Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilson och kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från och med 1700-talets slut till och med 1914, men
man kan gentemot det ställa en hel del yttranden av
betydande amerikaner, vilka uttalat sin sympati för
tysk arbetsförmåga och tysk organisation. Och det
är nog ganska karakteristiskt med amerikanen Owen
Wister, vilken i sin bok »The Pentecost of calamity»
skildrat Tyskland som ett verkligt paradis och det
tyska folket som de mest idealiska medborgare,
älskvärda och vänliga mot främlingar, om han också
någon månad senare måste erkänna, att det hela var
ett bländverk, då han, sedan kriget brutit ut, i
Frankrike och England fått höra hur tyskarna egentligen
voro.
Nu under världskriget och räknat från dess utbrott
har den amerikanska tyskantipatien varit mycket stark
överallt, om också allra starkast i New England, och
dessa särdeles oneutrala känslor gentemot tyskarna
hava understrukits och utformats av största delen av
den amerikanska pressen, vilken som bekant har
betydande anlag för våldsamhet.
Professor Henry Ford, ej att sammanblanda med
den varmhjärtade freds- och krigsentusiasten Mr. Henry
Ford, påpekar i sin biografi över Wilson ett ställe
av James Bryce i dennes nu »klassiska» och i allra
högsta grad läsvärda arbete »The American
Commonwealth», utg. år 1888. Bryce säger: »Men Amerika
lever i sin egen värld. Säkert för angrepp, säkert
till och med för hot, hör det från fjärran de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
