Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
stupa på soffan: en af de sorgligaste syner som fram-
ställde sig för det nya året, vid dess inträdande.
Då Rosa satt der, med händerna för ögonen,
föreföll del henne, som omshon för alltid förlorat nå-
got, som varit henne mycket kärt. Det ideal, som
alla qvinnor skapa sig, söka, och ofta tro, att de
hafva funnit, när kärleken med sin förskönande gloria
omgifver en dödlig man — är dem mycket svårt
att slita ur sitt bröst; i synnerhet, när det visar sig
i form af den man, som först väckt den slumrande
känslan i en ung flickas hjerta. Rosa hade just bör-
jat känna, att kanske denna kusin, oaktadt alla hans
fel, en gång skulle kunna blifva det ideal hamisom-
liga ögonblick liknade; och hoppet, att hon skulle bli
den som inspirerade honom dertill, var henne mycket
ljuft, ehuru hon ej hyst det förr än helt nyligen.
Ack, huru korbl den ljufva drömmen hade varit, huru
hårdt- uppvaknandet! Huru omöjligt det föreföll henne
att någonsin mera kunna omgifva denne fallne hjelte
med hela poesien af hennes oskyldiga fantasi, eller
begåfva honom med de ädla egenskaper, som en ren
natur så högt värderar! :
Djupt försjunken i en tung sömn, som medförde
en välgörande glömska af hans elände, låg han der
med "glödande kinder, och håret i oordning, — en
sorglig kontrast till den glada, ståtliga unga man,
som lemnade detta hus morgonen af samma dag, och
vid: hans fötter låg den lilla rosen, som aldrig mera
skulle bli frisk och skön!
Många flickor skulle ej ha fäst sig så särdeles
vid en förseelse, som verlden så lätt har öfverseende
med; men Rosa hade ännu ej lärt att uppmuntra fre-
stelsen med ett leende och atb tillsluta sina ögon för
en svaghet, som gör mannen till ett oskäligt djur.
Det ingaf henne alltid bedröfvelse och afsky, då hon
såg någon, som dukat under för denna last, och nu
var det henne förfärligt, stt se hos en af sina när-
maste, — visst icke på långt när i dess värsta form,
men dock svår nog för att fylla hennes hjerta med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
