Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
Jag smög mig ut genom balkongdörren i bi-
blioteket och drog honom helt behändigt med mig;
den friska luften och motionen gjorde honom snart
nästan bra, sedan han först fått öfver sig litet kallt
vatten, och han var glad då han väl såg sig lyckligt
hemma. Hans rum ligga i nedre våningen, som du
vet, och således blef ingen menniska störd, och när
jag lemnade honom, sof han som ett godt barn."
«Tack, kära, kära onkel!" suckade Rosa. "Och
Brutus då? Blefvo de ej förskräckta, när han kom
hem ensam?”
«Inte alls; det förståndiga djuret gick helt lugnt
till stallet, och den sömnige stalldrängen gjorde inga
reflektioner öfver saken, ty Charlie skickar ofta hästen
ensam ner till stallet, när det är sent eller mycket
fult väder. Var nu lugn, min flicka, ingen mensklig
varelse såg den stackars gossen mer än vi båda,
och vi skola förlåta honom för vår kärleks skull.
«Ja, men ’ ej glömma. Jag kan det aldrig, och
för mig blir han aldrig mera den Charlie, som jag
varit stolt öfver och hållit så mycket af under alla
dessa år, O, onkel, så sorgligt, så sorgligt!”
Sörj inte så mycket öfver detta, mitt barn, ty
det är, Gud vare lof, ej obotligt. Jag anser det visst
icke såsom någon småsak, men jag är öfvertygad att
Charlie, om han kommer under bättre inflytande, dock
skall bli en bra karl, ty hans natur är god, och det
är hans mor, som är orsak till allt det onda. Jag
säger dig, Rosa, att jag ofta känner mig frestad att
sjunga ut för denna qvinna och säga henne, så att
hon minnes det, att hon förderfvar den odödliga själ
för hvilken hon är ansvarig inför Gud."
Dr Alec talade sällan på detta sätt och när han
någon gång gjorde det, gjorde han ett djupt intryck
på sina åhörare, ty hans vrede var rättmätig, och
åskans dån lyckas stundom väcka den slumrande
själen, på hvilken solskenet ej mera har någon ver-
kan. Rosa tyckte om detta utbrott och önskade upp-
riktigt att tant Clara hade varit der och kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
