Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. I anda och sanning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
ALLSEGRAREN
nya, vilkas knoppar redan, pärla fram längs kvistarna.
Höstlövens flämtande, flammande kamp innebär
endast lövens men ej trädens undergång.
Men att tröst tarvas visar, att lidande finns, mest
för de unga, som äro oskyldiga och allvarliga. De
äldre veta, att kala grenar bättre släppa genom ljuset.
Släktet nödgas ännu vissa tider arbeta med
självhängivelsens eller självhävdelsens armstyrka. Men
det söker en enhet mellan dessa båda grundkrafter,
och vi, som nu omfatta livstron som en sådan syntes,
mena, att människan intet vet om sin förtid eller sin
framtid men att hon under sin nutid — jordelivet —
drives framåt, uppåt, inåt av en kraft, för vilken man
länge brukat det stora namn, som ännu vid alla
vägar möter.oss: Gud.
Me’n Gud är nu den villolära, som måste övervinnas,
innan den nya religionen gör människan brinnade
i&r deln nya religionens salighet: att inom
människolivet förverkliga Gud och till jorden nedflytta himlen.
Av denna nya tro skymtar ännu endast en blekgul
strimma på den fjärrblå morgonhimlen. Men den nya
ungdomen ser dagerstrimman pch viger sig i den
till den nya religionens förkunnare. Årtusenden hava
brottats med frågan, huru Gud kommer till
människohjärtat under Jakobsorden: »Jag släpper dig icke,
med mindre du välsignar mig.» I den yttersta av dessa
dagar har årtusendenas livsfråga fått ett annat uttryck:
»Hutu skall jag inom jordelivet kunna uppenbara
Gud?» Under den sekund av evigheten, som nämnes
jordelivet, kan den gnista inom människan, som
småningom löst sig från urtidens bundenhet, varda en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
