Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Världskrigets verkan på förhållandet mellan könen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bokarna stå i sin genomskinliga, mjälla grönska,
björkarna vaja sina tindrande slöjor; vitsippsdrivor
ligga ännu i skogens skuggor medan hagarna lysa
av millioner gullvivor. Sommarens mildhet är
äntligen kommen efter vinterns långa hårdhet; lövens
och blommornas dofter, fåglarnas sånger och
insekternas surr, allt är en enda överströmmande
hyllning till livet, allt är andakt, helg och fullhet.
Visserligen veta vi att döden hör samman med
detta myllrande rika liv, att livsfrön i millioner
var dag förgå. Men ännu för fyra år sedan gladdes
vi att människan inom sin egen värld allt oftare
mötte »den plumpe släckaren döden» med vapen, för
vilka han nödgades vika. Och när våren förnyade
jordens anlete kände vi den vissheten ljuv, att —
medan naturen slösar med otaliga ämnen till liv,
vilka aldrig nå sin fulländning — så blev den
mänskliga kulturen allt mer livsvårdande, allt
mindre livsförödande. Ja, den skattade som sina
skönaste segrar dem över den för tidiga döden, den
onödiga undergången, det meningslösa slöseriet med
människoämnena. Livslängdens ökande,
barnadödlighetens avtagande, farsoternas bekämpande
voro samhällsomsorger av högsta vikt.
Nu är det naturen ensam, som alltjämt strålar
i glans och kraft och skönhet, medan folken sjunka
allt djupare i vansinnets natt och i dödens skugga.
Nu är det folkens ledare, som ödelägga folkens
blommande vårar såsom en frostnatt ödelägger
fältens och trädens fruktämnen.
Under detta alltjämt fortsatta skändande av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
