Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ut på stora landsvägen, brast den gamla frun i gråt
och dolde ansigtet i sin näsduk. Brukspatronen
klappade henne sakta på armen:
»Lilla Ellen!»
Underliga tankar döko upp för de två gamla,
medan de sutto i hvar sitt hörn af vagnen och sågo
ut emot det nya lif, som de nu gingo till mötes.
Så hade de suttit en gång förr, på deras
bröllopsresa, men då hade de hållit armarna om hvarandras
lif, och känt vagnen rulla fram emot den nya värld,
som öppnade sig för dem. Den gången var det
vid sommarens början, då alt var grönt och ungt.
Våren hade lofvat en sommar med idel solsken och
en rik höst, alting var nytt, och ingen afundsjuk
röst hade hviskat de unga i örat, hvad framtiden
bar i sitt sköte. Nu var frosten kommen, inte den
lätta frost, efter hvilken det gröna kan repa sig, nej,
den hårda, obevekliga, som bådar vintern. Nu reste
också de båda — som en gång hade varit unga —
mot ett nytt lif, men utan illusioner och innerst inom
sig med en skälfvande fruktan för, att de icke kunde
vara i stånd att bära det lif, som väntade dem, utan
bitterhet. Och de tänkte bägge detsamma, den ena
gissade sig till den andras tankar, men ingen vågade
att uttala dem högt.
De togo afsked af kusken och stego in i järnvägskupén
för att tillryggalägga den korta färden in
till staden. Här öfverröstade larmen ljudet af hvarje
ord. Deras händer möttes, och så sutto de hand
i hand, till dess att den sista hvisslingen ljöd, och
det blef mörkt i kupéerna under centralstationens
glastak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
