig svag vore att svika sitt trohetslöfte.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Nadja hade kommit intassande till Augusta.

Hon tyckte, att hennes söta änglabarn såg så blekt ut, att hon var tvungen höra, hur det var fatt. Den lilla flickan mötte emellertid de bläcka, bekymrade ögonen i den slappa, gula slavfysionomien med den mest strålande min.

Det tunga hade blivit henne för tungt, och hon hade känt, att hon måste befria sig ifrån det. Barnasinnet reagerade hastigt och omedelbart. Hon hade nyss under den korta stund, då hon var ensam förnummit sankt Pauls levande kraft på nytt, och inspirerad av sin egen fantasis drömlycka log hon mot Nadja.

»Jag är så glad», sade hon.

»Glad!» Nadja ruskade på huvudet, »ock, ock, ock.»
220

»Fy skäm ut dig, Nadja, tror du inte på helgonen?»

»Jo, hjärtanes barn, visst tror jag», utbrast tjänarinnan häpen.

»Den, som tror, måste vara glad, det har sankt Paul sagt mig. Han märkte, att nu orkade jag inte tänka ledset längre, och så gav han mig tron på en stor, stor fröjd.»

»Är det möjligt? Välsignat vare helgonens namn.»

Augusta stod framme vid bordet och lekte med dukens guldfransar. Hon kom ihåg, att hon en gång för flera vårar sedan sett ett träd, som slog ut på en enda natt. Var det varit, och vad trädet hette, hade hon glömt, men hon såg det så tydligt för sig. Och hon fick lust att skratta högt och hjärtligt, som om det trädet varit hon.

»Du är mig just en lurifax, sankt Paul», ropade hon muntert och kamratligt, men på svenska för att inte Nadja skulle förstå och kalla henne hädisk. Lilla Augusta var så fången i sin ljusa stämning, att hon otåligt väntade sig något underbart av nästa minut. Spänt lyssnade hon ut i tystnaden. Vaxljusens lågor blinkade åt henne: du skall få se! Brasans glöder formade figurer och tecken, men dem kunde hon inte tyda, hon visste bara, att de betydde något.
221

Och plötsligt höll hon andan, ögonen blevo vidöppna av förväntan. Bjällerklang! Stark, klar bjällerklang ljöd utanför på den trånga gatan. Icke en sekund föll det Augusta in, att det kunde vara en släde som alla andra, en av de många, vilka skulle köra förbi utan ärende till den bortglömda grevinnan Armfelt och hennes lilla dotter.

Snabbt ilade hon fram till ett av fönstren, men luckorna voro förskjutna med reglar. Det var omöjligt att se ut. Släden hade för resten redan stannat vid porten. Mikael måtte väl ha sopat snön av trappan, föll det henne omtänksamt in, för det här var en gäst, som skulle hedras.

»Nadja, spring och tag emot», ropade hon ivrigt, »vi får storfrämmande.»

För Nadja var varsel och synskhet ingenting skrämmande. Sådant hade hon ofta själv, men hos sin lilla fröken hade hon aldrig märkt det förr och stirrade därför förundrad på det med ens förvandlade barnet.

»Skynda dig», utbrast Augusta, fastän hon visste, att både Mikael och Sonja nog redan öppnat den tunga porten och tänt i farstun. Hennes hjärta bultade långsamt. Hon rycktes oemotståndligt med av den upphetsningens makt, vilken så sällsamt kommit till henne genom en
222
tummad och nött helgonbild, ett stycke snidat trä, vilket i många år endast varit ett vanemäs-sigt föremål för ljum tillbedjan. Barn som hon var, begärde hon ingen förklaring, krävde ingen upplysning, om hur undret kunnat tränga in i hennes själ utan tog endast jublande emot, och därför fick tron kraft att verka.

Hon lyfte de smala armarna, som om de varit bärande vingar, och svängde runt med lätta, lyckliga rörelser.

I detsamma kom Hedvig Armfelt upprörd ut. Också hon hade hört bjällrorna och ett ovanligt buller utanför palatset. Och för hennes ängsliga, upprivna tankar hade strax framställt sig fruktan för att det skulle vara en av tsar Pauls kibitkor, dessa ohyggliga fordon, vilka körde omkring, företrädesvis i skymningen för att avhämta misshagliga personer och föra dem till en eller annan förvisningsort. Dylika hemlighetsfulla avhämtningar skedde ofta utan att offren hade en aning om den kejserliga onåden. Kanske den mäktige kejsaren ville bli kvitt henne och hennes outtröttliga suppliker. Allt vore möjligt; en fallen gunstling kunde vilja gömma sig undan här i det dystra palatsets irrgångar. En spion kunde befalla henne att utlämna alla papper. Någon utsänd från svenska regeringen kunde klubba ned hennes sista förhoppningar.
223

Tankarna brusade i vild ångest som en fors, vilken kastas från bråddjup till bråddjup.

Vid åsynen av den sorglöst dansande flickan, studsade hon.

»Men barn då -- -- --»

Augusta flög fram och slog armarna om modern.

»Jag tror», sade hon starkt, »och jag vet, att det skall hända något roligt.»

»Roligt», började Hedvig bittert, men avbröts av Nadja, som under det att hon neg till golvet, lät brådskande ord tumla ut mellan de tjocka läpparna. Hennes ögon och tänder lyste. Hon hade svårt att stå stilla.

»En nådig fru har kommit hit», flämtade hon, »en fin, nådig fru, som rest mycket långt. Hon har ett konstigt namn, som hon sa', att jag inte behövde komma ihåg, för hennes högvälborenhet sa' att hon är nådig fruns mor, sa' hon.»

Augustas rop: »Mormor!» ljöd som en hornstöt och ekade strax därefter gång på gång som smattrande fanfarer i trapporna.

Hedvig skyndade också den kära modern till mötes. Detta besök var en stor överraskning för henne. Visserligen hade grevinnan De la Gardie skrivit att hon på våren ämnade sig till Petersburg, men ännu var det ju full vinter, och färden från hemmet i Reval måste varit farlig och
224
mödosam. Dock trotsade Magnus Stenbocks ättling både köld och obehag, när det krävdes. Krigareblodet rann alltfort i hennes ådror. »Tapperhet och mod hör inte bara till slagfältet», brukade hon säga, »de prövas i var dags handgemäng med det onda i världen.»

Hand i hand sutto mor och dotter hela kvällen, sedan de äntligen slitit sig ur varandras famn, och efter det att Augustas regn av kyssar på mormors kinder och händer övergått till stillsammare smekningar.

Slutligen skickades barnet i säng. Under avklädningen viskade hon ivrigt med Nadja, som tydligen gjorde invändningar. Men när Augusta låg i sin bädd, och de bruna korkskruvslockarna förvandlats till lustiga, prasslande papiljotter runt huvudet, hade det i alla fall lyckats henne att övervinna tjänarinnans betänkligheter, ty efter att ha försäkrat sig om att »härskarinnorna» dragit sig tillbaka från salongen, tassade Nadja dit in i strumplästen och tog från helgonhyllan sankt Paul, som lades på kudden bredvid den lilla flickan.

Den blå manteln försvann under täcket. De milda, tåliga ögonen kysstes av friska, röda läppar, och den lilla lärda i stubb mumlade naivt ett »tack» till den gamla träbilden. Hon kände sig övertygad om, att sankt Paul
225
uppskattade utmärkelsen att få ligga mjukt på hennes arm.

* * *

»Nå, hur låter det från Kaluga», frågade den gamla grevinnan och betraktade forskande dottern. »Står han på sig i olyckan, eller är det klent beställt med modet hos min käre måg?»

Hedvig rodnade häftigt. Och hon visste strax, att i allt annat skulle hon vara fullt uppriktig mot modern, men sina egna anklagelser gent emot makens ståndaktighet under prövningarna, skulle hon ej blotta.

»Det är svårt för en man att nödgas vara overksam», svarade hon sakta.

»Visst det, men Armfeltens verksamhet har väl mest bestått i att spela komedi och kurtisera. Och det är inte lätt att lära gamla hästar nytt språng. Men lika gott, inte ska jag lägga sten på börda. Tvärtom vill jag uppmana dig, hjärtans Hedvig, att vara en god och uppoffrande hustru. Det är kvinnan, som sitter till roders i motvind, för hon har tålamodet.»

Hedvig satt tyst med huvudet mot moderns skuldra. Det hade blivit lugnt inom henne, och den sinnets fred hon så brinnande önskat sig, skänkte moderns närvaro henne. Plikten hade alltid varit rättesnöret för denna mors enformiga levnadsväg, och pliktens bud lärde hon barnen.
226
Hedvigs upproriska knot lade sig inför moderns fasta stämma och myndiga, säkra väsen. För den gamla fanns icke vankelmod eller klemande ömhet, men hennes hjärta var mäktigt en kärlek, vilken ej begärde vederlag.

Efter en lång paus sade Hedvig Armfelt:

»Jag har tålamodet, mor, men kraften -- var får jag den ifrån?»

»Inte från människorna, de äro stympare och stackare. Du får den från ditt eget inre och från Gud.»

»Jag är så rädd att mista det käraste, jag äger. Mor, förakta mig inte, men utan Gustav Mauritz vill jag inte leva.»

»Vill! Livet är du skall! Både han och du ska leva så länge det behagar Den Högste. Kära dotter», tillade den gamla mildare; »ett äggskal kramar man sönder, aldrig sitt öde, hur skört det än tycks. Huvudet högt, min Hedvig!»

Och Hedvig Armfelt höjde huvudet; hennes kinder glödde. Hon tänkte ånyo på brevet hon skulle skriva till sin man. Orden sjöngo plötsligt inom henne som en allvarlig hymn till lyckan, vilken gått, men kanske kunde komma åter, när de voro två att bida den.

* * *

Hela den korta, ljusbländande våren och ett långt stycke in på sommaren hade den väldiga
227
kören av sjungande näktergalar uppfyllt de stora, tätstammiga skogarna, vilka omgåvo Kaluga. De livliga fågeldrillarna ljödo under junis långa, grönskimrande dagar in i det rum, där »herr Brandt» låg på soffan, och varifrån hans skrällande, ihållande hostattacker hördes och skrämde den trogne Haglund.

Näktergalarnas livsjubel tystnade fram i juli, hettan blev outhärdlig, och de tunga, svavelgula eller blyblå molnen urladdade sig med ljungande åskväder. Gustav Mauritz Armfelt kände sig allt mattare och svagare. Hans ben svullnade, hans huvud värkte och handlederna voro alltid fuktigt varma som hos ängsliga, oavbrutet oroade människor.

Hans hustru hade äntligen anlänt till Stockholm, och han kunde ej beklaga sig över nedslående underrättelser ifrån henne. Hon skrev tvärtom hoppfullt och uppmuntrande, som om hon mellan varje brev hunnit ett gott stycke fram mot målet. Men i sin nuvarande sinnesstämning läste han skarpsynt mellan raderna, och han förstod, att hon för hans skull nödgades utsätta sig både för smälek och elaka tungors gift.

Han föresatte sig att icke plåga henne med att omtala sin svaghet, men sömnlösa nätter och ändlösa dagar övermannade honom. Och han lät sin förtvivlan störta fram som om varje ord varit
228
en brännande tår. Först när posten bortfört hans skrivelser, ångrade han sig, men då var det för sent, och när han ej orkade förebrå sig själv längre, sjönk han ihop med trasiga, blödande tankar som stora sår i huvud och hjärta. Han vred stönande sin tunga kropp, så att det knakade i den bristfälliga soffan, tryckte de darrande fingrarna mot tinningarna och mumlade:

»Är detta tillstånd uthärdligt? Är det värt att förlängas?»

Han, som för ett decennium sedan varit oumbärlig för en självhärskare så väl som för många hans undersåtar, ägde nu icke ens den trösten att kunna i minnet framkalla denna tid av makt och glans.

Han ruvade mörkt och sjukt över sina olyckor och längtade knappast längre efter upprättelse. Allt föreföll honom avlägset utom plågan av att leva ett uttorkat liv.

Mitt i rötmånaden, då marken tycktes andas ut giftiga ångor och icke en droppe regn vederkvickte de stackars flämtande människorna och djuren, utbröt en elakartad feber. Smittan spreds snabbt från hus till hus och vida omkring i trakten. När lantborna kommo in till torget med sina produkter, stillsamma, blida och förnöjsamma, fingo de med sig hem den förödande sjukdomen.
229

Nu, tänkte Armfelt, lär väl Karon ta mig i båten, och skulle han inte gitta frakta salig baronen till de sälla jaktmarkerna, så må han stjälpa av mig, var det honom lyster, bara det blir vid någon brygga i Hades.

Och han väntade med en viss tillfredsställelse på budet om uppbrott. Hans lugn återställdes vid tanken på, att han snart skulle slippa grubbla sig igenom dimmgrå dygn, och hågkomsterna glimtade fram som om vänliga ljus tänts i avlägsna fönster. När han låg vaken under heta nätter, andlöst fångna i kvalmet, kunde han fantisera sig tillbaka till gångna tider och erfara en barnslig tjusning inför gruppen av fagra kvinnor och vid minnet av muntra upptåg, däri han varit själen.

Det föreföll honom naturligt, att de stora, avgörande händelserna i hans liv icke sysselsatte hans hjärna. Varken hans krigaregärning, hans politiska ärelystnad eller de stormande lidelser, som slungat honom nedför branten, avspeglades under dessa förbidans tysta nätter i hans inre. De hade spelat ut sin roll, tänkte han med ett domnande, nästan frivolt leende. Det är bara komparserna, som alltid fylla på scenen och som dekorera i sluttablån.

En morgongryning, när han vaknade ur en kort slummer, såg han sig främmande omkring,
230
ty drömmen ville ej lämna honom. Han hade varit med kungen på Haga och Gustav hade invigt honom i sin luminösa idé att genom Fersen rädda den franska kungafamiljen, men just som Gustav Mauritz skulle avge sin replik, hade Magdalena Rudensköld kommit indansande i eldröd roberonde och med flygande lockar, och hon sjöng med sin klingande sopran en fransk chanson. Det var visst den, som väckt Armfelt.

Nej, det var ingen sång utan istället ett barns entoniga, högljudda jämmer.

I rummet intill låg Susanna med den lille Konstantin, ty Armfelt ville ha sin älskling i sin omedelbara närhet. Han ville i det sista se sin gosses svenskblå ögon och det nordiska, ljusa håret. Sina andra söner skulle han ju aldrig mera återse.

Nu satte han sig upp i sängen, och en alldeles oväntad ångest kramade om hans hjärta. Konstantin måste vara sjuk.

Ett par minuter senare stod han lutad över ett litet feberblossande ansikte med ohyggligt blanka, förvirrade ögon.

Susanna hade ej förmått lämna sin bädd för att ge det klagande barnet vatten. Under natten hade hon häftigt insjuknat och var redan medvetslös. Läkaren tillkallades skyndsamt och
231
förklarade, att Susanna icke skulle leva till kvällen. Gossen däremot kunde kanske komma sig.

För första gången på åratal glömde Armfelt helt och hållet sitt eget jag. Han märkte inte ens, att en postdag gick utan brev från hans hustru, ty hans tid togs plötsligt i anspråk.

Han måste laga, att den goda Susanna kom i jorden, och detta vållade oanade svårigheter. Han var ju en kättare. Den heliga ryska kyrkan kunde ej låta ens den ringaste av sina tempeltjänare befatta sig med ett kätterskt hus. Och i vigd jord tilläts det honom ej att låta gräva en grav.

Det forna, heta blodet sjöd upp inom Armfelt, och han utslungade en förbannelse mot denna avskydda plats, där icke ens veneration för döden visades.

Några dagar efter det att han läst likbönen vid Susannas i hast hoptimrade kista, drabbades han av en ny förlust. Lille Konstantins blå ögon brusto, och högt snyftande höll han gossens stelnade kropp i sin famn. Först när de späda lemmarnas kyla genomisade honom, lade ban den lille döde tillbaka i bädden, där det blåbleka ansiktet, tunt och visset sjönk ihop inom ramen av ljusa lockar.

Aldrig mera skulle de glada lockarna flyga för vinden, aldrig mera skulle de små starka
232
pojkhänderna »slå trumma på söta fars bröst», aldrig mera -- aldrig mera ...

Gustav Mauritz måste ånyo låta gräva en grav och beställa en kista. Än en gång skulle han uttala ritualens ord, förnumna som klämtslag genom hela hans varelse.

Omgiven av sitt tjänstefolk stod han vid den öppna graven och lät långsamt de tre skovlarna mull falla; han hade hört sin stämma som om den varit en annan yttra: »Av jord är du kommen och till jord skall du åter varda.»

Var det icke också en annan, som tog upp psalmen? Slaget hade kommit så våldsamt och träffat honom så oförberett, att han dövats. Tankarna arbetade endast mekaniskt och med samma möda som utsläpade dragare för ett lass tunga stenar.

Som om han varit ett pinat lastdjur dröp svetten ur alla porer, och han tyckte, att han i vilket ögonblick som helst skulle störta omkull. Men han höll sig uppe. Tjänare skottade till myllan över lille Konstantins kista. En jordklump smällde dovt mot trät, några förut upprivna blommor följde med på spaden, det var ett par vallmor, och de flammade till därnere i mörkret som röda gnistor.

Slutligen blev Armfelt ensam. Det led mot kvällen, och för första gången på mycket länge
233
fläktade det svalt genom träd och buskar, susade och sorlade, som om vinden färdats vida och fått ekot av många röster med sig. Lutad mot ett skrovligt, bredbröstat äppleträd, där klasar av mognande frukt hängde tunga, stod Gustav Mauritz och kände det kylande luftdraget kring panna och kinder. Slött blickade hans rödsprängda, förgråtna ögon på gossens grav, och han frågade ut mot tomheten efter mening och mål. Ett barn föddes, livade genom sitt väsens fröjd de vuxna, och blev det framtidshopp, som ej den dystraste melankoli fullkomligt slog sönder. Barnet växte sig fast i sin omgivnings hjärtan. Då kom liemannen, fann den späda människoblomman däjlig och mejade henne av -- var det för att med det lilla blomstret pryda himmelens salar? Var det för att detta barn -- just det bland tusen -- skulle befrias från livets börda, innan det erfarit dess tyngd?

Äppleträdets knotiga stam hade långt nere vid roten en stark och självständig gren, vilken sträckt ut sig i hela sin längd, så att den bildade ett slags bänk. Armfelt sjönk ned på den med ryggen vilande mot moderstammen, och mottaglig för intryck, som han var, till och med i denna stund, vaggades han in i aftonens fred. Hans kroppsliga svaghet kändes nästan välgörande, ty han hade inga plågor, tyckte endast att tröttheten
234
tystade all oro, och att någonting inne i huvudet domnade bort, som när kvarnvingar stanna, och det blir så underligt tyst efter det bullrande, knakande bruset.

Han korsade armarna över bröstet och lät stillheten taga hans tankar med sig. De voro för övrigt knappast tankar, endast osammanhängande bilder och lösryckta meningar, tillhörande det förflutna, vilket strax före Konstantins död sysselsatt honom. Den sista veckans grymma intermezzo utplånades icke, det sveptes in i något vagt böljande, färglöst, ordlöst, skimrande. Armfelt uppfattade icke tydligt gestalter och situationer, icke ens sin dyre kung såg han klart, och han kunde befinna sig på Gripsholm, Drottningholm eller Haga, ty vad han förnam var ej platsens yttre, endast dess själ, förborgad och ändå honom så oändligt förtrogen.

Så småningom letade minnet sig in i andra skrymslen och fann halvt förgätna kupletter, uddiga epigram, ett stycke gustaviansk operatext. Vad skulle han med det nu? Var hjärnan så tom, att den som en papperskorg kunde fyllas med lappri? Nå, nå, allt hade icke varit strunt. Oxenstierna var ett geni -- och Lidner, den slarven -- och Bellman i sin röda väst. Carl Mikael! Gudomlige Anakreon, nu tillhörde också han skuggorna.
235

Plötsligt blixtrade fast och utpräglad en hågkomst fram ur töcknet. Varför just den? Vem uppställde denna tavla till hans beskådande? Han strök sig över pannan och mindes ett barns begravning. Det var en liten son till Bellman, som begrovs, och bland gästerna hade det utdelats verser, vilka sjöngos vid graven.

Det hade varit en vacker dag, och mycket solsken föll över de sörjande. Bellmans rock var nött, på den ena strumpan hade han ett hål. Han hade tett sig avdankad där han stod och snyftade och snöt sig. Hustrun i torftig habit och tre pojkar, bröder till den lille döde, klumpade ihop sig, bleka och tårögda.

Armfelt erinrade sig, att han undrat över denna stora sorg hos det fattiga folket. De hade ju ibland knappt sovel till brödet, och framtidsutsikterna voro beklagligen mörka. Vore det inte då skönt med en mun mindre?

Han trodde ändå, att hans deltagande förefallit hjärtligt. -- Käre Carl Mikael, om vi nu kunde träffas, skulle vi tryckt varandras händer och blandat våra tårar och förbannat all kall klokskap.

Som om den sörjande gruppen stått framför honom och han hört sångarna under Kraus' ledning uppstämma elegien, ljödo dess vemodiga, naiva strofer för honom. Han hade den gången
236
berörts flyktigt av dem, så hade han trott, men de måtte av en högre makt ha inpräntats i hans hjärna för att just i detta ögonblick skänkas honom åter av den Outgrundliges förbarmande nåd.

Oemotståndligt mumlade han rad efter rad alldeles som när han fordom lärt in en hyllningsdikt eller en versroll:

»Farväl mitt kära barn, till dess vi åter råkas!
Din sorgsna, hulda far än gråter vid ditt namn.
Min lilla ögnalust i Serafimers famn,
hur ljuvligt blir för oss att med varandra språkas»
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Där svek hågkomsten med ens, och synen försvann hastigt. En vit dimma kom smygande mellan träd och buskar som ett för tidigt varsel om hösten. Armfelt hade börjat småfrysa och han reste sig med besvär, stel i de giktbrutna benen. Böjd, och oändligt ensam i det främmande, avskydda landet, stapplade han in, sedan han med en avskedsnick skilts från sin gosse. För hans öron susade det dämpat:      »Farväl mitt kära barn, till dess vi åter råkas ...»

Ett par dagar senare hade han vaknat ur den lindrande domningen och skrev till sin hustru ett brev, där bitterheten sågade vasst i kärleken, och där han uteslutande hyste misskund med sig själv.
237

Han hoppades, att nästa begravningsprocession skulle bli hans egen, och att han blott finge le rôle muet att spela. Som en buran, en av de stormar, vilka brukade sopa samman höstens gula löv för att strax därpå sprida dem och jaga dem på nytt, piskade orden skoningslöst över papperet.

»Min själ är bedrövad intill döden», skrev han, »förtvivlan bor i mitt hjärta och söndersliter det» -- -- -- »En människa, som alla möjliga sorger till kropp och själ ruinerat, är både för sig och andra bäst placerad fyra à fem alnar under jorden.»

* * *

Tiden gick. Den ena skrivelsen följde outtröttligt den andra i spåren bort till det höstliga, dimmiga Kaluga. Som om lätta, snabba kvinnofötter skyndat till den älskades möte, så flögo dessa bud från Hedvig Armfelt till hennes make. Han skulle kunnat föreställa sig, att hon aldrig misströstade, så starka och ljusa voro orden. Och han tackade henne, än som en sönderbruten stackare, än som en beundrande man, vilken ödet slagit i bojor.

Hon ordnade den trassliga ekonomien, lugnt och försynt, men utan att släppa trådarna. Hon uppvaktade den unge kungen och skrev efter sitt besök hos Gustav III:s son: »Han är den ärligaste
238
karlen i sitt rike. Gud låte honom få leva för sitt folks väl och sitt lands sällhet!»

Så småningom kunde hon meddela, att allt vände sig till det bättre, och att Armfelt skulle ha rättighet att vistas varhelst han ville utom Sveriges gränser.

Gustav Mauritz mottog den underrättelsen med en harm, vilken kastade av hans djupa nedslagenhet som om den varit ett lånat plagg. Hans vrede sjöd och de franska ordens hagelbyar smattrade ned på papperet. Hedvig borde ha varit för klok för att ge honom en dylik malörtsdryck att tömma, sade han sig, men innan skrivelsen avsändes, märktes det dock, att ovädret rasat ut, ty i de sista raderna lyste det till av längtan efter världen utanför Kaluga, världen, som hans väsen trots allt tillhörde.

* * *

I december samma år hade Hedvig Armfelt fullbordat sin mission i hemlandet för denna gång och återvänt till Reval för att där invänta Gustav Mauritz, vilken var på väg från Kaluga.

Lilla Augusta motsåg med förtjusning cher pères ankomst. Här hos mormor skulle de samlas allihop för att fira julen. Hennes små bröder, som vistats hos släktingar, hade redan anlänt. Allting var så roligt, att hon fullständigt glömde
239
bort, att hon för icke längesedan trott, att hon aldrig skulle bli glad mer, och att hon aldrig skulle få träffa cher père mera.

Hennes lilla mamma hade återfått sin raka, värdiga hållning, och det ljuvliga leendet lyste upp hennes ansikte och ögon, så att hon såg riktigt ung ut igen.

Men när de nu hunnit till den dag, då far kunde väntas vilken timme som helst, blev mor så förströdd och så röd om kinderna, att mormor och Augusta måste skratta åt henne.

Snön föll i stora, våta stjärnflingor, som breddes i bländande, enformig vithet över marken. Bjällerklang skulle nog inte kunna urskiljas, så förtätad av snön var luften. Och hästhovars tramp skulle inte höras mer än klubbslag mot vadd.

Först när den efterlängtade släden körde upp på gården, skulle den kunna iakttagas. Men Hedvigs otålighet drev henne gång efter annan ned i allén. För varje gång hade hennes fotspår snöat igen, och hon blev tvungen att trampa sig stig i drivorna, vilka töblåsten yrde omkring.

Väglaget var halt som såpa, och Hedvig halkade tillbaka vid vartannat steg efter vad det föreföll henne. Flingorna smetade sig fast vid bahyttens pälsbräm eller borrade in sig i ögonvrårna, men trots dessa obehag log grevinnan
240
friskt och varmt. Ja, plötsligt stannade hon och brast ut i ett hjärtligt skratt, ty det förekom henne, att inom denna korta vägsträcka rymdes hennes senast genomkämpade år, de många motiga dagar, vilka nu förlupit, men, som var och en haft ett hinder att övervinna.

Att hon ej nu kände sig mera beklämd, förundrade henne nästan, att sorgens moln ej blott rämnat sönder utan också fördunstat, borde verka ofattligt, men hon grubblade icke över det, lyfte i stället glädjen som en skål med blommor och bar den med sig till honom, som så länge saknat doft och fägring.

Grevinnan De la Gardie bodde strax utanför staden, och från gårdsplanen ledde en lång almallé ned till landsvägen. Det var denna Hedvig Armfelt gick för fjärde gången i dag; skymningen skulle snart förvandla det vita landskapet till en konturlös grå massa, och måste hon också nu återvända förgäves, skulle hon taga lykta med härnäst.

Vid slutet av allén stannade hon och lyssnade spänt. Vinden pustade snön i ansiktet på henne, och från de nakna trädgrenarna dryssade flingorna som lösgjorda fruktblommor.

Drivorna krusade sina vågkammar på det vita snöhavet, där ljuset från en bondstuga lyste med en avlägsen fyrbåks sken.
241

Ensamheten skrämde icke Hedvig; den fylldes av hennes inre jubel, och hon försökte hålla andan, så att icke de hårda slagen av hennes hjärta skulle överrösta ytterljuden, medan hon böjde sig framåt lyssnande -- lyssnande -- lyssnande ..

Äntligen! Hon hörde bjällrornas dallrande, spröda klang, och fann, att de ringde som bröllopsklockor. Icke en sekund tvivlade hon på, att trojkan, vilken dök fram i vägkröken och tycktes jättestor, var just det fordon hon väntade. Hon tog ett par steg emot de kallande bröllopsklockorna, emot de travande hästarna, emot den reslige mannen, som i detta ögonblick hoppade av släden och vinkade med båda händerna.

Såsom hon stått och spejat, så hade han suttit med ansiktet tryckt mot rutan och försökt genomtränga snögloppet med blicken. Han hade, när trojkan svängde, sett den ståtliga, mörka gestalten, stadd på språng emot -- ja visst -- emot honom, och han bredde ut armarna för att kunna fånga henne redan innan släden hunnit stanna. Med ilande hast togo de ut stegen.

»Min Hedvig!»

»Du käre!»

Hon slöts i hans famn.

*


The above contents can be inspected in scanned images: 183, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241

Project Runeberg, Wed Sep 5 02:43:17 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/aktamaka/06.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free