Äkta makar. Historiska noveller / Fideikommisset (1925) Author: Elisabeth Kuylenstierna-Wenster Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

FIDEIKOMMISSET.

Så snart tåget höll vid den lilla lantliga stationen, hoppade Carl-Sebastian spänstigt av. Han behövde ej länge se sig om efter vagnen från Bergsmark. Naturligtvis var det den där vapenprydda, antediluvianska landån med de två, synbart sällan motionerade, skinande hästarna. Den väntade på honom, och det var pricken över i't.

Som herrgårdskuskar bruka, satt också denne på sin upphöjda plats, varifrån han gjorde honnör mot brättet av en galonerad, uråldrig, hög hatt, när Carl-Sebastian närmade sig, lång, mager och muskulös. Carl Sebastians yttre var oklanderligt up to date, men inte tillfredsställde det en herrgårdskusks kultur.

En grånad betjänt kom i detsamma springande från stationsområdet. Djupt bugande och korrekt höll han vagnsdörren öppen.

»Bagaget, herr baron? Får jag ödmjukast be om besked.»

Carl-Sebastian mönstrade road den servile

280

trotjänaren, vilken säkerligen bidat vid första klassvagnen, under det att Carl-Sebastian praktiserat sig ned från sista plattformen där han stått och hämtat frisk luft, obekymrad om kupéns rang, utled på tågets sniglande, van, som han var vid med svindlande fart framrusande expresser. Att det ännu finns sådana djur i vår Herres beteshage, var hans tanke beträffande betjänten, som med en ny djup bugning tog emot en resväska och ett resgodskvitto, den nästa tanken gällde den fina titeln han fått. »Baron!» För första gången hörde han sig på allvar kallas så. Det lät fullständigt overkligt för hans öron. Signe och han hade på skämt högtidligen titulerat varandra baron och friherrinna, när de under överresan från Amerika och under de dagar de bott på ett stockholmskt hotell och då talat om den förunderliga lyckovinsten, men americans, som de blivit under de långa hund- och slitåren, klang adelsstämpeln nästan löjlig från deras läppar. Och först sedan Carl-Sebastian besökt fideikomisset och på ort och ställe fått ytterligare bekräftelse på, att det verkligen skulle bli hans, ämnade han låta kalla sig baron.

Han satt nu i den ofantliga landån, vilken tycktes honom tillräcklig för ett större garden-party, och han fortsatte att undra över världen och sig.

281

Hans föräldrar hade dött tidigt. En gammal tant tog hand om honom, men hann endast lära honom be »Gud, som haver», så fick hon ovan stjärnorna lönen för sin gudsfruktan. Carl-Sebastian skulle aldrig glömma henne, ty emellan henne och honom hade stått en hård strid. Hon hade måst använda bannor och aga, för att förmå sin skyddsling att säga: »lyckan går». Regelbundet hade han avbrutit bönen efter: »lyckan kommer».

Med tiden insåg han det logiska i de ord han hyst en så outrotlig avsky för. Efter med glans tagen studentexamen, kastades han ut ur det tillfälliga hem han haft hos främlingar. Det lilla kapital han ägt, var uppslukat av skoltidens krav. Nu finge han vara så god förtjäna sitt uppehälle. All right, Amerika. Up and down. Struggle for life, you know. Och så innerst den förbaskade adelshögfärden och de nedärvda klassfördomarna. Som pimpsten mot skrovlig hud slipade förhållandena bort ruvorna efter blödande, värkande sår, som hans stolthet eller rättare högmod fått, när han måste underkasta sig de grövsta och tarvligaste sysselsättningar för att inte svälta.

I åtskilliga år hade han praktiserat »lyckan kommer -- lyckan går». Så fick han vind i seglen, glömde tradition och hela rasket, fick

282

jobb på ett fabrikskontor, vars personals numerär var större än invånareantalet i en svensk småstad. Han blev chef över en avdelning, infördes hos sin huvudman och träffade där lilla, svenska Signe, en arbetsmyra som han själv. Hon hade ett omkullramlat stockholmskt föräldrahem bakom sig. Många sköra och vackra illusioner om en framtid som konsertsångerska hade krossats vid det tillfället. I nya världen var hon lilla miss nothing, utom när hon dekorerade middagsbord hos millionärerna och fick beröm för sin smak.

De träffades i liften några gånger, upptäckte sin gemensamma nationalitet och blevo goda vänner, därefter man och hustru.

De hade det bra därute -- han förtjänade så de kunde lägga av stora summor till och med -- men de längtade hem, som de flesta, vilkas släkt har djupa rötter i Sveriges jord, och som stångat hornen av sig, så att äventyrets spänning icke längre är insats.

Carl-Sebastian närmade sig de fyrtio, när han fick ett högst oväntat brev från en -- till och med för att vara jurist -- otillåtligt omständlig, svensk häradshövding, vilken med lagrum och paragrafer av olika slag klargjorde, att Carl-Sebastian, därest han till fyllest kunde legitimera sig som den rätte, eftersökte, längst ute i

283

släktgrenen befintlige Ritterfeld, borde med erforderliga handlingar bestyrka detta, då den nittioårige baron Ritterfeld på Bergsmark önskade till honom överlåta fideikomisset snarast möjligt. Den gamle ville endast förbehålla sig några rum i kavaljersflygeln. Det skulle vara honom kärt att få göra bekantskap med den ende, som numera bar det 1635 introducerade, adliga namnet. Åtskilliga svårigheter hade det vållat att finna den ur Sverige avflyttade Carl-Sebastian, som aldrig tycktes ha haft någon gemenskap med sina släktingar; vid tiden för hans emigration för cirka tjugotre år sedan levde nämligen ännu hans sysslings farbrors son och hans fars kusins änka.

Carl-Sebastian och Signe hade funnit det hela rörigt, men onekligen både tilltalande och upp-piggande, varför de hemsänt ett tjockt brev med fakta och nöjaktiga upplysningar.

När svaret anlände, låg i det ett kronprytt papper, varpå en darrande gubbhand präntat:

          »Okände frände!

Välkommen till Bergsmark, vår släkts arvegods sedan anno 1648. Alla, som hittills ägt det ha tjänat kung och fosterland. Nu skall den nya tiden och dess man göra sitt intåg där. Det vore agreabelt att få se en skymt av

284

Bergsmarks blivande possessör, medan jag ännu har mina själskrafter i behåll. Det lider, min unge vän, men vad mera: Stat sua cuique dies. Jag hoppas att man ej ignorerar romarspråket i det fria Amerika!

Med de bästa hälsningar till dig, min snälle gosse, samt med en komplimang till din goda hustru, har jag äran teckna mig din bevågrie

                    Onkel och farfars kusin.
                    Göran Magnus Ritterfeld.»

Utan uppskov hade Carl-Sebastian ordnat allt för hemresa. Signe och barnen skulle förstås med. Nödårshågkomster lämnades kvar, de goda minnena blevo reskamrater, och ju mera de närmade sig fäderneslandet, desto förunderligare syntes det dem, att de fått ett eget stycke av Sveriges bästa jord.

Barnen voro ännu för små att njuta av färden, men föräldrarnas blickar tindrade vid föreställningen om, att deras älskade ungar skulle växa upp på en stor gård med allt, som där levde och rördes.

Som fjäll efter fjäll faller av knoppande träd och låter dess ljusa grönska nyvorden framträda, så avfjällades småningom Amerikas demokrati från de gamla släkternas ättlingar, och deras förborgade väsen fick en oanat frodig vår, då

285

önskningar och föreställningar de knappt vetat sig hysa, framträdde livskraftigt.

Carl-Sebastians skrinlagda bokvetande uppenbarade sig. Han erinrade sig historiska detaljer och överraskade sig med att undra om Ritterfeldarna deltagit i det eller det slaget, om någon av dem suttit vid rådsbordet, när den store kanslern var Sveriges statsroder, och om deras namn nämnts bland dem, som följde drottning Kristina ur landet.

Ingen hade under hans pojkår talat med honom om fädernas bedrifter, nu hade han själv en son, snart stor nog att höra hjältesagor. Carl-Sebastian sade sig generat, att han gärna ville ha en bragd att berätta om någon Ritterfeld.

Där han satt och försökte göra det bekvämt åt sig i den alltför rymliga landån, gledo tankarna med telegrafisk precision genom hans hjärna. Idéassociationerna, föllo snabbt och naturligt in i varandra, vid varje avslutad idéföljd, märkte han, hur hans åskådning återbördades till ett förflutet, vilket aldrig varit hans, men ingått i hans blod.

Vagnen, som först förefallit honom som ett museiföremål, blev under färden en gammal bekant, en trotjänare också den, liksom betjänten och kusken på den gård, som under århundraden hållit vård om släkttraditionerna. Hur såg

286

det månne ut på detta Bergsmark? Hurudan var the very old man, som trodde sig ha sina själsförmögenheter i behåll vid nittio år?

Vad skulle de två tala om, det låg en hel generation emellan den gamles kraftdagar och Carl-Sebastians. Och »onkel» Göran Magnus hade väl mest sysslat med fältmanövrar, älgjakter och fester. Om valkiga händer och brödkamp, visste han säkert ingenting. Det är en vid klyfta emellan den, som är sitt ödes man, och den, som driver med ödet. Hade de ej i allmänhet gjort det, adertonhundratalets svenska ädlingar? --

Vid krönet av en backe, vände betjänten sig om från sin plats bredvid kusken och sade, utan att peka:

»Där till höger ser herr baron Bergsmarks corps de logis. På ägorna har vi åkt hela tiden. Nådig översten befallde mig att säga till här på Rohultabacke, att man kan se slottet.»

Slottsherre, jag tackar, tänkte Carl-Sebastian, det är nästan, som i sagan, när gatsoparen blev prins. Och han betraktade en mäktig, fyrkantig koloss, vilken med en mängd krenelerade eller spetsiga torn höjde sig över grönskan, som om en forntidens jätte rest sig ur sömnen för att se på det lilla människokryp, vilket ämnade störa honom.

287

»Det låg en borg där redan på 1400-talet», sade betjänten ånyo. »Den fanns kvar, när herr baronen och översten Carl-Sebastian Ritterfeld vid Gustav II Adolfs Gula brigad, lät uppföra detta slottet, som sedan ombyggts av hovmarskalken Göran Magnus på 1780-talet och än en gång förskönats av hans sonson generalen på 1840-talet.»

Det är säkert allt det där krimskramset på taket, som kallas försköning, tänkte Carl-Sebastian. Generalen får vända sig i graven, bäst han gitter, men nog skall det bort, och den ursprungliga stilen renodlas.

»Ja tack, nu kan vi köra vidare», sade han med en nick. »Kavaljersflygeln syns väl inte härifrån?»

»Det är bara en fil rum på nedre botten, som kallas så», upplyste ciceronen med den vördnadsfulla, tandlösa rösten. »Hertig Fredrik besökte på hösten 1779 Bergsmark för att jaga, och då bebodde hans hov den delen av slottet. Vi ha fyrtiotre rum utom galavåningen och den nu ramponerade kyrksalen. Ja, den var teater en kort tid under hovmarskalkens herr kusinsons glansperiod vid hovet. Herr baron Carl-Sebastian hörde till de bekanta gullgossarna.»

Han är mycket lärdare än jag, log

288

Carl-Sebastian för sig själv. »Vad var det för gullgossar?» frågade han nonchalant.

»Hans majestät, kung Gustav III:s favoriter», svarade trotjänaren med orubbligt samma vördnad i rösten, men ändå på något odefinierbart sätt poängterande sin gränslösa förvåning över en sådan okunnighet om svenska historien.

Kusken hade icke på åkturen upplåtit sin mun. Men alldeles säkert satt också han inne med en ansenlig fond av Bergsmarksvetande och hovkunskap.

Sedan hur länge hade dessa gentlemen gått upp i att vara herre tjänare? Hade de rent av från vaggan utformats till de petrifikat av andryghet och underdånig pliktkänsla de nu tycktes vara. Han skulle naturligtvis pensionera dem. Men om det fanns en hel rad av liknande nummer inom och utomhus, blev situationen besvärlig.

Han hade inte råd att underhålla dessa murknande rester och rakt inte lust att se så gamla människor släpa vidare.

»Är det stor personal på gården», undrade han.

»Det är mamsell Beata, Lisa och Sofi, jag, kusken och lill-Anders, som sköter trädgården. Jorden är bortarrenderad. Vi har varit flera. När jag tog vid efter far min, var vi tio, och på farfars tid hade herrskapet två lakejer och en resebetjänt. Det var under Karl Johans regering.»

289

Signe skulle då bestämt tappa andan, om hon oförberett finge höra, hur vi stiga i en osynlig lift till samhällets topp, tänkte Carl-Sebastian road. Vi vaknar nog inte till verklighet någonsin mera i livet. Och så gott är det, ty efter vad jag förstår, lämpar inte realiteten sig för oss hädanefter.

Vagnen svängde från landsvägen in i en lång, grönskymmande allé, där doften av blommande lindar och det intensiva surret av humlor och bin, försatte Carl-Sebastian i en förromantisk stämning av något han medvetet aldrig upplevat, men, som verkade intimt på hans fantasi, likt familjeporträtt i ett gammalt album eller som blyertsteckningar av ett landskap, vars vägar aldrig varit ens egna, men där förfäderna vandrat.

»Det var vallgravar runt slottet förr», upplyser betjänten hemlighetsfullt, »men efter den stora olyckan ha de fått växa igen.»

»Vilken olycka?»

»Herr hovmarskalkens kusins sons fästmö drunknade när hon skulle plocka svärdsliljor.»

»Spökar hon»? frågar Carl-Sebastian uppsluppet.

Det spörsmålet var tydligen hädiskt, ty han bekom intet svar, och över den något förfallna stenbro, vilken förmodligen byggts, där den

290

forna vindbryggan förmedlat slottsholmen med fastlandet, rullade landån in på en ganska rymlig borggård och fram till ett valv, där det luktade stenfukt och något obestämt ålderdomligt, som om seklens andedräkt imbiberat luften. Från den robusta, svenska högsommaren med tungt blå himmel och tungt vaggande, gyllene sädesfält, kom Carl-Sebastian in i den feodala unkenheten så brådstörtat, att hans amerikanism reste borst: By Jove, här skulle vädras!

På översta trappsteget i portalöppningen visade sig, så snart vagnen höll, en sirlig gubbgestalt med snövita hängmustascher, hög, smal panna, fortsättande i bengul kalhet över hjässan. Av de säkerligen en gång martialiska ögonbrynen funnos endast stubben kvar. Ögonen voro rödsprängda och liksom överdragna med en färglös hinna. Men näsan var alltjämt ett praktstycke från örnnäseperioden under den förste Bernadotte. Alldeles givet hade nittioåringen prytt sin plats i »Hvita hafvet», på lustslotten och i officersmässen. Carl-Sebastians nymornade skolkunskaper frammanade vid åsynen av onkeln Per Brahes kända deskription över gamle kung Gösta: »En välskickad mun, röda läppar, blommor på kinderna, passelig mans längd och utöver all sin lekamen välskapt.»

»Välkommen till dina fäders hus, unge

291

frände», sade en underligt på en gång stark och spröd röst. Man kunde jämföra den med en malmklocka, vilken ringt så länge, att den slutligen brustit.

Handen, som räcktes Carl-Sebastian, var iskall och torr som bränt trä.

»Tack bäste onkel», svarade »unge» baron, och tänkte i detsamma. »Det här är absolut en roman eller en Holbergs komedi. Jeppe, Jeppe, inte är du baron!»

»Har du posten, Quartus», ropade översten till betjänten.

»Ja, herr översten. Det vill säga, det var ingen.»

Hette karlstackaren Quartus? Carl-Sebastian framställde sin förvåning över namnet, när herrarna placerat sig i rökrummet, efter att ha ätit lunch i en typisk adelsmatsal med exposition av familjeporträtt ända från Ehrenstrahl, Pasch, Roslin och Breda till Per Krafft, Köhler och Sandberg. Porträtt av yngre data utgjorde ett fåtal.

»Heter betjänten verkligen Quartus», sporde Carl Sebastian.

»Nej fanken heller. Han heter Olsson, men det är Olsson den fjärde i rätt nedstigande led. Med honom utslocknar dynastien. Han lär ha haft en olycklig kärlek till en högättad fröken. Hon anade naturligtvis inte hans lamentabla

292

passion, men har på sitt samvete, att Quartus förblivit ogift.»

Strax efter den sena middagen skulle Carl-Sebastian återvända från introduktionsvisiten, och översten var angelägen att hinna med så mycket som möjligt under de få timmarna.

»Skönt, att inte gikten och andtäppan ansätter mig», sade han. »Jag är vid ovanligt god vigör. Vore du här för att intervjua, skulle du kunna skriva rätt artigt om en vacker ålderdom. Nå, min gosse, ska vi se oss om i rummen ett slag och sedan gå ner i trädgården? Ge mig käppen och din arm dazu, så startar vi. Hela huset orkar jag inte med att visa dig. Vi får nöja oss med stora salongen, där vi har en haut-lisse-tapet från Kristinas dagar. Vidare ska vi titta på biblioteket och rustkammaren. Arte et marte, som min käre, unge frände vet. Antikviteter får du själv skaffa hit. Det är ju nutidens specialitet att tänka och handla förbaskat nymodigt, men omge sig med tocket, som vi kallade skräp och sålde på auktion.»

Carl-Sebastian hade just sett sig omkring efter något »rart» i möbelväg och blev litet generad, för Signe och han hade kommit överens om att göra »borgen väldigt stilenlig». Ingenting nytt annat än värmeledning och elektricitet och badrum. Bekvämt måste det vara. Deras

293

dollars skulle i Sverige få ökad pondus och dessutom hade Carl-Sebastian hört att på Bergsmarks ägor fanns ett marmorbrott, som ingen tagit notis om. Det skulle ge åtskilligt. Och torvmossarna han sett på planritningen, hade inte heller utnyttjats rationellt.

Plötsligt hejdade han gubben framför en bordspendyl av brons.

»Den var proper», sade han slängigt för att maskera sin förtjusning.

»Vad säger han, pojkbyting?» for gubben ut. »Det är en charmant pjäs. Min mor fick den av drottning Desideria. Det är en Bourdillon. Där är hans signatur. Var nyårsdag drar jag upp den, och så går den och slår utan att det nå'nsin klickar, till nästa nyårsdag. Jag har väl dragit upp den för sista gången, förmodar jag.»

Medan de stodo i det praktrum, vilket kallades Stora salongen, och där gul- och vitrandigt överdrag betäckte empiremöbelns sidenklädsel, sade översten vemodigt:

»Här ha många Ritterfeldar döpts. Men sedan jag kom hit, har aldrig dopfunten använts. -- Är du lyckligt gift, min gosse?»

»Låt oss säga lyckligast, onkel.»

»Vaba? Det är mig för krångligt med moderna vitsar. Du menar -- --?»

»Att Signe och jag håller jädrans myck--»

294

Nu såg gubben ta mig faktiskt arg ut -- -- »Min hustru och jag är obeskrivligt fästa vid varandra.»

»Vad var det nu, hon hette själv?»

»Staarck.»

»Med två a'n.»

»Ja, hennes farfarsfarfar lär ha haft ett traktörställe på Djurgården under Bellmansperioden.»

»Bellmansperioden? -- Du pratar en smula bredvid mun, käre gosse. Bellman har aldrig varit en period och blir aldrig -- en turné i ert Amerika, om också alla svenska lutspelare drar dit hans epistlar. Han är:

     »den störste sångaren, som Norden bar.      Det finns ej tid, som dessa toner söver,      det finns ej land, som deras like har.»

»Det är sant», medgav Carl-Sebastian och -- föresatte sig att göra bekantskap med någon monografi över »den störste sångaren». Strax därefter utbrast han beundrande framför en hög och smäckert rakbent sekretär. »Den var väl sabla stilig?»

»Jaså, det tycker han, munsjör. Då kan min gunstig herre slicka sig om mun med, att det är en äkta Haupt. Jag frågar inte efter den, för jag vet inte dess historia. För att bohag skall intressera mig, vill jag ha glatts och sörjt med

295

det. När vi kommer in i biblioteket ska jag visa dig en chiffonjé, jag håller av. Den fick jag som liten pojke, och den har följt mig troget i alla skiften. Sedan jag rustat om som gardesofficer och praktiserat den gyllene läran es lebe das Leben, var chiffonjén det enda mina kreditorer inte rådde om. Det var inte jag utan min äldste bror, Carl-Sebastian, som skulle blivit fideikommissarie, men så dog han, och chiffonjén och jag fick oväntat tak över huvudet. Och jag kom i tillfälle att gifta mig rikt med en av greve Hornlurs tre döttrar, de s. k. disgracerna. Ja, du blir möjligen chockerad över min frivolitet, men expressionen är lustig och var -- tant pis -- sann.»

Ogrannlaga i alla fall, tänkte Carl-Sebastian rätlinjigt. -- -- -- --

I biblioteket tog översten fram en portfölj med franska och engelska kopparstick och en Karl XII:s bibel. Hans sätt att presentera celebriteterna var så ytterst elegant, att Bergsmarks blivande herre än en gång kände sig som Jeppe i baronens gemak.

Kritiskt undrade han dock, om gubben ägde någon gedigen bildning, eller om alltsammans var fanér och vanepatina, sådan man får av att leva inom en krets av sysslolösa munskänkar i konstens, mystikens och litteraturens kungasal. --

Vapensamlingen föreföll den hädiske

296

Carl-Sebastian som värdelöst järnskrot. Han tog bestämt och oryggligt parti för avrustning och ansåg alla slaktredskap, använda mot människor, förkastliga.

En dolk med ett par förrostade blodfläckar betraktade han nästan ironiskt.

»Ska det vara ett värdefullt minne?»

»Ja, min gosse, det dyrbaraste Bergsmark har. Vår svenske stamfader dödade med den dolken en papistisk spion, som förklädd trängt in i det svenska lägret vid Chemnitz, med avsikt att lura ut av den store fältherren, Jan Baner, hans planer. Den här dolken sitter, som du nog observerat, kopierad i vårt vapen, och vi Ritterfeldar har aldrig sedan tvekat att draga i strid för kung och fädernesland.»

Så stolt och martialisk gamle översten såg ut! Carl-Sebastian tänkte på kung Gösta, som »grånat i harnesket», men otåligt och pietetslöst längtade han bort från rustkammarens instängdhet.

Trädgården med rosenparterrer och klippta ligusterhäckar lockade hans fantasi. När de kommo ut på terrassen, där två länstolar väntade dem, sjönk översten trött ned i den ena.

Sätt sig, min unge vän. Här är ljuvligt i dag, annars kan det dra otäckt. Jaså; Quartus har satt fram whisky. Servera dig, var så god. Jag har ingen smak för den drycken. Om en stund

297

skall jag ta min lilla lur före midda'n, och då får jag mjölk och skorpor. On revient toujours ... Jag tänkte jag skulle berätta dig lite om Bergsmarkskrönikan. Så'nt, som inte finns antecknat i gårdshandlingarna, men som vi haft reda på generation efter generation. --

Du snusar inte?»

»Nej tack, onkel. Jag har min pipa, om jag får lov.»

»Visst, kära vän.» Han tog sig välbehagligt en pris snus, men vände sig litet oroligt.

I detsamma syntes Olsson den fjärde med en filt, vilken sveptes om överstens ben och en kudde, som stoppades bakom hans rygg.

»Vi ska ha den äldsta burgundern till midda'n, Quartus,» teaterviskade översten, »och malagan för 1880.»

»Jo, jo, du Signe, det kunde allt hända, att du finge en vinkällare som hette duga! Då ska du och jag ha de allra finaste årgångarna för våra privatfester på tumanhand vid bemärkelsedagar sådana som den första middag jag åt, när du dekorerat bordet hos millionären, sir Davis esq., och den gången jag kilade ut i farstun och kysste min, min, min dekoratrice, och bröllopsdagen, you know, och ...»

»Ja, blanda nu den ädla drycken, unge vän! Inte passar den till, vad jag skall berätta,

298

men en amerikanare utan whisky är väl otänkbarare än en piga utan fästman. Köks-Sofi är fyrtio år och rödbrusig som en oskurad kopparkastrull, men giftas ska hon; vaggan har de redan.»

Carl-Sebastian drog litet på munnen. Han visste, att stelbenta kavaljerer bli de ekivokaste, men ingen slags slipprighet roade hans arbetstränade och projektupptagna hjärna.

»På femtonhundratalet», började översten, »då det på slottsholmen bara fanns ett grått stenhus, omgivet av djupa vallgravar, bodde här en riddare, som inte tåldes av sitt folk och inte av sin unga hustru heller, ty han plågade henne, påstås det, med sin vilda grymhet.

Riddaren hade en gång begivit sig ridande bort och skulle inte komma igen på flera veckor. En natt kom han emellertid i skarpt trav och trodde sig finna, att vindbryggan ej var uppdragen. Vredgad över en sådan vårdslöshet, skulle han sporra sin häst och spränga ned på träbron, då han lär ha hejdats av ett eldrött sken, som bländade honom. Strax därpå hörde han en väldig knall. Det var vindbryggan, som sprängdes i luften, och slottsherren lär ha kastats av hästen och hamnat på ett gärde. Först, när det blev dager, vågade han sig fram till borgen igen och fann den till sin förskräckelse förvandlad till en

299

ruinhög. Ingen människa syntes till, och ingen båt fanns, som kunde frakta honom över vallgraven. Krönikan säger, att borgfruns älskare ställt till denna överraskning för den äkta mannen efter att först ha bortfört hans viv.

Aldrig mera fick Bergsmark någon vindbrygga utan först en välvd stenbro och sedan tid efter annan lämplig omläggning av denna.»

»Olsson berättade om någon ung dam, som drunknat i vallgraven.»

»Jaha, det är riktigt. Hennes porträtt sitter därinne i salen. Hon är alltför täck, men hennes fästman hyllade dock principen: »Mister du en, står dig tusende åter.»

»Jag frågade Olsson, om hon spökade.»

»Min käre gosse. Det förflutna spökar alltid. Det lär du dig nog, när du blir ensam, och livet inte längre trampar dig på hälarna. Somliga ser, andra hör, hur det förgångna rör sig i tystnaden. Och återigen andra, nykterdansare som jag själv, får nöja sig med minnenas skuggspel. Men man ska vara utan hum om tradition för att göra narr av syner och varsel.»

»Varsel, tror onkel på -- --?»

»Min salig hustru visste på pricken, när en kunglig person skulle dö. Hon blev alldeles blå på vänstra underarmen. Och fast Gud ska veta, att vi inte frossade i ömma känslor för varandra,

300

så nog kunde hon förutsäga, när jag kom hem, om hon också inte väntat mig. En kvart förut hörde hon vagnsbullret i portvalvet.»

»Det låter nästan kusligt.»

»Varför det? Vill vi ha våra gamla gårdar i behåll, får vi ta pyske och annat med, som hänger ihop med släktens krönika. Inbilla dig inte, min gosse, att du slipper höra fänrik Ritterfeld gå och sucka i södra torntrappan över att huldran anammat hans förnuft. Så sent som på 1700-talet, hade hon makt ännu.»

»Nej, nej, bäste onkel, det är ju rena amsagor.»

»Va? Va? Morska dig, du! Din stund kommer väl. Ni ungdomar, inbillar er, att ni kan bestämma själva, hur mycket ni vill ha med av det förflutna. Den birån och den soffan! Bordet med lejonfoten, spegeln med träskulptur, de fransyska målningarna och de buckliga dryckesbägarna, si, det ska berätta om gångna tider, men livet, som levats, när bohaget inte var antikt, det dömer ni tusan så käckt till papperslump i memoarerna. Jag var likadan en gång. Ensamheten har gjort mig förtrogen med det fördolda, det, som går igen. Kalla det spöken eller vad du vill.

En dag vart år, det är den 17 april, hör alltid mamsell Beata en häst galoppera över stenbron. Hennes mor var husmamsell här på den tiden,

301

då den verkliga hästen galopperade bort med en förtvivlad ryttare, som kommit som brudgum till Bergsmark samma dag.

Den Ritterfeld, som skulle gifta bort sin yngsta dotter, misstrodde hennes fästmans sparsamhet och strax före vigseln lät han läsa upp ett pactum antenuptiale, om du vet, vad det är.»

»Äktenskapsförord?»

»Precisemang. Den tiden var mannen hustruns förmyndare och mer än så, han hade rätt till all hennes egendom och förmögenhet. Detta upphävdes genom pactum. Enligt då gällande åsikter betraktades den som en pjalt, vilken ej fick handha hustruns pangar. Och den här hade inte haft en aning om saken. Det var en så gruvlig förödmjukelse, att han blev alldeles utom sig och störtade ut ur bröllopssalen -- Stora salongen -- fick fatt i en häst i stallet och red som en galning tills han rände mot ett träd i Junkerskogen -- den är komplett nerhuggen nu -- och spräckte skallen.»

»Här tycks inte ha rått mycken lycka», sade Carl-Sebastian efter en paus.

»Å jo, på ett par hundra år hinner vädret vända sig många gånger, och lyckan är en kvickbent kvinnsperson. Men de goda dagarna talar man inte om, när de är förbi. De onda däremot ...»

302

Översten gäspade eftertryckligt.

Carl-Sebastian tyckte att the very old gentleman började bli litet pjollrig och önskade, att han skulle ta den omtalade luren.

När gubben gäspade ännu en gång, föreslog han därför, att onkel skulle vila sig.

»Jaha, det ska jag!» Han bredde ut de blåvita, tunna handflatorna mot den lackröda silkesfilten och nickade ett par gånger. »Det är för besynnerligt -- för besynnerligt! Låter jag hes?»

»Nej, inte alls.»

»Ja, då sitter det längre in. Det är något, som stramar i strupen, ackurat som om jag överansträngt stämbanden med att tala till en lomhörd. Det är för besynnerligt -- för besynnerligt! -- Jag tyckte det skulle bli så roligt att få spraka med en Ritterfeld, och att få sätta dig in i släktsägnerna, men de är ingenting för dig. Du förblir främmande för -- för deras bouquet, alldeles som för min uppfattning. Det kan inte hjälpas, min gosse -- inte hjälpas.»

översten reste sig mödosamt. Quartus kom som om han skjutit upp ur marken och ledde sin husbonde över den solbelysta terrassen in i den skumma förstugan. Deras steg och röster ekade svagt; sedan blev allt underligt tyst.

Carl-Sebastian strövade omkring i trädgården, bland aklejor, gula och röda rosor, vita liljor

303

och vajande lavendel. Det hela föreföll så oberört. Gräsmattornas gröna sammet tycktes aldrig ha varit beträdd av dansande fötter. I den lilla dammen framför ett fallfärdigt gustavianskt lusthus frodades nate och vattenpest.

Ett duvslag, i form av ett tempel stod tomt och övergivet, som om fladdrande vingar flugit bort för alltid.

På andra sidan om den igenvuxna vallgraven syntes genom en glänta i björkdungen en liten vit kyrka och på en höjd därintill en svartbrun klockstapel, liknande ett jätteskelett.

Under kyrkgolvet därborta sovo väl Ritterfeldar led efter led den eviga sömnen. Onkel Göran Magnus tilläts möjligen att förena sig med förfäderna. Det berodde väl på, hur långt i hygien myndigheterna hunnit.

Men jag och mina efterkommande, tänkte Carl-Sebastian, ska inte trängas med släkten. Våra urnor ska stå i ett gravkummel över jord. Han lutade sig ned och luktade på en yppig, röd ros. I det ögonblick den vidrördes, föllo alla dess doftande blad och det gula blomfästet lyste naket och nästan vederstyggligt med sitt virrvarr av skälvande trådar på den lilla uttjänta kronan.

Sanden fläckades som av friskt blod. Det stänkte rött ända upp i gräset, och en faun, som vred sig i förstenat skratt fick ett pannsmycke

304

av rosenblad. Men den skrattade inte högre för det. Här rådde den stillhet, som förebådar död.

Var det gamle överstens fylgia, som fört dödsbudet till slottet? Eller gällde det alls inte åldringens utslocknande?

Carl-Sebastian greps av en beklämmande oro, något högst sällsynt hos honom; han kunde knappt minnas, att han någonsin haft en så sysslolös stund som denna.

Visserligen kunde han utarbeta förslag till ändringar av den stora stenkolossen, vilken snart skulle bli hans. Och hans fantasi var inte torftigare än att han kunde föreställa sig vallgraven uppmuddrad och nytt vatten ipumpat. Han kunde se svanor simma där och böja sina långa halsar, lika materiellt lystna som mindre majestätiska varelser. Han kunde med lätthet föreställa sig de vanprydande småtornen borthuggna från slottsfasaden och stenbron konstnärligt utförd.

Men vad han icke längre förmådde urskilja naturligt, angenämt och levande, var sig och de sina inpassade i denna omgivning. Det hade gubben överstens fabler åstadkommit; de hade förtagit glädjen och tryggheten av äganderätt från hans sinne. Han kände sig nästan som inkräktare. Den gamle hade rätt: det förflutnas ande kunde ej förstås av en nutidsmänniska. Hon

305

imiterade dess arkitektur och konstarter, letade sniket efter dess målningar, möbler, silver och guld, men leva sig in i det förgångna, förmådde endast undantagsnaturer.

Hur hade det inte gått honom själv? En viss sentimental ängslan hade ofrivilligt bemäktigat sig honom under dessa timmar, då han kände sig avstängd från det, som för honom var tillvarons aorta: verksamhet, driftighet.

På vålnader trodde han inte, men på de skuggor, som efter solfall lägra sig över en livsväg, de spöken, som avskildhet och ensamhet sitta till bords med. Hur skulle det gå Signes och hans friska samliv, om det förpuppades däruppe i stora, dystra rum?

»Nej», sade sig Carl-Sebastian högt, »det skall nog Signe inse, när hon kommer hit, att våra naturer inte lämpar sig för ett sextonhundratalshus. Vi är både för små och för stora. Jag får bygga mig en villa högt och fritt ute på ägorna.»

Han vandrade, tumlande med sina många planer, ända till dess gongongen ringde till omklädning före middagen, då gick han upp på det honom anvisade gästrummet för att tvätta sig och borsta av resdräkten.

När gonggongen ringde nästa gång, knackade Olsson samtidigt på dörren och bugade:

»Serverat!»

306

I förmaket satt översten, omklädd och med ordensband i knapphålet. Han bjöd Carl-Sebastian armen, Olsson slog upp dubbeldörrarna, och de båda herrarna tågade in i matsalen.

Vinet livade värden så, att han berättade anekdoter i det oändliga från prins Karls och prins Oscars ungdom. Den vackre prins Gustav, som dog så tidigt, nämnde han med bruten röst. Han hade varit adjutant hos Oscar I under dennes sista år, och hovhistorierna flödade som rojalistisk honung.

Han höll också ett lyckönskningstal till sin unge frände.

»Jag vet», sade han, »att en dag, när de öden och händelser, du nu finner så märkvärdiga, brunnit ner till aska, skall du uppskatta Bergsmark just emedan det tillhör ett annat sekel än det ytliga och mångfrestande du själv lever i. Och det händer, att du en sommarkväll som nu, minns detta vårt kanske enda sammanträffande, och mina ord: lyckan vänder sig ofta om i slott som i koja, men ett hems trygga grundval bär lika trofast både sorg och glädje. Ja, min unge vän, lyckan har varit dig förunderligt blid. Mig har hon ofta vänt ryggen. Men jag klagar inte. Jag är färdig med mitt. Jag hoppas, att du och din hustru ska finna, att förfädren menat er väl, när de byggde för sena tider. Drag in här med

307

Guds och min välsignelse, käre Carl-Sebastian Ritterfeld!»

Den gamles darrande hand kunde ej balansera glaset, när han skulle sätta det tillbaka på bordet. Då lyfte han det ånyo med en egendomligt stolt rörelse över sitt kala huvud och kastade det bakom sig, så att det krossades mot golvets hårda ekrutor, och yrde upp i ett glittrande regn av skärvor. Rak satt han i sin karmstol, men handen föll utmattad ned efter denna ansträngning att bringa den nya tidens son en hyllning, sådan Gustav II Adolfs krigare ägnade hedersgästen vid sin taffel.