Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist såsom nyromantiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att på förhand uppgöra sig ett schema för bedömandet af
en författare, har sina olägenheter med sig. Man liksom
öfverenskommer med sig sjelf: “det och det vill jag finna,
men ingenting annat!“ man riskerar lätt att läsa för mycket
mellan raderna, med ett ord, att “konstruera.“ Almqvist
lemnar dock en så vidsträckt utsigt åt det håll, dit vi
ville blicka, att någon brist på vyer ingalunda behöfver
yppa sig; man stannar snarare i valet och qvalet. Att
visa huru Almqvist genomgick en äkta nyromantikers
utvecklingsfaser, så som hans skrifter gifva vid handen, var
afsigten med föregående framställning; dess ofullständiga
beskaffenhet torde i någon mån kunna härledas just ur
materialets öfverflödande massa. Mellan Parjumouf och
Det går an ligger ett rikt författarlif. Vi sammanstälde
med flit dessa båda arbeten, såsom varande, så att säga,
A och O: begynnelsen och änden. Svårt är att göra reda
för en utvecklingsgång af så invecklad natur som här;
möjligen skulle vi våga uppställa tre hufvudstadier: först
entusiastisk hyllning af poesiens makt (Blotta titlarne på
strödda uppsatser från första perioden äro ganska
karakteristiska. Om Guldfogel i Paradis. Poesiens legend.
Saga om behagets vingar. Aning om den poetiska fugan.);
sedan ett genom aldrig utsinande produktivitet
underhållet totalt förbiseende af den nödvändiga jemvigten mellan
fantasi och förstånd, ett sammanblandande af fiktion och
sanning; slutligen ett begär att med sjelftagen myndighet
upplysa och omvända den okunniga hopen. Naturligtvis
gripa riktningarne öfver i hvarandra, någon kronologisk
följd kan väl ej, strängt taget, uppvisas, vi ville blott lemna en
allmän antydan. Systematisering tyckes öfverhufvud taget
ej ha roat Almqvist; passionen att uppmäta det skönas
sfer med talrika divisioner, sub- och sub-sub-divisioner
var honom en sann styggelse, dylikt kallade han
“estetiska stall“, der egaren ej hade något egentligt att placera.
I “Sättet att sluta stycken“ ger han oss en öfverblick af
sina åsigter om diktkonsten. “Jag märker mer och mer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
