Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Vingårdsarbetare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VINGÅRDSARBETARE
103
ej överensstämma med tidsandan, ej spegla den, då
bli de endast yta. De måste vara i strid med den,
måste arbeta inifrån utåt, ej utifrån inåt.»
Så högt ställa de unga kraven på äkta konst. Och
de ha tusenfaldigt rätt. Vad som gör den ryska
konsten mer gripande £n all annan, det ar, att dess största
utövare uppfattat den som frälsningsmedel. Och även
hos de små utövarna härskar den mänsklighetskänsla,
den vördnad för människoväsendet, som är det
slaviska folkets religiösa patos. Detta folk gick vida
vägar bort från sitt innersta väsen under de år det ej
insåg att de råa massornas våldsamma ingrepp i den
allmänna »samhällsutvecklingen endast kan efterlämna
ödeläggelse för den andliga som den materiella
kulturen. Vill man vara rättvis, måste man dock medge, att
den innersta skulden icke ligger hos de råa massorna
utan hos det samhälle, vilket offrar miljarder på
krigets förstörelsemedel men icke har råd att trygga sin
egen tillvaro genom massornas bildning. Man hämtar
ej druvor av törnen.
De äldre ibland oss minnas det första utbrottet av
den röda skräcken, kommunupproret i Paris 1871.
Härliga byggnader förstördes, stora konstskatter
ödelades, ett dyrbart bibliotek brändes. Under den därpå
följande processen skrev Victor Hugo sin gripande
dikt »Vems är skulden?» En domare talar där vältaliga
ord om bokens betydelse, icke minst såsom befriare
av andarna och folken, såsom de ringas vän, vilken
kämpat deras strider. Han frågar till slut den
anklagade, som bekänner sig ha låtit bränna biblioteket,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
